Ansvar och mänsklighet (eller Det är OK att skämta om nazister)

Paulina Neuding kompletterar idag en tankegång som startades av Göran Skytte i förrgår. Båda tar avstamp i den senaste tidens händelser och sätter dem i ett historiskt perspektiv. Skytte skriver:

Så inträffar den bisarra historiska paradoxen. Mitt under det sekel som präglas av den största ondskan någonsin – kommunismen och nazismen – börjar begreppet ondska marginaliseras. Mitt under det sekel då en handfull sataniskt ondsinta individer – till exempel Mao, Stalin, Hitler – kostar cirka 100 miljoner människor livet, avskaffar vi tanken på den individuella ondskan.

Neuding tar vid:

Till och med i förintelselägren fanns de som orkade trösta andra, eller som var beredda att ge sin sista brödbit till en medfånge. De var inte många, konstaterar Frankl, men de bevisade ändå genom sina handlingar att människan väljer vem hon vill vara, även under de svåraste förhållanden. Vad man blev för en människa i lägret var med andra ord inte bara en konsekvens av yttre omständigheter. Det var ett resultat av inre beslut.

”Varje dag hade man ett val”, skriver Frankl. Och genom att ta ansvar för sina handlingar i det lilla återerövrade fångarna något av sin mänsklighet.

Jag tror att skrifter som dessa är viktiga i dagar som dessa. Slutklämmen på Neudings krönika beskriver det bra.

”Mänsklighetens själva essens ligger i ansvaret” slog Frankl fast efter åren som lägerfånge. Människan har ett val, även under de svåraste förhållanden, och den som frånkänner människor förmåga till ansvar tar också ifrån dem något av deras mänsklighet. Inte konstigt då att det talas om Anders Eklund och Josef Fritzl som monster. Vi borde hellre betrakta dem som människor, som har valt sina handlingar. Även om det är en plågsam tanke.

Detta får mig att tänka på ett inlägg som jag skrev för ett bra tag sen, som jag skulle vilja komplettera. Inlägget är ”Tyskarna förnekar sin historia”. Där skrev jag:

Jag upphör aldrig att uppröras över karikifieringen av Nazisterna i tredje riket, denna förskräckliga regim. Ständigt uppmålas nazister på ett sätt som snarast drar tankarna till sataniska serierfigurer än till verkliga människor.

Men de var ju verkliga människor! Förvirrade, hjärntvättade, hatiska men likväl verkliga. Deras kött och blod skiljer sig inte från mitt eller ditt, bara den tid och det samhälle de levde i. Alltså hade detta kunde hända oss också. Vi hade också kunnat bli lurade.

Neuding och Skytte följer alltså samma tema som det jag själv målade upp i höstas. Obegripliga handlingar kallas ”omänskliga”, och förövarna till monster. Vi vill inte kännas vid att vi skulle ha något gemensamt med människor som dessa, och därför kallar vi dem för ”monster”, inte ”människor”.

…vilket för mig till det jag ville tillföra till mitt gamla inlägg. Inlägget handlade om hur en tysk programledare hade fått sparken efter att ha sagt att allt trots allt inte var frukansvärt i Riket, och syftade på familjeideal etc. Detta fick hon kicken för. Om vi bortser från det åsiktsfrihetsmässigt vidriga i detta, avspeglar det även en rädsla för att på något sätt dra paralleller mellan sig själv och nazisterna, och att därigenom göra nazisterna mänskliga.

Samma sak kunde vi se när filmen Der Untergang släpptes i Tyskland. Filmen var först i sitt slag genom att vara tyskproducerad, tyskspråkig och avbilda Hitler i en ledande roll. Kort sagt – en uppgörelse med den tyska historien. Tyskarna verkade dock inte ha varit redo för någon sådan uppgörelse. Filmen kritiserades för att avbilda Hitler på ett alltför personligt och intimt sätt. Man kan ju fatta tycke för honom, befarades det. Till det säger jag: Nåja. Ta en titt på klippet nedan. Det är i alla fall inte en person som jag hade fattat tycke för. Efter att ha sett klippet (eller för den delen hela filmen) ter sig såna farhågor bara bisarra för de flesta – och såna påståenden skulle aldrig överleva utan det avhumanifierande ansvarsberövade debattklimat vi så länge har levt i.

Ibland när jag rakar mig, lämnar jag raklöddret under näsan kvar till sist. Sen kammar jag snedbena. Ibland går jag omkring i lägenheten och yrkar på Lebensraum für den Deutschen Volk. Det borde ni också göra. Det påminner mig om att man kan skämta om nazister. Att inte reducera dem till något som inte kan förstås och som därför aldrig kan åläggas ansvar för sina handlingar.

Det är OK att skämta om nazister (märk väl: inte om förintelsen). Det är inte ”too soon”. Det är snarare inte tidigt nog.

Det här inlägget postades i Brott och straff, Nazism. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *