Varken vårdnadsbidrag eller maxtaxa ska vi ha!

Idag på brännpunkt, skriver Ewa Samuelsson (kd) och Henrik G Ehrenberg (kd) om vårdnadsbidraget. Själva artikeln är mest en uppmaning för regeringen att få tummen ur, och en diskussion om hur det hela ska lösas på kommunal nivå. De spörsmålen avstår jag från att uttala mig om. Men artikeln ger mig anledning att uttala mig om något som engagerar mig.

När alliansen under valrörelsen började prata om vårdnadsbidrag, tyckte jag att det lät som ett riktigt dåligt förslag. Inte på grund av att det skulle vara en s.k. kvinnofälla, såsom många befarade både på höger- och vänsterkanten. Jag anser nämligen att människor själva kan avgöra vad de tycker funkar för deras egna familjer, utan att staten ska lägga sig i.

Nej, det som först gjorde mig upprörd var tanken på att få betalt för att inte jobba. Dåliga signaler, tyckte jag, och en dålig idé samhällsekonomiskt. Sen kom jag förstås att tänka på, ungefär ett halvår efter alla andra, att vi har en maxtaxa i barnomsorgen. Den är med andra ord subventionerad! En ganska klar signal från samhället om vad man tycker att pappor och (kanske framförallt) mammor ska göra med sin tid. Inte är det att stanna hemma med barnen i alla fall! Nä, här ska barnen gå på dagis och föräldrarna jobba.

Alltså är barnomsorgen subventionerad, och det känns ju ganska orättvist mot de föräldrar som tycker att det är ett mer riktigt val för dem att en av dem stannar hemma med barnet. Eftersom samhället subventionerar ett visst beteende, dvs. det ”jämställda” beteendet, vore det alltså i mitt perspektiv bra om de slutade med det genom att låta de barnfamiljer som väljer att stanna hemma med barnen få en viss kompensation för utebliven subventionering (dvs. vårdnadsbidrag). En utjämning av incitamenten, helt enkelt. Men jag föreslår en annan reform, som vore ännu bättre. Hör här:

– Slopa maxtaxan, dvs. avskaffa subventioneringen
– Slopa vårdnadsbidraget också
– Sänk skatten för alla (finansieras av de ovanstående slopningarna)
– Höj barnbidraget (dito)

Alltså: Omfördela pengarna från vårdnadsbidrag och subventionering till sänkt skatt och högre barnbidrag. Hur pengarna ska fördelas mellan sänkt skatt och höjt barnbidrag tänker jag inte ge mig in på eftersom det är en teknisk fråga. Det är heller inte det centrala. På detta sätt får vi hursomhelst flera fördelar:

– Systemet blir mindre komplicerat, vilket – allt annat lika – alltid är en fördel.
– Staten slutar styra vad föräldrar gör för beslut om sina familjer. Alltid eftersträvansvärt, ett självändamål faktiskt.
– Subventioneringen avskaffas, vilket – allt annat lika – alltid är bra.
– Under förutsättning att skatten kan sänkas är det också bra för alla som inte har barn.

Subventionering är alltid dåligt, eftersom det får människor att göra val som de inte hade gjort i en fri ekonomi. Dessutom verkar folk i Sverige tro att bara för att något är subventionerat, så kostar det mindre (som om det vore Gud Fader som betalade återstoden ur egen ficka). Och, dessutom, när man väl har börjat subventionera något, är det därför nästan omöjligt att sluta. Avskaffad subventionering är alltså alltid bra. Människor har en tendens att tro att subventionering alltid gynnar dem, när det i själva verket är dåligt för samhällsekonomin.

Mindre subventionering och mer genomskinlighet är alltid bra. Mer komplicerade system öppnar för planering och begränsar människors (val)frihet, och är sålunda alltid dåligt.

Det finns ingen anledning att i onödan styra människors val. Barnbidraget är en mycket bättre lösning. Även barnbidraget är förstås långt ifrån perfekt,såsom man till exempel kan läsa om i boken ”Till 40% fri”. Jag gillar inte bidrags-Sverige. Men barnbidraget kan jag leva med, eftersom det tillfaller alla, utan åtskillnad som väljer att skaffa barn. Det inträffar alltså i en period av våra liv när våra behov av pengar är som störst. Rimligt.

Jag lär hursomhelst få anledning att återkomma till detta. Vårdnadsbidrag och maxtaxa tillsammans är en dålig kombination, sorgligt typisk för svensk politik och kommer komma tillbaka och bita oss i ändalykten när vi minst anar det. Kom ihåg var ni läste det först.

Det här inlägget postades i familjepolitik, jämställdhet, skatt, subventionering. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *