Opinionsanalys av Bloggen Bent

Bloggen Bent skriver idag missmodigt om förhoppningarna inför 2010:

Ingen skulle givetvis bli gladare än jag om jag har fel, och alliansregeringen vann igen i 2010 för jag är helt övertygad om att med en mandatperiod till – särskilt en där de liberala inslagen förstärkts på bekostnad av de konservativa, vare sig de är värde- eller socialkonservativa, så skulle vi få en helt annan situation i det här landet.

Han gör många goda poänger, och jag delar hans analys av vad regeringen behöver ändra. Jag kan dock inte säga att jag ännu delar hans uppgivenhet. Detta hänger dock – och det ska sägas – på att regeringen verkligen lägger om kursen på kommunikationsskutan, såsom Per Schlingmann gav visst hopp om härförleden. Jag har tidigare sagt att jag tror på borgerlig vinst 2010, och det står jag fast vid. Men med förbehållet att det inte kommer ske under rådande förhållanden (se där, en helgardering! Ryggen fri för tre år framåt…).

Till valet 2010 är det nästan tre år. Låt oss stanna upp och se hur borgerligheten såg ut för tre år sen – bara för att få ett perspektiv på hur lång tid vi talar om. Låt oss gå tillbaka till årsskiftet 2004/2005. I detta läge hade Allians för Sverige precis bildats, och de nya moderaterna började ta sina första trevande steg. Utvecklingen hade påbörjats, men ingen visste vart den skulle leda. Vi vet alla vad som hänt sen dess.

Vi liberaler kan förstås emellanåt fnysa, emellanåt sucka åt de steg som de nya moderaterna har tagit mot mitten. Jag själv är emellertid övertygad om att det trots allt är rätt strategi i grunden, såsom jag givit uttryck för här. Det är bara det att man tar med fel delar i strategin (försvar för orimliga fackliga stridsåtgärder och vänsterns kollektivistiska tänk), och kastar ut fel delar (argumentation utifrån ett liberalt idéperspektiv, liberaliseringar av arbetsmarknad och sjukvård).

Att kasta in handduken för alliansregeringen redan nu är överdrivet. Sören Holmberg skulle säkert invända, och säga att ett sån’t här underläge aldrig har hämtats upp tidigare. Må så vara, men det finns i min mening flera saker att komma ihåg inför valet 2010 – och flera saker som heller aldrig har hänt tidigare.

• De borgerliga partierna har aldrig varit så enade, och har dessutom visat att man kan samarbeta långt bättre än det röda blocket. Allians för Sverige är ett historiskt samarbete. Borgerliga regeringar har en historia av att aldrig kunna samarbeta. Inte konstigt då att man inte kan hämta upp en dålig opinion.
Regeringens politik ger resultat (som det ser ut i nuläget pekar hursomhelst det mesta åt rätt håll, särskilt utanförskapet)
• Socialdemokraterna har inget regeringsalternativ, och måste för att återfå regeringsmakten köpslå med två halvtotalitära partier vars koppling till verkligheten är ytterst tunn.
• Socialdemokraterna har ingen politik för Sverige. Den enda kommunikation som getts har gått ut på antingen 1: Återställare av regeringens genomförda reformer (t.ex. a-kassan) 2: Efterapning av alliansens planerade reformer (t.ex. skolpolitiken)
• Socialdemokraterna har ingen statsministerkandidat med någon som helst auktoritet, och Mona Sahlins legitimitet som partiledare är förmodligen den tunnaste i modern tid. Detta, tillsammans med det rådande opinionsläget, gör att hennes mandat att förnya socialdemokraterna till något annat än det vi sett sen 90-talet är fullständigt obefintligt. Jag skrev även detta här.

Därför kommer Mona Sahlin att fortsätta köra sin plattfiskstrategi – dvs. ligga tyst och stilla på botten och inte röra en ”fena” – och därigenom fortsätta att skörda framgångar om – OM! – inte regeringen tar initiativet. Kanske får vi se ett utspel från Schlingmann och co. snart. Kanske får vi se ett ärligt, härligt angrepp på oppositionen. Kanske får vi se en rakryggad stolthet och en plädering för den egna politiken, och ett slut på skammen över att vara borgerlig. En stolt och hätsk debattartikel på DN Debatt eller Brännpunkt – ett startskott för en ny kommunikation med väljarna? Hoppas kan man alltid. Schlingmann är förstås inte dum. Bara lite långsam, vad det verkar. Och han har förstås ett annat perspektiv, eftersom han är en smula mer ”insider” än yours truly. Kanske har han kommit till samma insikt som vi andra nu, om att en annan strategi måste till.

Sammanfattningsvis instämmer jag alltså i Björns analys, men jag delar inte hans modstulenhet. Inte ännu. Och jag delar inte hans uppfattning om att det är för sent. Det är långt kvar till 2010.

Det här inlägget postades i Alliansen, Opinion, regeringen, Socialdemokraterna. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *