Zimbabwean Psycho

En stor del av det hopp som spirade i Zimbabwe för några veckor sen, som inte minst jag själv gav uttryck för, verkar nu ha grusats. Mugabe har nu gett order om att rösterna skall räknas om, vilket de flesta bedömare menar bara är ett sätt för honom att (ytterligare) manipulera resultatet. Mugabe målar upp en fasad av frihetskamp utåt, och säger att det var han som införde demokrati i Zimbabwe, när han störtade Ian Smith. Samtidigt trakasseras oppositionsmedlemmar och Mugabe tar även till sin universalmedicin; beslagta vita farmares mark för att köpa stöd hos militären.

I Mugabes värld, eller åtminstone i hans retorik, är det britterna och ”de vita” som bär skulden för Zimbabwes katastrofala utveckling, som Mugabe åtminstone nu i viss mån börjat medge. Allt färre låter sig emellertid luras av denna verklighetsbeskrivning, trots statligt mediemonopol. I Economist kan man läsa om hur Morgan Tsvangirai trots allt är hoppfull på längre sikt.

Vidare har Zimbabwes grannländer uppvisat en högst beklämmande undfallenhet och svagt stöd för den demokratiska processen i landet. Detta visade sig inte minst vid det toppmöte som nyligen hölls i Zambia. Den kanske mest iögonfallande kollapsen är Sydafrikas president Thabo Mbeki, som på fullt allvar påstår att ”det inte råder någon kris i Zimbabwe”. Ett påstående som förstås är befängt. Både ekonomin och demokratin i Zimbabwe befinner sig i djup kris.

Kanske ska uttalandet tolkas som en taktik för att undvika ett scenario liknande det vi sett i Kenya, och Mbeki har uttalat sin förhoppning om en samlingsregering som den bästa lösningen. I viss mån verkar Tsvangirai ha försökt att dämpa den hätska stämningen i landet, troligtvis för att försöka stävja en eskalering av våldstendenser, vilket är en förutsättning för en överenskommelse. Oppositionspartiet MDC har gått från en fullständig ovilja att acceptera en andra valomgång, eller några som helst eftergifter vad gäller erkännande av några framgångar för Mugabe i valet, till att försiktigt glänta på dörren för kompromiss. Kanske är det klokt. Jag vet inte.

Så varför är Tsvangirai hoppfull? Kanske för att man kan se tendenser som att detta val trots allt var mer demokratiskt än tidigare vad gäller kontrollerbarhet (resultatlistorna sattes upp på väggen utanför röststationerna), och att röster trots allt börjat höras i regionen om att Mugabes tid är på väg att rinna ut (Botswanas president Ian Kharma).

En bra analys ges i Fokus. När man störtar en våldsam regim, som Ian Smiths i dåvarande Sydrhodesia, görs det också med våld. Detta är ett sätt att bli av med den första våldsamma regimen, men när revolten väl är genomförd, är det svårt för den nya regimen att släppa den våldsmakt som fört dem till makten från början. Befriaren blir bara en ny förtryckare. I detta perspektiv är det kanske inte meningsfullt att tala om Mugabe som ”ond”. Kanske är han det, men det är knappast en konstruktiv diskurs. Framförallt är han paranoid, och beredd att gå till ytterligheter för att behålla makten. Alltså finns det risk för att Mugabe slår tillbaka hårt om stämningen i landet ser ut att bli okontrollerbar.

Alltså kan det därför vara mer konstruktivt på längre sikt att kompromissa. Att ställa Mugabe inför rätta för det han gjort skulle visserligen vara rätt. Men det kanske inte är det viktigaste för Zimbabwe just nu. Demokrati kan inte uppnås med våld. Det är kanske klokt att skynda långsamt.

Det här inlägget postades i demokrati, Robert Mugabe, Zimbabwe. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *