Framtidens penningpolitik – Internationell diplomati?

Vi står inför en ny inflationskris. Detta uppmärksammar bland andra SvD, DN och Economist. Mat, olja och råvaror ökar i pris som resultat av globaliseringen (för att förenkla sammanhangen ganska avsevärt). Det är inte den här sortens inflation vi är vana att prata om i Sverige. Den inflation, eller brist på densamma, som vi under de senare decennierna upplevt i Sverige har orsakats av högkonjunkturer och påföljande löneökningar. Riksbanken har lyckats stävja allvarligare inflationstendenser sen den blev oberoende 1992 och fick sitt nuvarande inflationsmål (istället för sitt socialistiska arbetslöshetsmål såsom tidigare).

Men nu står vi inför en ny tid. I en globaliserad värld, är det svårt för riksbanken att hålla inflationen i schack. Igår på TV-nyheterna (var det TV4?) sades att högre räntor förväntas på grund av den ökande inflationsrisken – En analys som nog behöver breddas en smula. Det tjänar inget till att Riksbanken höjer styrräntan, då det inte har någon effekt på varor vars pris främst bestäms på världsmarknaden. Ovanpå ökande bensin-, råvaru- och matpriser (som inom kort kommer slå igenom på allvar även i Sverige) är det onödigt att därtill lägga ökade boendekostnader. Särskilt som både riksbankschefen och förste vice dito, samt ECB:s ordförande säger att höjda styrräntor snarare hotar späda på inflationsförväntningarna – som har en tendens att uppfylla sig själva.

Det är ganska anmärkningsvärda uttalanden från så aktade röster inom penningpolitiken; Högre räntor – högre inflation?!? Sambandet brukar annars vara det motsatta. En ny tid, sannerligen.

Det som snarare skulle behövas är en rejäl räntehöjning i Kina. Men hur påverkar man penningpolitiken i ett annat land? Kanske kommer Riksbanken, Bank of England, ECB, Federal Reserve med flera bilda ett samarbetsorgan för att försöka påverka den internationella penningpolitiken – en International Chamber of Global Monetary Policy, ”ICGMP”? Kom ihåg var ni läste det först.

Sen ska vi heller inte glömma att många av de varor, som priserna nu stiger för (oljan givetsvis undantagen) är svenska exportprodukter, eller har potential att bli. SSAB skär järnmalm med tennkniv som aldrig förr, och lantbrukarna upplever en ny guldålder.

Det senare är intressant. Det ekologiska jordbruket har slagit igenom på allvar i västvärlden, liksom köttätandet har ökat i Kina. Det är, vill jag påstå, samma fenomen. Det som tidigare betraktades som lyx blir nu tillgänligt för gemene man: Omsorg om ekologiska produktionsmetoder är något som man betalar för bara om man har råd, precis som vi svenskar för inte så länge sen – liksom kineserna idag – gladde oss över att äntligen kunna unna oss en härlig biff på fredagskvällen. Biobränsle, som starkt bidrar till att driva upp priset på bland annat majs, kan för övrigt på samma sätt också sägas vara en slags ”lyx”.

Milton Friedman sade en gång: ”Inflation is always too much money chasing too few goods”. När produktiviteten väl kommer igång i tredje världen – och det gör den – kommer denna kris utvecklas till något underbart. Det är dock lång väg dit och många hinder på vägen.

Jag välkomnar denna utveckling, om den innebär en internationalisering av penningpolitiken. Senast såg jag på TV-nyheterna (återigen) häromdagen att man diskuterar ett utvidgat ekonomiskt samarbete i Sydamerika, bland annat med ett samarbete inom penningpolitiken (kanske gemensam valuta så småningom). Jag är i så fall positiv: Varje reform som kan ta inflytande över penningpolitiken bort från Hugo Chavez är en bra reform. Inflation är värst när den framkallas av regeringar, inte av världsmarknader, och en internationalisering vore gynnsam eftersom den skulle minska lokala regeringars inflytande över penningpolitiken. Om den utveckling jag beskriver blir verklighet kan vi fortfarande få stå ut med marknadsinflation, men förhoppningsvis betydligt mindre av regeringsdito. Det skulle i så fall innebära en bättre, friare och fredligare värld.

Uppdatering: Jag har tidigare skrivit om vilka konsekvenser det kan få om man trots inflationstrycket, och risken för höjda inflationsförväntningar, går alltför hårt ut i lönekraven.

Det här inlägget postades i inflation, matkrisen, världsekonomin. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *