Vilket parti är mest liberalt? Partiaktiva, nu har ni chans till nyvärvning!

Som jag tidigare nämnt, vill jag i framtiden engagera mig mer partipolitiskt. Det finns dock ett dilemma: Förr i tiden trodde jag att jag var säker på min politiska hemvist. Inte längre. Visserligen har jag resonerat mig fram till en rätt klar uppfattning om vilka åsikter och värderingar jag personligen står för. Men det jag inte kan komma fram till är följande:

Vilket parti står bäst för dessa värderingar i Sverige idag? Vilket parti ligger närmast mina principer? Vilket parti är mest liberalt?

Utan att gå in på en diskussion som aldrig lär sluta om vad som är liberalt, håller jag mig till en ganska (pun intended) liberal tolkning av begreppet liberalism. Vilket parti är då mest liberalt?

Det ”uppenbara” valet kan ju vid första anblick vara folkpartiet liberalerna, inte sant? Nåja, hur liberala är de egentligen? Är det liberalt att vilja öka kvoteringen i föräldraförsäkringen, dvs. öka tvånget i samhället? Är det liberalt att tvinga folk att betala för konst de inte vill ha? Bara för att nämna några exempel på hur folkpartiet använder skattepengar som styrmedel för sin sak, snarare än att ge tillbaka dem till folket. Det finns långt gående sossetendenser i fp, trots avskaffandet av snällism och Westerberg. Däremot tycker jag inte att kritiken mot fp:s bristande liberalism är rättvis när det kommer till den s.k. ”hårda” skolpolitiken. Visst, man kan hävda att det inte är liberalt att kräva disciplin och ordning i skolan. Å andra sidan, om man är konsekvent ”liberal” borde man i så fall kräva ett omedelbart avskaffande av skolplikten, inte sant? Så varför gör man inte det? Kanske av denna anledning: Liberalismen utgår från att varje människa själv vet sitt eget bästa och agerar därefter. Det betyder dock inte att vi ska ignorera de fall då människor agerar på ett på ett sätt som helt uppenbart strider mot deras egna intressen (t.ex. skolkar). Inte för mig i alla fall. Jag gillar Janne B. Även om jag inte tror att han kommer leda fp mot en linje med mindre statlig kontroll och förmynderi.

Moderaterna, då? Även om moderaterna är mer konsekventa i sin skattesänkningslinje än fp, och är mycket mindre benägna att hänfalla åt förmynderi och samhällsarkitektur än fp, finns frågetecken. Det frågetecknet stavas de nya moderaterna. Låt mig först säga att jag inte är dum: Jag förstår självfallet att de nya moderaterna var en nödvändighet för att överta problemformuleringsprivilegiet från sossarna, och därmed vinna valet. Och det stöder jag, borgerlig regering är viktigare än att vara en perfekt ideologisk poltiker. En så’n kan man vara i en garderob, och sitta där med sina perfekta idéer. Det blir rätt meningslöst med idéer om man inte kan få förverkliga åtminstone några av dem. Men jag vet inte… Ibland känns det som om de nya moderaterna är mer intresserade av att vara på fackets sida än att vara på väljarnas. Littorin är förstås en utsatt figur, som i princip har fått bära hela alliansens politik på sina axlar sen tillträdet. Dock har mycket av kritiken varit välförtjänt, inte minst minns vi alla hur han vägrade ta ställning i salladsbarskonflikten.

Det gjorde dock Centern, med Maud och Fredrick i spetsen. Centern har på senare år gått och blivit ett parti som man faktiskt kan rösta på. Man utmanar reglering, arbetsmarknadslagstiftning, skattepolitik och intar en otroligt vacker pragmatisk OCH ideoligisk ställning i arbetsmarknadspolitiken. Maud är helgjuten i rollen som näringsminister. Fredrick är en av svensk politiks mest lysande stjärnor, och kommer bli minister en dag. Tveklöst. Han är också en av dem som inte backar i en ideologisk diskussion. Centern har onekligen skärpt sig ordentligt sen Olof Johanssons dagar. Jordbruksminister Eskil Erlandsson framför till och med krav på avskaffande av CAP i EU. Och detta från det gamla bondepartiet! Det är inte utan att man frågar sig vad som hänt, och hur mycket som verkligen har förankring i partiet… Samtidigt känns partiets rörelse som en modern anpassning till ett nytt Sverige, snarare än bara ett inmutande av ett nyöppnat marknadssegment.

Sist men inte minst, KD. De har väl kanske inte rosat den liberalistiska marknaden. Men Hägglund har gjort upp med abortmotståndarna i partiet, så att de till och med funderar på att bryta sig ut och starta eget. Vidare har han varit föredömligt konsekvent i försvaret av familjers rätt att själva fördela sin föräldraförsäkring och barnaledighet. Han har också visat sin avsky för marxismen, även om detta mest utmynnat i tanken att fastighetsskatten bör avskaffas.

Summariskt, orättvist och snuttifierat? You bet. Men tillför gärna andra tankar kring vår borgerliga fyrklöver. Det är liksom det som är min förhoppning med denna post.

Med anledning av det spörsmål som jag härmed framför, placerar jag också en poll i sidofältet, som jag uppmanar alla med åsikter att rösta i. De kunniga hjärnorna i bloggosfären borde kunna aggregera ett rättvisande resultat! Glöm inte rösta!

Uppdatering: Friskytten skriver bra om liberalismen i borgerligheten här.

Det här inlägget postades i borgerligheten, Centern, folkpartiet, kristdemokraterna, Liberalism, moderaterna, partipolitik, politisk "karriär", undersökning. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *