Om du anser att migrationsministern är rasist – säg det då istället!

… istället för att antyda det baserat på några grodor han gjort.

DN har en bra ledare idag.

Han har drivit igenom reformen om arbetskraftsinvandring. Och han har i snart sju år presiderat över den asylpolitik som är västvärldens kanske mest generösa: år 2011 var enligt tankesmedjan Fores sajt migrationsinfo.se ungefär 1,4 miljoner personer i Sverige födda utomlands, vilket motsvarade 15 procent. Mot detta ska ställas ett par dåliga uttalanden, om volymer respektive hårfärg. Om de bevisar att Billström verkligen är rasistiskt anstruken, som hans kritiker hävdar, måste han ha valt en av de mest förslagna – eller sämsta tänkbara – metoderna i historien för att hålla svarthåriga och brunögda människor utanför Sveriges gränser.

En klok slutsats av den tidning som publicerade den artikel som startade diskussionen.

Antingen tar man konsekvenserna av sina insinuationer och kallar migrationsministern rasist. Eller så tittar man på hans facit och inser att sådana anklagelser inte går att belägga. Att välja mellantinget, att bara fortsätta med de indignerade insinuationer som är typiska för svensk debatt är att inte ta ansvar för sina åsikter.

En groda är inte skäl för avgång. Och det vore ansvarslöst att kräva det. Det gör inte heller exempelvis statsministern. Men han stöttar inte Billström heller. Tvärtom.

Per Hagwall skriver träffande om detta.

Det finns verkliga och viktiga utmaningar att diskutera, men media väljer i stället att märka ord… Vad gäller partitaktiken: Nej. Moderaterna skulle inte tjäna väljare på att sparka den mest kompetenta migrationsminister Sverige haft. Hade Reinfeldt velat peta honom hade han gjort det, sentimentalitet mot vänner när hans egen ställning hotas är inte Reinfeldts främsta egenskap. Sanningen är att det finns ingen annan som kan göra jobbet bättre, den offentliga förnedringen var för utomståendes konsumtion (Billström hade nog föredragit någon slags stöd från den chef som utsåg honom och som han har tjänat på posten under rekordlång tid, men nu är Reinfeldts ledarstil inte sådan).

Ingen tjänar på denna retorik. Det är en ansvarslös retorik.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Olle Schmidts (fp) hemska framtidsvision transkriberad

Jag tänkte att det kunde vara på sin plats att transkribera vad EU-parlamentariker Olle Schmidt (fp) sade i Aktuellt (11 min in) igår, för eftervärlden. Schmidt debatterade mot Carl Tham, fd (fp) nu (s). Claes Elfsberg modererade i inlägget, som var inspelat i förväg.

CE: Nu ska vi återvända till frågan om EU-toppmötet och de fortsatta försöken att rädda euron. Lite tidigare ikväll så talade jag med ambassadören och fd socialdemokratiske utbildningsminstern Carl Tham och med en folkpartistiske EU-parlamentariken Olle Schmidt. Och jag frågade först om de tror att nattens beslut räcker för att avvärja den akuta krisen.

OS: Ja, den akuta krisen tror jag… jag tycker man har sett på marknaden idag också att den har mottagits väldigt positivt, och det… jag tror en hel del var överraskade att det faktiskt blev ett så bra resultat, men långsiktigt behövs givetvis mer åtgärder.

CE: Som?

OS: Ja, bankunionen behöver bli mer fast i köttet och sen behövs det en politisk union inom den… inom euro-området, och som jag ser det inom hela det europeiska samarbetet.

CE: Vad tycker du om det?

CT: Ja, först och främst – frågan om det här har gett en respit för euron, så är det väl klart att det har gjort det, men hur utgången blir det kan man inte säga idag, för det det är också så att den här uppgörelsen är inte riktigt klar i sina detaljer. Ja, beträffande fortsättningen så undvek ju det här mötet att ta ställning till de här mera vittgående förslagen, om vad tyskarna kallar för fiskal union eller politisk union, utan det sköt man framför sig till olika kommittéer och så vidare. Men det är klart att själva riktningen är ju klar; riktningen är  kommandocentral i Bryssel under tyskt överinseende, mindre demokrati i medlemsländerna -  det är valutaunionens logik. Valutan är viktigare än demokratin. Och det är klart att… det tycker jag är… man kan säga att det är en logisk utveckling, men den är dyster.

OS: Ja, Europas sammanhållning är det viktigaste och det är ju det det här mötet har visat. Vi har väl de senaste åren haft två dussin möten, och de har varit i varierande grad bra. Men det här mötet visar att man tar Europas problem på allvar. Och det tror jag man ska vara glad för, inte minst i Sverige, och jag tycker inte man ska använda det där överdrivna språket, för det handlar inte om att minska demokratin, det handlar om att öka människors möjligheter, så att man också kan få ett bra och gott liv, och då skulle det vara alldeles förfärande om euron och de här länderna skulle krisa ihop sig och faktiskt gå i statsbankrutt som man talar om – och eurons kollaps, det är – och det tror jag du håller med mig Carl – det vore ju alldeles förfärande för demokratin. Och nu har vi många val framför oss och de valen får väl också ge uttryck för – vi har ett val i höst ganska tidigt i Holland – om inte europeerna tycker att det ska bli resultat både när det gäller tillväxt och stabilitet, och det tycker jag att det här mötet visar att det är ledarna i Europa kapabla att åstadkomma.

CT: Alltså, valutaunionen var ju felkonstruerad från början. Och man körde igenom den trots att många varningar fanns, och Tyskland och Frankrike berusade sig så att säga med europaretoriken och sa att det här var ”Europas öde” och så vidare. Ja, nu visar det sig att konstruktionen håller inte, och nu försöker man rädda den, och jag håller fullständigt med om att det är klart att en kollaps för euron skulle vara en stor ekonomisk katastrof – utan tvivel. Så det är inget önskvärt. Men det är heller inte önskvärt att demokratin i Europa försvagas. Och jag skulle nog vilja säga det att går man in för den här linjen som ligger i de här tyska förslagen – det vet vi ännu inte om det verkligen blir så, för det är ju också motstånd över det här även i Tyskland för den delen – men går man in för den linjen så kommer det leda till att människorna runt om i EU, i medlemsländerna, reagerar mot den här centralstyrningen – och det kan ta sig väldigt obehagliga uttryck.

OS: Men Carl Tham, du måste väl ändå hålla med om den nationella demokrati som byggdes upp under 1800-talet under Napoleonkrigen och annat och efterdyningarna av det – den håller inte längre i ett globaliserat, internationellt… en internationell värld. Och det är ju därför behöver vi (sic) ju andra instrument för att möjliggöra demokrati i ett större perspektiv. Och jag tycker det är tal om ett gemensamt ansvar som vi… man är beredd att ta för Europa. Och det är jag ju ledsen över att den svenska regeringen och svenska riksdagen, inte verkar vara villiga att också… ställa sig vid sidan av och säga ”ja, vi är också beredda”, snarare ställer man sig just vid sidan av.

CT: Svenska folket har ju sagt att vi inte vill vara med i euron.

OS: Ja, det har jag alldeles, det har jag fullständig respekt för.

CE: Får jag skjuta in en fråga där: Är EU och euron, är det politikernas projekt eller är det medborgarnas projekt?

OS: Det är både och. Men det är klart att, det har, det var mycket ett projekt som startade uppifrån, men samtidigt var det ju en del i den tyska återföreningen, en del…

CT: Den hade ju redan skett då.

OS: Nej, den skedde ju successivt under den tiden, och det var ju en del av hela Europas enande. Man ska kanske inte dra upp hela historien…

CT: Nej.

OS: Nej, vi behöver inte göra det men samtidigt så finns… jag träffade en polsk kollega häromdagen. Och han sa: ”Det som nu håller på att hända, med att Europa håller på att delas igen – vi har varit ifrån Europa”, som han sa ”i 60 års tid, nu vill vi inte uppleva det igen”. Och det är klart att det är den ansträngningen… att inte fragmentisera, inte nationalism, inte protektionism. Du ser det händer i Ungern, du ser det händer i Grekland.

CT: Jag är verkligen förvånad över att du som liberal och folkpartist säger att den nationella demokratin har spelat ut sin roll.

OS: Det sa jag inte!

CT: Jo, det är precis vad du sa.

CE: Men nu talar vi krismöte om euron här, kan vi hålla oss kvar i det samtalsämnet.

CT: Just det. Men det är ju det som ändå det här handlar om ytterst, alltså. Om man tycker att det är bra att viktiga ekonomiska beslut, om skatter, om den ekonomiska politiken, ska fattas i Bryssel och inte i medlemsländerna, ja då försvagar man ju den nationella demokratin. Väljarna kan välja, men de har inget inflytande.

CE: Väldigt kort nu, ser du ingen fara i att man flyttar över mer makt till Bryssel?

OS: Jo, absolut, och det måste ha legitimitet, alldeles klart. Men det finns vissa frågor, och det vet svenska medborgarna, det vet man ute i Europa, där det inte räcker med att fatta beslut på nationell nivå.

CE: Det får bli sista ordet, tack båda herrarna för att ni kom hit.

Kommentar: Jag tycker att Carl Tham säger det väldigt väl. Det är anmärkningsvärt naivt att tro, just på grund av de obehagliga strömningar som Olle Schmidt själv tar upp (Ungern, Grekland osv), att Europas folk skulle acceptera att centralstyras än mer ifrån Bryssel. Naivt och farligt. Vi står i en situation där Storbritannien inom något år sannolikt kommer tvingas till en folkomröstning om utträde, och opinionen är för ett sådant utträde. Om det sker, finns inget som säger att inte ännu fler länder skulle välja att lämna samarbetet helt.

Centralstyrningen undergräver unionens legitimitet hos medlemsländernas folk. Det borde varje politiker som värnar om unionens fortlevnad inse. Men tvärtom verkar Olle Schmidt tror att mer överstatlighet är lösningen. EU är nödvändigt för att förhindra nya konflikter på vår historiskt sett svårt plågade kontinent, men för att det ska fungera krävs legitimitet. Den legitimiteten uppnår man inte genom att tvinga Europeerna in i ett gigantiskt politiskt fängelse.

Slutligen: Nu när vi transkriberat det hela så kan vi se att Schmidt ordagrant säger att den nationella demokratin ”inte längre håller”, vilket ju är i princip synonymt med att ha spelat ut sin roll. Schmidt säger alltså emot sig själv när han förnekar för Tham att han sagt detta.

Kanske låter det värre när någon annan säger det, Olle Schmidt?

Även Motpol skriver om detta.

Publicerat i Okategoriserade | 1 kommentar

Test

Testar ett inlägg med WordPress-appen till min nya telefon. Nuförtiden är jag tydligen så lat med skrivandet att jag måste ha tekniska hjälpmedel så jag kan blogga från whereever. Låt oss se om det inspirerar mig till att börja skriva igen. Det råder ju i alla fall inte brist på ämnen i dessa oroliga tider!

Publicerat i Okategoriserade | Etiketter | 2 kommentar

Bilder från DLD-demonstrationen i Stockholm

Befann mig i Stockholm och närvarade vid demonstrationen mot datalagringsdirektivet.

20120317-160548.jpg

20120317-160601.jpg

20120317-160613.jpg

20120317-160621.jpg

20120317-160634.jpg

20120317-160642.jpg

20120317-160651.jpg

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Sverige behöver ett EU-skeptiskt centerparti

Detta inlägg publiceras även hos vännen och partikollegan Niklas Lindgren, här.

Valet av Annie Lööf som partiledare har gett en nystart för liberala krafter inom Centern. Vi ställer stort hopp till arbetet med det nya idéprogrammet som skall antas vid en extra framtidsstämma 2013. En brinnande fråga som vi anser partiet behöver utveckla är förhållandet till EU. Det pågår ett uppvaknande i den liberala och borgerliga opinionen att EU inte har utvecklats till vad vi ville. Istället för en frihandelsunion baserad på de fyra friheterna, har vi fått en dyr och ineffektiv bidragsunion med socialistiska förtecken. Men borgerlig kritik mot denna utveckling har i princip inte existerat inom partipolitiken. Istället har folkpartiets okritiska omfamnande av allt från Bryssel, i brist på alternativ, fört hela borgerlighetens talan i frågan. Vi ställer oss även frågande till vad centerns ja till eurozonens finanspakt egentligen innebär.

Vi hoppas att Centerpartiet kan bli liberala EU-skeptikers röst i Riksdagen och också i Bryssel. Det handlar alltså inte om att kräva ett utträde. Snarare om krav som borde vara självklarheter. Vi vill att Centern ställer sig bakom följande:

1. Att vi ställer exakt samma krav på effektivitet, sparsamhet och transparens på byråkrater och politiker i Bryssel och Strasbourg, som dem i Stockholm. Det är oacceptabelt att EU:s budget ökar mitt i en ekonomisk recession när det samtidigt ställs krav på effektivisering och nedskärningar inom statlig och landstingsfinansierad verksamhet. Det tyder på en slösande kultur i EU:s förvaltning som ingen skattebetalare borde tolerera. Vidare påvisar de återkrav av jordbruksstöd av åkermark som en hel del svenska bönder drabbats av hur svårt det är för vanliga medborgare att tolka och ekonomiskt förlita sig på EU-byråkraters vilja ibland den snårskog av regler vid ansökan av dylika bidrag. Men det handlar också om hur EU-beslut fattas inom EU. Att ACTA-förhandlingarna gömts undan i förhandlingar om jordbruks- och fiskefrågor, och att avtalet godtagits utan någon öppen debatt är förkastligt.

2. Försvara subsidiaritetsprincipen. Att vi kräver att alla beslut som kan fattas av lagstiftande församlingar i respektive medlemsland också skall fattas av dessa, utan EU:s inblandning. Under den rådande krisen har det uppstått enormt tryck att överföra vida befogenheter från medlemsstaternas parlament till EU och EU-kommissionen. Exempelvis försöker EU-kommissionen förhindra svenska myndigheter att ålägga svenska banker högre kapitalkrav. Vi ser ingen som helst vinst med att låta EU-kommissionen blanda sig i detta synnerligen nationella beslut. Det finns ingen mening med att ersätta våra folkvalda svenska politiker med EU-kommissionens kommissionärer tillsatta med stort demokratisk underskott. Vi längtar efter den första kommissionären Sverige skickar till Bryssel med det enda mandatet – att minska kommissionens makt.

3. Att vi börjar kämpa för ett EU som främst fungerar som en frihandelszon, istället för dagens bidragsunion. Vi har i media kunnat läsa om för vanliga människor främmande diskussioner, exempelvis huruvida Öland är en ö eller ej.  Men vad som döljer sig bakom denna Kafka-liknande strid om definitioner är ett enormt bidragsmaskineri från Bryssel som ger pengar till öar, till glesbygd, etableringsstöd åt företag och synnerligen nationella projekt som tex Atens tunnelbana. Om nu enskilda medlemsländer vill föra en sådan politik (som vi själva inte tror på) så bör det stå dem fritt, såvida det inte förhindrar de fyra friheterna. Men varför EU skall driva, bedöma och finansiera sådana projekt ser vi inget självändamål med. Snarare betyder det att skattebetalare i Rovaniemi betalar för infrastruktursatsningar på Sicilien, vilket innebär att det finns väldigt liten möjlighet för dessa skattebetalare att bedöma om det är väl använda pengar. Det föder den kultur av ineffektivitet och slöseri som blivit legio inom unionen.

Med dessa krav hoppas vi på att Sverige kan bli en kraft inom unionen som kämpar mot en allt mer makthungrig EU-kommission, som på senare tid presenterat det ena vansinniga förslaget efter det andra. Det behövs, för ju mer makt som koncentreras till Bryssel, ju mer impopulär blir unionen. Om vi vill ha EU kvar om tio år krävs en förändring.

Niklas Lindgren och Martin Olsvenne

Medlemmar i Centern Malmö

Publicerat i Okategoriserade | 4 kommentar

Man kan bli konspiratorisk för mindre

Det är ”intressanta” tider i världsekonomin och jag måste bara få ventilera mig lite…

Brussels to unveil credit-rating clampdown

BRUSSELS – The European Commission on Tuesday (15 November) is to unveil proposals to clamp down on the credit-ratings industry, seen as one of the key villains in the eurozone debt crisis melodrama.

Internal market commissioner Michel Barnier is to propose a series of measures including a ‘blackout’ in the rating of troubled states in an attempt to limit the ratcheting up of market instability the EU executive accuses the sector of being responsible for when it has delivered downgrades to the credit ratings of countries.

The draft law would allow the EU to temporarily ban companies such as Standard & Poor’s, Fitch and Moody’s from issuing ratings changes if regulators assess that such moves would exacerbate market volatility.

[…]

Så med andra ord: Kreditsinstituten ska inte få lov att berätta för marknaden när de bedömer att ett land misskött sin ekonomi så kraftigt att deras kreditvärdighet försämrats?!? Låt oss skylla på kreditinstitutens istället för på de europeiska länder, som misskött sina ekonomier i årtionden. Shoot the messenger!

Fy fan. Censurera privata marknadsaktörer – sannolikt i strid med yttrandefriheten och europakonventionen – detta är vad europeiska makthavare ägnar sig åt när EU befinner sig i kris…?!? Man fylls inte direkt av hopp inför unionens framtid.

____

Missa inte Karl Sigfrids brännpunktare om’et.

Även HAX bloggar om’et.

Brussels to unveil credit-rating clampdown

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Ett EU i kris måste bemötas ännu mer kritiskt

Som de flesta är smärtsamt medvetna om vid det här laget, befinner sig EU i djup kris, kanske sin djupaste kris någonsin. Årtionden av leverne som överskridit tillgångarna tar nu ut sin rätt. Italienska statsobligationräntor överskrider nivån som tillåter refinansiering av statskulden och i Grekland är det inte längre fråga om huruvida default på statsobligationerna kommer ske, utan hur. Båda länderna har tvingats till regeringsombildningar, i desperata försök att blidka marknaden och de finansiellt starkare ländernas regeringschefer, som håller i kulorna.

Samtidigt ökar misstron. Misstro mellan nord och syd, mellan tyskar och greker, mellan folket och de folkvalda – i det fall de politiska byråkraterna i EU ens kan sägas vara det.

Kort sagt, fundamentet för hela det europeiska samarbetet skakar i sina grundvalar.

Detta är utomordentligt allvarligt. Jag vill vara tydlig med att påpeka, om det någonsin varit oklart, att jag är för ett samarbete mellan Europas länder, för att förebygga och förhindra framtida konflikter, som plågat kontinenten i hundratals år och kulminerade med andra världskriget. Detta var anledningen till samarbetets bildande, och det är det man bör hålla fast vid: Frihandelssamarbete och samröre länderna emellan. Men denna viktiga roll har förvanskats genom att generationer av europeiska karriärpolitiker med egenintresse av en stor, maktfullkomlig union tar mer och mer makt från de enskilda medlemsländerna. EU:s direktiv, som medlemsländerna är skyldiga att införa som nationell lag, berör skrämmande ofta områden som inte har något med frihandel eller fri rörlighet att göra. Samtidigt känner Europas väljare sig allt mer överkörda av de beslut som fattas i kommissionen och parlamentet. Därigenom minskar legitimiteten för hela projektet.

Politikerna har spelat ett högt spel, och nu ligger korten på bordet. EFSF höjer, och väljarna synar.

Det finns två vägar att gå: Rulla tillbaka överstatligheten eller öka den. Det senare alternativet vore förödande för demokratin i Europa och skulle sannolikt öka motsättningarna och misstron än mer. Likväl tycks det vara den enda lösning som EU-kramarna ser. ”Överstatligheten har misslyckats, låt oss lösa problemet med ännu mer överstatlighet”. De främsta företrädarna för detta perspektiv i Sverige är förstås folkpartiet. Jag tror att de menar väl och vill värna om Europasamarbetet, bland annat för fredens skull. Likväl anser jag att de är helt fel ute. Legitimiteten för unionen faller om folket inte känner sig hörda. Påtvingad överstatlighet är därmed dömd att misslyckas, och det kan få hela samarbetet att kollapsa.

Det är viktigt att utomordentligt viktigt att liberala krafter protesterar mot denna utveckling, vilket jag vid ett par tillfällen har efterlyst. Det har dock varit alldeles för tunnsått med den sortens kritik inifrån regeringen, och i synnerhet mitt eget parti, centerpartiet, som jag förväntar mig ska stå för federalism, principen (tillspetsat) att beslut ska fattas nära dem de berör. EU:s utveckling är raka motsatsen mot denna princip, och ändå har väldigt lite kritik yppats i den allmänna debatten.

Det glädjer mig därför mycket att riksdagsledamot Emil Källström skriver i Liberal Debatt: En riktig EU-vän säger ifrån.

En riktig vän ryter ifrån när någon slår in på fel väg. Ett EU och ett eurosamarbete som ska bestå även över nästa årsskifte och räntehöjning kräver oundvikligen bättre demokratisk förankring. Ett europeiskt samarbete med kurs mot centralstyrning, byråkratvälde och demokratiskt underskott kommer förr eller senare att haverera. Ett sådant haveri vore sannerligen en av de största olyckor Europa, och därmed Sverige, skulle kunna råka ut för.

Bra Emil! Läs hela!

EU:s legitimitet hos väljarna är rekordlågt – och sjunkande. Jag har sagt det tidigare och jag säger det igen: Om vi liberaler inte vågar kritisera EU, kommer vi ses som medlöpare i avdemokratiseringen och istället kommer kommunister och rasister belönas. Det vore en skam, och skulle i det långa loppet ytterligare spä på motsättningarna mellan Europas folk.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Ett kritiskt förhållningssätt till EU

Hinner inte kommentera djupare, men det gläder mig att det i Centerpartiet tycks gry en debatt kring EU som präglas av en kritisk hållning mot den allvarliga utvecklingen i unionen, snarare än en ovilja till europeiskt samarbete som sådant. Precis som jag efterlyste här.

Läs till exempel Per Ankersjö: Början till slutet för EU? Eller början på EU-federationen? och Niklas Lindgren: Tobinskatt, ännu ett steg mot ett socialistiskt EU.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Ett europeiskt teparty

Missa för allt i världen inte Niklas Lindgrens inlägg Ett europeiskt tepartaj med gadden mot riktad mot Bryssel!

Dessutom är det bara att erkänna. Vi borgerliga hade fel när vi var EU-positiva. Detta tåls att säga nu när folkpartiet kör värsta kampanjen för EU och EMU. Visst, jämförelse med sossiga Sverige anno1986, så verkade EU vara en liberal dröm. Medborgarna i EU kunde handla öl på helgerna, behövde inte nöja sig med två socialist-TV-kanaler och hade inte ett dysfunktionellt statligt taximonopol. Men Sverige är idag ett helt annat land, som blivit så mycket bättre och liberalare sedan dess (även under socialdemokratiska regeringar), och det har framförallt skett utan EUs hjälp (undantaget spritfrågan). Det sätter också i EU i annat ljus. Unionen är inte ett liberalt bålverk mot en svensk socialistisk statsmakt. Tvärtom, EU är ett vänsterprojekt.

_________________________________________________

Uppdatering 12/9: Niklas lyfter ett angeläget problem. Liberaler är generellt alltför okritiska till den utveckling som sker inom EU. Grundtanken med EU, en frihandelsunion med syfte att förhindra upprustning och krig, är god. Det är därför alarmerande att unionen i mitt tycke är på väg att undergräva denna tanke genom att avvika från sitt grunduppdrag.

I grund och botten handlar det också om att föra en konstruktiv, hård men rättvis, kritik mot EU som institution, och inte bara en dogmatisk nej-till-EU-retorik. Efter att vänsterpartiet övergett utträdeskravet finns det nu bara ett EU-negativt parti i Sveriges riksdag, SD. Det vore ett slöseri om Centerpartiet skulle tappa röster till dem genom att inte stå upp för sina kärnvärderingar som maktdelning, och undlåta att kritisera EU där det behövs. Som Niklas skriver, finns det risk för att SD får monopol på EU-kritik.

Centern är ett parti i vars grundvärderingar ingår tanken att beslut skall fattas nära dem de berör. Det vore synd om denna tanke förvanskades, och chansen att bemöta folkets välbefogade farhågor med en liberal problemformulering förslösades.

Jag är övertygad om att Sveriges befolkning inom en snar framtid kommer att vända sig emot den parodi på demokrati som pågår inom EU. Det vore synd om de då bara hade ett parti att vända sig till.

Publicerat i Okategoriserade | 2 kommentar

Välformulerat från DI om danska valet

20110829-105735.jpg

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Bloggande och mikrobloggande

Det har ju gått ett par år sen jag började blogga, 2007 var det närmare bestämt. Sen dess har ju en del hänt både i mitt liv och i omvärlden, inte minst på det tekniska området. I början bloggade jag infernaliskt om både stort och smått, men det har jag verkligen inte tid med nu – eller ork, för den delen! Många är de saker jag skulle vilja kommentera som får passera förbi utan kommentar. Det finns helt enkelt inte praktisk möjlighet att blogga så mycket som jag gjorde förr i tiden.

Kortare kommentarer på facebook är nu ett vanligare sätt för mig att reflektera och ventilera mina åsikter kring aktuella händelser, och det är en bra kanal på många sätt. Dock är det ju en kanal som är stängd för alla utöver mina bekanta, och det är ju inte positivt egentligen.

Därför har jag tänkt att börja twittra lite mer kring aktuella händelser i politik, ekonomi och annat skoj. För att det ska hända lite mer här på själva bloggen har jag dessutom lagt till en twitterwidget (säg det ordet snabbt fem gånger!) i sidofältet.

Enjoy, och följ mig förstås gärna på twitter om du vill delta i samtalet.

Bloggande är inte lätt nuförtiden.


Tweet

Publicerat i Bloggen, bloggande | Lämna en kommentar

(C) som en dålig kopia av fp vore dödsdömda

Updatering 16/8: Polaren Niklas Lindgren delar min syn på saken.

Uppdatering 10.25: Annie Lööf kommenterar utspelet i Aftonbladet idag och tar avstånd ifrån kvoteringen, både på ideologiska och pragmatiska grunder. Bra! Dock är jag som sagt tveksam till ”morötter” men det är skönt att se Annie bestämt ta avstånd ifrån förmynderipolitiken!

————————————————————————————

Centerpartiet har problem. Partiet gick tillbaka i senaste riksdagsvalet, och opinionsmätningarna visar att partiet dansar runt 4-poängsstrecket. Undersökningar visar därtill att partiet uppfattas som det minst tydliga av samtliga riksdagspartier. Frågan som partiets medlemmar, och i synnerhet dess framtida ordförande, borde ställa sig är:

Varför skulle någon vilja rösta på ett parti som de inte vet vad det står för?

I det ljuset finner jag det som centerpartist en smula beklämmande att processen att utse nästa partiledare alltmer utvecklat sig till en tävling i att måla med vaga färger.

Även om Anders W Jonson efterlyser avskaffandet av värnskatten (vilket jag stödjer), Anna-Karin Hatt i viss mån tar avstånd ifrån den gemensamma valutan (vilket jag stödjer) och Annie Lööf förespråkar reformerad arbetsmarknadspolitik och förenklingar för entreprenörer (vilket jag stödjer) så önskar jag att någon kunde plocka fram den stora penseln – att någon kunde bemöta samhällsproblemen med något annat än en ny skattesubvention eller förbud.

Dick Erixon skriver:

Annie Lööf är den som når mer än till allmänna ambitioner. Hennes artikel är början till en programförklaring. Frihet och trygghet är ett ordpar som signalerar en tung värderingsmässig avvägning mellan dessa båda goda mål. Och det är genom att tydliggöra vad man menar med frihet och trygghet som man kan bli tydlig om hur man ställer dessa, i politisk debatt ofta motstridiga mål, emot varandra.

Men jag tror inte de väljare Lööf vill övertyga förstår vad hon menar. Budskapet formuleras på politikerspråk som få förstår och ännu färre är intresserade av.

Det känns tyvärr som att alla tre kandidaterna misslyckas med att peka ut en tydligare riktning för centerpartiet. Detta när partiet mer än någonting annat behöver tydlighet.

Även om det inte lär komma som en överraskning att jag stödjer Annie Lööf som ny partiordförande, och trots att det mesta just nu talar för att Annie faktiskt också väljs, är jag orolig. Orolig för att partiet inte förmår hitta en tydlig inriktning trots partiledarbyte. Det fick jag anledning att betvivla idag (även om artikeln publicerades online redan igår), när partiets förnyelsegrupp för jämställdhet – med Annika Qarlsson samt (tragiskt nog) Fredrick Federley i spetsen – gjorde sitt bästa för att reducera centern till en dålig kopia av folkpartiet genom att förespråka kvoterad föräldraförsäkring. De gamla vanliga argumenten idisslades.

För att återkoppla: Centern ska föreställa ett liberalt parti. Kvotering är inte liberalt, då ett förbud aldrig kan främja frihet. Låt mig förklara varför jag anser att kvotering av föräldraförsäkringen är fel.

För det första: De som hävdar att man har rätt att ställa krav som dessa för föräldraförsäkringen, ignorerar det faktum att det rör sig om medborgarnas genom våldsmonopol avtvingade skattepengar, som de får tillbaka – och implicerar således dels att skattepengarna egentligen tillhör staten, inte skattebetalaren, dels att politiker har rätt att ”uppfostra” föräldrar som anser sig ha rätt att sköta sin familj såsom de själva vill.

Det sistnämnda är i förlängningen inte förenligt med ett demokrati samhälle som bygger på att de folkvalda skall representera väljarnas åsikter, inte påtvinga dem sina egna. Det är det liberala synsättet!

För det andra: De som hävdar att att bara rör sig om en ”individualisering” av föräldraförsäkringen, ignorerar faktumet att föräldraförsäkringen är knuten till barnet, inte föräldrarna, och således redan är individualiserad.

Jag skulle kunna fortsätta rada upp argument, men låt mig istället påminna om något: Av ovanstående resonemang – om skattepengar som avtvingats medborgarna med (implicerat) hot om våld, och att politiker inte äger rätt att uppfostra medborgarnas i hur de styr sina familjer – följer att så kallade positiva ekonomiska incitament för frivilligt uttagande av föräldraförsäkring inte heller är liberalt eller önskvärt. Eftersom skattebetalarna redan avtvingats sina pengar, blir morot en piska hur man än gör.

Med förslag som dessa gräver centerpartiet sin egen grav inför 2014. Ingen vill rösta på ett parti som är som Folkpartiet, fast mindre tydligt. Det räcker inte med att vara tydlig – man måste vara tydligast – och ha sin egen nisch. Annie Lööf vet detta – det var hon som höll Centerns eftervalsanalys, som kom fram till att de liberala tongångarna lönade sig, där de fick chansen komma fram.

Tur att det finns frihetsvänner kvar i partiet, som vågar visa det. Dessa liberala krafter måste övervinna återvändsgränder som förmynderi, klåfingrighet och misstro mot medborgarna, och de som företräder dessa. Jag hoppas att Annie Lööf kan återknyta partiet till dessa värden. Annars är det kört 2014.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Beklämmande läsning om Mangafallet

Idag kan man läsa en mycket intressant artikel i Sydsvenskan om barnporrsinnehavsdömde Simon Lundström, Den dubbelt dömde. Det är beklämmande läsning på flera sätt, dels eftersom jag är bekant med Simon och känner till den tragiska bakgrund som beskrivs i artikeln, dels eftersom fallet tecknar en så olycklig bild av den svenska rättstaten.

De överklagade till hovrätten.

– Vi hade förberett oss in i minsta detalj. Jag hade min marinblå kostym och vit skjorta och en slips med matchande blåa ränder. Man blir inte tagen på allvar om man inte är välklädd.

Simon Lundström höll ett brandtal för yttrandefrihet i rätten, det var den 17 januari 2011, och han kritiserade den lag som användes för att döma honom. Han menar att den har kommit till i strid mot god lagstiftningssed, eftersom den lyfter ut något från yttrandefrihetsgrundlagen och alltså är en grundlagsändring, utan att den har behandlats som en sådan, och att den mest av allt är reklam för politikerna, och aldrig haft som syfte att hindra övergrepp.

– Jag gick i gång så mycket att jag nästan kände mig töntig till slut. Det blev som en Hollywood-plädering.

Hovrätten lyssnade inte på honom, utan fastställde tingsrättens dom. Lyssnade gjorde däremot Svenska PEN-klubben, Författarförbundet, Journalistförbundet och Seriefrämjandet, som alla har uttalat sig till stöd för Simon Lundström.

Nu väntar han på prövningstillstånd för att få försvara sig i Högsta domstolen. Men HD tar bara upp fall som kan antas vara principiellt viktiga, och det är alltså inte säkert att den blåa kostymen kommer fram igen.

Om han frias vill han gärna fortsätta med sitt gamla arbete, i stället för det vikariat han försörjer sig på just nu.

– Ja, jag vill översätta serier i manga-genren. Jag hade ju hittat språket. Men det är klart att jag är arg och sårad av Bonniers. Jag står på barrikaderna och försvarar yttrandefriheten och deras utgivning av serier och får sparken som tack.

Jag har tidigare skrivit om fallet, bland annat här.

Jag hoppas, både för Simons skull och för den svenska rättstatens och yttrandefrihetens skull, att han beviljas prövning i HD.

Om jag nu får lov att spekulera lite – jag är ingen expert på juridiken…  men jag frågar mig om inte det avskaffade uppenbarhetsrekvisitet i grundlagen borde innebära att domen – och lagen – kan prövas mot Yttrandefrihetsgrundlagen? Förvisso tycker jag personligen att Simons fall är ”uppenbart” stridande mot denna, vår kanske viktigaste grundlag, men i juridikens värld är väldigt lite uppenbart i praktien. Men nu ska alltså inte ens det behöva gälla för att en lag skall anses grundlagsstridig. Kan det då finnas hopp om att Simon frias i HD – och att även den lag enligt vilken han dömts anses grundlagsstridig?

Jag hoppas det. Någon som har bättre koll?

Slutligen: Det glädjer mig att Maria Abrahamsson, moderat riksdagsledamot, till skillnad från alltför många fega politiker sätter ned foten och konstaterar det uppenbara: Att detta är en rättslig skandal som måste åtgärdas. Bra Maria!

Om Högsta domstolen inte tar upp fallet och åtgärdar detta konstitutionella haveri återstår bara för oss lagstiftare att göra det. Så är det.

Underbart klarspråk. Återstår bara att se om partiledningen och regeringen lyssnar på henne, eller är mer intresserade av att framstå som ”handlingskraftiga” i skyddandet av barn än av att faktiskt vara handlingskraftiga i skyddandet av rättsamhället.

Publicerat i Rättssäkerhet, Yttrandefrihet, grundlagen | 3 kommentar

Dagens lästips…

…står Albin Broman för.

Dubbelcecila och dagen då internet censurerades:

Idag kommer Europaparlamentets LIBE-utskott att sammanträda och bland annat rösta om ett lagförslag som går ut på att medlemsstaterna tvingas censurera internet. Som vanligt är det jakten på barnpornografi som anges som skäl för att begränsa vår kommunikation.

Vägen till helvetet är, som Albin påpekar, belagd med goda föresatser: Internet ”måste” censureras för att bekämpa övergrepp mot barn (effektivt?). Yttrandefriheten ”måste” begränsas av samma skäl, eller för att skydda folks känslor eller en viss folkgrupp eller religion. Rättsäkerheten och beviskrav i domstolar ”måste” urholkas för att få fler dömda för sexuella övergrepp.

Och så vidare. Urholkandet av de mänskliga rättigheterna börjar alltid med de bästa intentioner. Det är därför glädjande att centerpartiets Lena Ek, till skillnad från sina folkpartiska kollegor (som dock i vanlig ordning är noga med att påpeka att de minsann är ”liberala”) varnar för de långtgående konsekvenser som dessa ingrepp kan medföra:

”The Commission should investigate the risks and possible downsides associated with blocking of websites. The investigation should assess the risk for erosion of the democratic rights of European citizens and take into account the prevalent use of blocking of websites in totalitarian societies to limit freedom of expression.”

Och, som Albin förtjänstfullt påpekar, det är svårt att kritisera totalitära regimer för att begränsa den digitala yttrande- och kommunikationsfriheten om vi gör samma sak själva.

Läs hela!

Idag kommer Europaparlamentets LIBE-utskott att sammanträda och bland annat rösta om ett lagförslag som går ut på att medlemsstaterna tvingas censurera internet. Som vanligt är det jakten på barnpornografi som anges som skäl för att begränsa vår kommunikation.
Publicerat i Barnpornografi, Yttrandefrihet | Lämna en kommentar

Mangafallet mellanlandar i hovrätten

Jag har tidigare skrivit om serieöversättaren Simon Lundströms öde här på bloggen och jag har ingen anledning att revidera någon av dessa ståndpunkter nu när Simon även dömts i hovrätten (det framstår heller inte som osannolikt att fallet går vidare till HD).

Jag vill däremot poängtera några saker: Det har i media framstått som att färre böter skulle ha utfärdats genom en sänkning av straffet i Hovrätten. Detta stämmer inte. Då Simon på grund av domen i tingsrätten gått miste om inkomster på grund av förlorade uppdrag som följd av domen i tingsrätten, har det totala inkomstbaserade bötesbeloppet som en konsekvens sjunkit väsentligt. Antalet böter har varit detsamma. Värt att notera är, att då antalet bilder som klassats som barnpornografi är färre i hovrättens dom än den var i tingsrättens bedömning, har antalet böter per bild alltså ökat.

För övrigt vill jag gärna länka till Juridikbloggens Mårten Schultz:

Hovrättens dom är ur ett traditionellt perspektiv alltså oklanderlig. Det framstår som tydligt att lagstiftaren ville kriminalisera denna form av bildinnehav. Det är inte domstolarnas roll att överpröva lagstiftarens intentioner. I allmänhet.

Men ibland är det faktiskt domstolarnas roll att överpröva lagstiftarens intentioner. Det finns en aspekt som lyser med sin frånvaro i domskälen. Nämligen yttrandefrihetsaspekten. Serieöversättarens mänskliga rättighet att få yttra sig nämns inte med ett ord. Man får förutsätta att serieöversättarens försvarare påmint domstolen om Europakonventionens skydd för yttrandefriheten, men någon bedömning av om det svenska barnpornografiförbudet i detta avseende kan anses hållbart görs inte i hovrätten.

Det är en brist. Även barnpornografiska yttranden kan aktualisera yttrandefrihetsrättsliga avvägningar.

Om detta är en brist i domskälen så illustrerar domen ytterligare en brist, nämligen en brist i det svenska grundlagsskyddet. Vi brukar ju slå oss för bröstet och framhålla den svenska yttrandefrihetslagstiftningen som unik och stark. Mangadomen visar att det finns all anledning att tona ned självgodheten. Det brott som serieöversättaren fälldes för faller nämligen helt utanför den grundlagsskyddade yttrandefriheten i svensk rätt.

Den som är intresserad av mer diskussion i ämnet kan kolla upp facebookgruppen Stop Comic Censorship in Sweden.

Uppdatering: Missa för allt i världen inte Per Hagwalls (M) debattartikel i Svenskan!

Uppdatering 2: Det faktum att vissa av bilderna enligt hovrätten inte längre är att anse som barnpornografi, gör att dessa nu kan publiceras: Se exempelvis denna välskrivna artikel i Aftonbladet där en av bilderna visas. En bild som det fram tills nyligen alltså var olagligt för dig att betrakta. Jag väljer att publicera bilden även här, för att illustrera det absurda i situationen.

Publicerat i Barnpornografi, Rättssäkerhet, Yttrandefrihet, grundlagen | 1 kommentar

Det var ju det jag sa!

Gjorde jag inte det…? Jo visst gjorde jag det!

Centerpartiets eftervalsanalys presenterades idag, och slutsatsen är bra: Arbetet i Stureplanscentern bör vara vägledande för partiets förnyelsearbete!  Alltså samma analys som jag själv gjort.

Låt oss hoppas att detta får genomslag.

Publicerat i Centern, Stureplanscentern | Lämna en kommentar

Mansnätverket

När det gäller jämställdhetsdebatten, är min utgångspunkt att människor skall behandlas lika oavsett vilket kön de tillhör. I svensk jämställdhetsdebatt tycker jag att detta perspektiv alltför ofta saknas. Jag vill därför tipsa om Mansnätverket, som lanserade sin hemsida igår. Mansnätverket säger sig vilja belysa den andra sidan av jämställdhetsdebatten: Mansfrågorna. Jag gillar initiativet, och hoppas att det kan leda till en framtida debatt som präglas mer av balans och mindre av skam- och skuldbeläggande. Nätverket förefaller ha som ambition att driva en opinionsbildning som utgår ifrån ovan nämnda likabehandling, och inte särbehandling. Det är i alla fall min förhoppning.

Sist men inte minst vill jag tipsa om denna lysande artikel om den manliga sexualiteten – ett bra startskott för en mer nyanserad debatt.

Dessutom matas jag som alla andra i vårt samhälle med ett mansideal där vi män, särskilt på det sexuella området, skall vara handlingskraftiga, självsäkra och driftiga. Jag suckar och undrar hur jag som man skall kunna utöva min sexualitet utan att trampa snett? Män som vågar ta för sig riskerar ju att ses som egocentrerade mansgrisar, och de som inte vågar matchar inte mansidealet och riskerar därmed att ses som veka och mjäkiga.

Publicerat i feminism, jämställdhet | 1 kommentar

Konservativa partiledaren avgår – Danmark går ovisst val till mötes

Danmarks utrikesminister Lene Espersen avgick igår som partiledare för konservative folkeparti, efter en längre tids missnöje med hennes förvaltande av båda dessa roller – ett missnöje som också tagit sig uttryck i opinionsmätningarna: Espersen avgår till de sämsta siffrorna på över tre decennier.

Danmarks statsminister, Lars Løkke Rasmussen från Venstre, måste utskriva val i år, senast i november. Efter Espersens avgång, som  lämpat hans regeringspartner stympad, är det av taktiska skäl troligt att det blir senare, snarare än förr. Det är rimligt att föreställa sig att han försöker ge lillebror Konservative en chans att återhämta sig.

Ny partiledare blir Lars Barfoed, nuvarande justitieminister. Om han kan återerövra väljarnas förtroende återstår att se.

Personligen tror jag att Konservative Folkeparti sannolikt till slut står inför att få färre mandat än båda de potentiella stöttepartierna Dansk Folkeparti och Liberal Alliance (det senare hade ingen trott för inte alls länge sedan). Opinionsmättningarna de senaste månaderna har ömsom visat blå majoritet, ömsom röd. Oavsett vem som vinner, lär vi se ett kraftigt ommålat danskt politiskt landskap.

Jag lär få anledning att återkomma i frågan.

Publicerat i Danmark, Konservative Folkeparti | Lämna en kommentar

Studentjobb enligt dansk modell – något för Sverige att inspireras av!

Vill bara tipsa om kloke kollegan i Malmöcentern, Niels Paarup-Petersen och hans rapport i Svensk Linje om det danska systemet för studentjobb. Jag har tidigare tagit upp problematiken med svensk ungdomsarbetslöshet, och även diskuterat skillnaden mellan länderna. Artikeln går på djupet med detta fenomen, och ger lite mer kött på benen för varför detta fungerar så mycket bättre i Danmark än det gör i Sverige.

Jag upprörs över den svaga kopplingen mellan den akademiska världen och det riktiga arbetslivet i Sverige. Det danska systemet är mer sunt och naturligt – där behandlas inte högskoletiden som en isolerad drömvärld utan som en förberedelse för arbetslivet.

Niels skriver:

Att de danska ungdomarna i betydligt högre utsträckning än de svenska har jobb förklaras ofta med den danska arbetsmarknadsmodellen. [...] Men den flexibla arbetsmarknaden är inte hela bilden. En viktig orsak till att danska studenter lättare får jobb efter avslutade studier är det så kallade studentmedarbetarsystemet där studenter jobbar inom deras egna utbildningsområden samtidigt som de får lön. Det vill säga ett studierelevant jobb som den studerande får pengar för att utföra – men som inte har någon formell koppling till studierna eller studiesätet.

Läs hela!

Uppdatering: Även Östgöta-corren skriver.

Publicerat i Danmark, arbetslöshet | Lämna en kommentar

Centerns dåliga siffror

Jag har julledigt. Släktmiddagarna är avklarade, och på schemat står endast datorspel och ett antal småärenden. Så då ska man väl kunna kasta av sig lättjan och klämma ur sig ett blogginlägg, kan en tycka? Nåväl, here goes.

Centern åker, enligt den senaste mätningen, ur riksdagen om det vore val idag. Det är förstås inget glädjebesked för partiets medlemmar och sympatisörer, inklusive mig själv. Men jag är väl inte jätteförvånad heller. Många av dem som vände partiet ryggen efter besvikelserna 2008 säger nu med viss rätt ”vad var det vi sa?”. Jag själv var också mycket besviken då, men valde att stanna kvar, och min motivering då är densamma som nu; det är i riksdagspartierna som makten finns, och att försöka påverka ett parti inifrån är lättare än att göra det utifrån, oavsett vad man vill intala sig. Dessutom är de mest liberala människor jag känner Centerpartister, och jag hoppas att dessa människor i framtiden skall få än mer inflytande.

Men det är klart att jag förstår att många inte pallar.

Liberaldemokraterna är ett exempel på ett projekt där liberalt sinnade människor gav upp och gick sin egen väg. Jag gillar många av liberaldemokraternas åsikter, men tror personligen att det kommer krävas lång tid, omänskligt stort tålamod, och inte minst ett radikalt omformat politiskt landskap för att liberaldemokraterna ska ha en sportlig chans att få inflytande i svensk politik.

Om ens då. Vi har liksom redan ett parti för liberaler som är mer intresserade av att diskutera på sina kammare än att faktiskt få inflytande för sina åsikter…

Så vilken väg bör partiet gå? Det står utom tvivel att centerpartiet sedan valet 2006 har varit mer inriktade på regeringsduglighet än att hålla på de liberala värden man gick till val på. I valet 2010 var dessa värden följaktligen nedtonade och resultatet blev därefter, inte minst på grund av skadad trovärdighet i dessa frågor.

Jag och många centerpartister med mig har många gånger sagt att partiet måste upprätta trovärdigheten i dessa frågor. Nu kan vi alltså konstatera att det handlar om partiets överlevnad.

Centerpartiets historia ger oss goda skäl att sträva eftar att inte vara den som saboterar samarbetet – och detta har också varit farhågan de senaste fyra åren. Men det kan aldrig betyda att vi skall hålla med om allt som Moderaterna säger och gör. Faktum är detta: Det ligger i Alliansens – och därmed Moderaternas – intresse att lämna svängrum åt de mindre partierna att prata om och i rimlig utsträckning också föra sin politik. Utan fyra allianspartier kommer alliansen inte bli återvald – oavsett hur avhängd vänstern nu må verka. Kristdemokraterna hänger mycket löst redan sen tidigare.

Nu måste Centern släppa såna farhågor och fokusera på sig själva ett tag – vad det är vi verkligen vill. Partikamraten Johan Hedin beskriver politiken som en marknad och väljarna som kunder, med skiftande efterfrågan:

För det första är det naturligtvis frågan om vad det är vi ska erbjuda väljarna. Det finns viktiga grunder i Centerpartiets ideologiska kärna som måste få ta sig uttryck i våra politiska strävanden, varav den allra viktigaste kanske kan sammanfattas med att statens makt ska minska till förmån för den enskilda individens.

Johan poängterar, liksom jag, att partiet identitet blivit otydlig för väljarna. Förändring är oundviklig. Det gamla fungerar inte längre, men vi har åkt snett på vägen mot det nya. Centerpartister skall inte söka sina förebilder bland dem som hoppar av. Vi bör snarare söka förebilder bland dem som har framgång med liberal politik.

Jag syftar på danska Liberal Alliance. I de senaste mätningarna får partiet mellan 7 och 10 procent av rösterna, och detta i det ”intoleranta” Danmark….! Liberal alliance förespråkar en politik som inte bara är ansvarsfull och realistisk, den är mer liberal än något annat i Nordisk politik. Danskarna är trötta på sin övervuxna stat, ineffektiva offenliga system och inte minst världens högsta skatter. Hur det kommer gå i valet 2011 är förstås öppet – men partiet demonstrerar ändå att man inte måste linda in skattesänkningar och liberaliseringar av den skandinaviska modellen i sossefloskler om ”arbetslinjen”. Det går att vara liberal på riktigt, och uppskattas för det! Jag tror att återvalet av Alliansregeringen visar att det även i Sverige finns en enorm trötthet med den stora staten.

Det är detta som är Centerpartiets enda väg. Vi måste efterfråga mer frihet för frihetens egens skull – inte för statskassans!

Den uppmärksamme läsaren kanske frågar sig – är inte Liberaldemokraterna en bättre kandidatat att bli ett svenskt Liberal Alliance än Centerpartiet? Mitt svar är nej. Bakgrunden till Liberal Alliances bildande (ursprungligen Ny Alliance) går inte att applicera på svenska förhållanden, och svenska väljare brukar inte med lätthet låta sig flirtas av nya politiska bekantskaper. Piratpartiet misslyckades med att ta sig in i riksdagen (EP-valet var en protest), F! är eoner därifrån och stjäl i nuläget bara röster från vänsterblocket, och Sverigedemokraterna fick arbeta i decennier för att bli valbara nog att äntra riksdagen. Att Liberaldemokraterna, ett parti som de flesta inte vet existerar, skulle kunna ta på sig den rollen känns avlägset. Det politiska landskapet är alltför bestrött med hinder och törnar för att en sådan resa skall kännas realistisk.

Liberal alliances ledamöter satt redan i Folketinget när de (i olika omgångar) gick över till det nybildade partiet. Vi skall alltså inte underskatta kraften i att vara politiskt etablerad. Besvikna liberaler (såsom mina gelikar) kan lockas av stora ord, men det förblir sannolikt bara ord, som aldrig kommer omsättas i handling.

Alltså är det i riksdagen och de befintliga partierna som vi måste hitta den nytändning för den personliga friheten som väljarna efterfrågar. Centerpartiet har de långsiktiga förutsättningarna för att bli den som axlar denna mantel och det är det vi måste göra.

Publicerat i Centern, Danmark | Lämna en kommentar