Dimridåer kring Chávez demokratisyn

Många på vänsterkanten har velat använda gårdagens seger för nejsidan i Venezuela som ett bevis för att Venezuela visst är en demokrati, och att Chávez är en demokrat. Man menar att eftersom hans förslag röstades ner, är den kritik som riktas mot honom orättvis. ”Titta!”, säger man. ”Förslaget gick ju inte ens igenom! Vad var ni så oroliga för?”

Men innebär verkligen det faktum att ett förslag röstas ner av folket nödvändigtvis att själva förslaget var demokratiskt legitimt till att börja med? Överdrivet stort fokus har lagts – delvis medvetet, vill jag hävda – på förslaget att låta Chávez kunna bli omvald livet ut. Indignerat har det pekats på västerländska regeringschefer som behållt makten i decennier, och det har menats att ”Jo, jo. De var minsann inte bättre”.

Förvisso var detta en instrumentell del av förslaget. Utan det kunde inte Chávez bli kvar vid makten bortom 2012. Men de andra aspekterna, då? De delar som inte hamnade om att ge Chávez makten, utan de som handlade om vad han faktiskt skulle få göra med den. Låt oss konstatera att:

• 49 % röstade ja till att ge presidenten rätt till godtyckliga och rättsäkerhetsvidriga fängslanden av människor, ”i nödfall”. Detta är inte förenligt med en rättstat och demokrati.
• 49 % röstade ja till att ge presidenten kontrollen över penningpolitiken. Detta skulle troligtvis betyda ekonomisk katastrof i ett land som redan har 17 % inflation. Det finns ingen anledning för Chávez att ta kontrollen över penningpolitiken med mindre han har för avsikt att finansiera budgetunderskott med sedelpressen. Inflation är dessutom ett sätt att öka det offentligas makt gentemot det privata.
• 49 % röstade ja till att införa socialismen som statsideologi. Socialismens tankegods skulle således genomsyra allt tänkande från skola till regering.

Fyrtionio procent. Detta hade inte skett i en riktig demokrati, där medborgarna fått ta del av neutral information om hur förslaget påverkar deras demokratiska rättigheter. Vi vet redan att Chávez inskränkt de fria medierna. Det är reformer som dessa som verkligen, om de genomfördes, skulle riskera att fullständigt ruinera Venezuela och förvandla landet till en diktatur. Tvångsförkortandet av arbetstiden, som vänstertyckarna förstås menar är jättebra i sin verlighetsfrånkoppling, men som kommer drabba de fattigaste till slut är ett av de förslag som syftar till att locka röster. Detta är i praktiken bara ett sätt att få de fattigas röst, vilket har varit Chávez taktik hela tiden. Förslaget innehöll även andra kryddor av detta slag.

Sammanfattningsvis: Reformer åt de fattiga, inskränkta rättigheter för alla.

Den som röstar ja till ett sån’t förslag sitter inte med alla fakta. That’s the bottom line.

Förslaget gick lyckligtvis inte igenom, och Chávez medger sig besegrad och säger sig acceptera detta. Det må så vara att han inte är någon diktator. Men han vill bli. Och han är beredd att gå bakvägen via presscensur och mutor till de fattiga för att bli det.

På senare tid har man skrattat åt Chávez och hans bråk med den spanske monarken, polemiserande mot Bush och kramkalas med Ahmadinejad. Och visst, Hugo Chávez må vara en pajas.

Det var Idi Amin på sin tid också. Låt oss hoppas att jämförelsen kan få stanna där.

Uppdatering: Sanna Rayman är inne på samma spår.

Det här inlägget postades i demokrati, Hugo Chavez, Venezuela. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *