Kärlekens strukturalism

Vad föreställer denna bild? Naturligtvis ett – får man förmoda – nyblivet kärlekspar som tillkommit med hjälp av nätdejtingsajten meetic. Låt mig först säga detta: Detta är ingen reklamkritik. Så’n lär du inte hitta här, därför att jag tror att människor kan tänka själva kring vad de ser.

Jag har sett ett par såna här skyltar nu i Skåne och Köpenhamn, där jag arbetar. Samtliga har haft i det närmaste identisk bildkomposition; kvinnan med blicken i kameran – mannen med blicken bort från kameran, eller rentav med ansiktet delvis skymt i hennes nacke eller hår… ja, ni förstår. Låt mig inte gå som katten kring het gröt längre med vad jag vill ha sagt här: Varför riktar sig denna reklam – uppenbarligen – enbart till kvinnor? Krävs det inte att en man loggar in på dessa sidor också, för att ljuv musik ska ha en sportlig chans att kunna uppstå? Självklart inte om det rör sig om ett potentiellt lesbiskt förhållande, men det är uppenbarligen inte det vi snackar om här, eller hur?

Nåväl. Det är lite märkligt egentligen. Ser man reklam på TV för olika datinglinjer som man kan ringa till, brukar de vara helt fokuserade på att attrahera killar med löfte om attraktiva tjejer. Jag säger ”killar” och ”tjejer” för det verkar vara målgruppen. Ungdomar, alltså. Nå, vad gör man med det där telefonnumret egentligen? Någon som prövat? Är det tänkt att man ska avgöra om man vill träffa personen enbart på rösten? Har jag missat nå’t? Nåja, kanske är det jag som är naiv. Människor har väl gjort mer desperata saker än så i kärlekens namn.

Tillbaka till huvudspåret – nätdejting. Man får intrycket av att kvinnan ska förväntas behöva mannen, inte tvärtom. Jag får i alla fall intrycket, av den där bilden, att det är han som har gjort hennes värld hel och inte tvärtom. Inte på grund av något som de gör, utan bara därför att reklamen så uppenbart är riktad till kvinnor.

Ofta tycks folk störa sig på ensamstående kvinnor, just för att de är ensamstående. Det tycks vara ett problem, som skall rättas till. Förr i tiden, om en kvinna var gift med en professor, var hon därmed officiellt ”professorskan” med hela stan. Med andra ord låg hennes identitet till stor del hos hennes man. Utan honom var hon liksom inget, i sig själv. Och uppmuntrades knappast att bli det heller, av samhället. Det språkbruket har hursomhelst försvunnit, men mentaliteten lever i viss mån kvar. I TV-serier tycks det centrala i de flesta kvinnliga karaktärernas utveckling vara – just det – att de hittar en man, medan de manliga karaktärerna löser mordgåtor och botar cancersjuka. Något hårdraget, men likväl.

Nu kallar då inte jag mig själv för feminist. Verkligen inte. Jag tror inte på att teorin om patriarkatet är den bästa förklaringen till det förhållande som råder mellan könen i dagens samhälle. Kanske bland talibanerna, men inte här. Icke desto mindre kan jag inte låta bli att undra varför – och nu kommer poängen – det inte tycks vara OK för en man att behöva en kvinna. Förväntas vi vara så oberoende från sällskap och en kärleksfull partners stöd? Är vi kanske det? Jämförelsevis, alltså? Jag vet bara att många tjejer tycks lida av dåligt självförtroende. Det är ett större problem än patriarkatet. Om jag någon gång får en dotter ska hon bli cancerforskare. Och framför allt självständig.

Det här inlägget postades i bloggbild, feminism, jämlikhet, kärlek, könsroller, strukturalism. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *