Folket överger A-kassan? Jamen, strålande!

PJ vädjade i förrgår till regeringen om att överge förslaget om obligatorisk arbetslöshetskassa. Det är bra och jag instämmer fullständigt. Han lyfter även mellan raderna fram något som jag själv har tänkt länge. Till att börja med påpekar han att avgiften fortfarande är skattesubventionerad till hälften. Tidigare har alltså situationen varit att den genomsnittlige löntagaren tvingades betala lejonparten av avgiften genom skattesedeln, och endast en mindre del i egenavgift. Detta har nu balanserats något, i och med höjd egenavgift och sänkta skatter.

Nu beskrivs det som ett problem att många väljer att lämna a-kassan. Inte minst upplever regeringen det som ett problem, eftersom de känner att de måste tvinga folket att delta. För egen del välkomnar jag utvecklingen med a-kasseflykt. Trots att hälften av avgiften finansieras av skattebetalarna – och alla tvingas bidra – väljer allt fler att stå utanför. Kanske har de nära till pensionen, kanske är de egna företagare, kanske upplever de en obefintlig risk för arbetslöshet, kanske tillhör de den lyckliga minoritet i Sverige som faktisk har lyckats bygga upp en buffert genom sparkapital (s.k. ”fuck-off money”). Hursomhelst väljer de att stå utanför, och det är deras eget val.

Jag brukar med jämna mellanrum spy galla över alla slags subventioner, eftersom de är ett medel att förmå människor att göra val de annars inte hade gjort. Tydligare än så här kan detta inte illustreras! 400 000 människor har valt att lämna a-kassan under 2007.

Tro för allt i världen inte att de argument som förs fram för obligatorisk a-kassa, syftar till någon slags omtanke om trygghet för dem som väljer att stå utanför. Det trygghetsbehovet bedömer de bäst själva. Nej, det man är ute efter är att de som löper låg risk för arbetslöshet (läs: de som nu lämnar a-kassan) ska finansiera (genom premie/avgift) försäkringen för dem som löper hög risk. Liknande resonemang förekommer i alla försäkringssammanhang, och naturligtvis vill staten maximera intäkterna i förhållande till kostnaderna, oavsett vem som råkar vara finansminister.

Spontant känner jag dock följande: Det är orimligt att tvinga individen att göra något för kollektivets skull. Det är omoraliskt att tvinga människor att betala för något som de inte vill ha, bara för att underlätta finansieringen av a-kassan. En borgerlig regering borde veta bättre.

Snarare är detta ett exempel på att risken för arbetslöshet behöver utjämnas mellan olika yrkesgrupper. Denna risk hänger på lång sikt främst ihop med lönenivån. Om sambandet mellan risk för arbetslöshet och den egna kostnaden för arbetslöshetsförsäkring blir tydligare, kommer lönebildningen anpassa sig därefter. Låg risk för arbetslöshet – högre lönekrav, och vice versa. Detta är mer ekonomiskt effektivt än att subventionera, eftersom incitamentet att ta hänsyn till risken för arbetslöshet ökar. Detta tjänar hela arbetsmarknaden på. Egentligen är det helt självklart att det är så det måste fungera.

Det finns inget tydligare sätt att tydliggöra detta samband än att, precis som regeringen har gjort, öka den egenfinansierade andelen av a-kasseavgiften. Man borde fortsätta denna utveckling och helt avskaffa subventionen, istället för att tvinga folket att delta.

Kort sagt: Om du löper hög risk för arbetslöshet, är det kanske dina löneanspråk som är för höga. Du kan inte kräva av andra yrkesgrupper att de ska finansiera både dina löneökningar (genom att själva avstå från dem) eller den påföljande ökade risken för arbetslöshet du därigenom löper (genom att de tvingas betala avgift för en försäkring de inte behöver). Detta är inte långsiktigt rimligt. En reformerad a-kassa skapar ett rättvisare Sverige, med effektivare lönebildning. Allt eftersom lönebildningen sen anpassas, kommer vissa grupper välja att återvända till a-kassan, och åter andra välja att gå ur. Jämvikt uppnås. Stora variationer på arbetsmarknaden är naturligt, men det är inte naturligt om en yrkesgrupp konsekvent har högre arbetslöshet än andra över tiden. Då har denna yrkesgrupp helt enkelt förhandlat sig till en alltför hög lön, eftersom yrkesmän och -kvinnor inom gruppen inte får något arbete. Om alla måste vara med i a-kassan, och denna finansieras med skattemedel, förstärks detta skadliga beteende.

På lång sikt bör risken för arbetslöshet vara jämförbar inom olika yrkesgrupper.

Ingen kan påstå att det är rimligt, att beteendet att kräva så höga löner att man försätter sin yrkesgrupp i arbetslöshet ska stödjas av staten, eller att vissa yrkesgrupper måste avstå löneökningar, bara för att andra yrkesgrupper redan ökat arbetslöshetsrisken genom alltför höga krav. Likväl är det precis det som subventionen av a-kassan medför. Att därtill lägga tvångsanslutning vore ett steg i helt fel riktning.

Annorlunda uttryckt: Ju högre lönekrav någon ställer, desto högre blir risken att han blir arbetslös. Detta får i sin tur kostnaden för personens risk att öka i arbetslöshetsförsäkringen. Är det rimligt att någon annan än han själv betalar denna högre risk? Med andra ord: Varför ska Nisse betala för att Kalle fått en löneökning?

I den här LO-rapporten från 2000 kan man läsa följande.

Rättvis fördelning
Arbetslöshetsförsäkringen bidrar till rättvisa genom att det finns en slump i att bli arbetslös mot vilken försäkringen kan ge skydd. Men arbetslöshet drabbar löntagare i vissa yrken och sektorer oftare än andra. Arbetslöshetsförsäkringen är därmed starkt utjämnande mellan olika löntagare. Grupper med hög arbetslöshetsrisk skulle ha svårare att teckna egna försäkringar och tvingas betala en högre försäkringspremie än andra. Dagens arbetslöshetsförsäkring är en solidarisk försäkring där den enskildes ”premie” inte beror på arbetslöshetsrisken. Genom den solidariska finansieringen får yrkesgrupper med hög arbetslöshet ett större stöd än de med låg arbetslöshet.[sid 12-13]

LO konstaterar alltså, precis som jag, att vissa branscher/a-kassor löper större risk för arbetslöshet än andra. Som lösning på (symptomet av) detta anför de den solidariska finansieringen. Tanken verkar aldrig ha slagit LO att den solidariska finansieringen även bidrar till att orsaka dessa skillnader. Formuleringen ”slump i att bli arbetslös” vittnar inte minst om det…

I en effektiv ekonomi är människor fria att göra sina egna val. Avskaffa subventioneringen och kasta obligatorieförslaget i papperskorgen (kanske är det på gång?).

Läs även: Sanna Rayman gillar inte heller obligatoriet. Här kan man läsa om regeringens förslag om högre avgifter för branscher med högre arbetslöshet (hur går det med det?).

Uppdatering: Idag skriver PJ igen om (bl.a.) a-kassesystemet och att människor äntligen får besluta själva.

Trots att man vill göra något så stort och betänkligt som att underkänna en miljon människors frivilliga beslut anser regeringen att a-kassesystemet ska ha kvar sin besynnerliga struktur.

Det här inlägget postades i a-kassa, facket, Liberalism, regeringen, subventionering. Bokmärk permalänken.

Ett svar till Folket överger A-kassan? Jamen, strålande!

  1. Pingback: Totto kom tillbaka, allt är förlåtet! | OLSVENNE

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *