Jag bojkottar nog det där med att kryssa någon 2010 faktiskt

Det börjar ju närma sig omröstning i FRA-frågan, och det ser väl inte jätteljust ut, trots massiva vädjanden från – bokstavligen – både höger och vänster. Men inget ont som inte för något gott med sig, brukar man säga. Allt detta kanske kan få någon slags positiv effekt i slutänden. Nu har det åtminstone börjat debatteras varför de riksdagsledamöter som vi ansåg att vi kunde hålla i högst respekt, nu troligtvis röstar stick i stäv med våra önskemål (och sina egna). Jag tog upp detta lite kort häromdagen.

Få som uttalar sig tycks ju trots allt gilla förslaget, och en del menar att FRA-förslaget har sitt ursprung ur påtryckningar från USA. Jag vet inte om det ligger något i det, men det utgör i så fall knappast någon förmildrande omständighet för de politiker som bestämt att ”det här vill vi nog ändå ha”. En del vill hursomhelst i viss mån skuldbelägga USA.

Och samtidigt observerar vi ju en amerikansk presidentvalsrörelse där de kandidater som är senatorer ställs till svars för vad de röstat för eller emot i olika frågor. Föreställ er det i Sverige! Det är många som gav sina personvalskryss 2006 till en viss riksdagskandidat, i hopp om att denne skall tycka och rösta som man själv hade gjort, i de frågor man upplever som viktiga. Besvikelsen är stor nu, och kommer bli ännu större, om Fredrick och Annie röstar för detta förslag. Och det ser väl inte bättre ut än att de nog kommer göra det.

Men egentligen är det vi som är naiva när vi röstar på Fredrick eller Annie i hopp om att de ska kunna stå upp mot det övermäktiga tryck som svenskt partiväsende, backat av regeringsmakt, utgör. Personvalet är en chimär, och riksdagsledamöterna är maktlösa gentemot sitt moderparti. Det är ju det vi måste ändra på, och tills den dagen får vi stå ut med så’na här övergrepp. Eller fly landet. Det är den krassa sanningen. Detta är ju ett riktigt läskigt förslag, och myndigheter som ges befogenheter ser oftast till att använda dem. Så det är ju så’na här saker som faktiskt kan få en att överväga att lämna landet.

Frågan är i så fall bara vart. Je ne sais pas. Vilket land kan – handen på hjärtat – med trygghet sägas ha utsikter för att bevara respekten för den personliga integriteten framöver? Detta är ju trots allt en del av en internationell trend. Skulle jag flytta någonstans i världen blev det nog London, och där är ju övervakningen mer utbredd än någon annanstans!

Därför måste vi hoppas på att ett rejält ifrågasättande i debatten av det system som svenska riksdagsledamöter – de som bestämmer vad som blir lag och vad som inte blir det – lever under. Först då kan vi hoppas på att få någon slags ändring. Hoppas bara att det kan ske innan grundlagsutredningen lämnar sitt slutbetänkande till årets slut. Men med tanke på att statsministern, i ett ögonblick av strategisk snilleblixt, sa om förslaget att man inte lyfter ett finger utan sossarnas medgivande, ser det dystert ut.

Uppdatering: Jag kanske ska klargöra en sak. Mitt ställningstagande grundar sig på att ingen röstar NEJ. Om Annie eller Fredrick gör det rätta och röstar NEJ, och därigenom visar att riksdagsledamöterna inte är helt nedtryckta i skoskaften, kommer de få mitt kryss. Hedersord.

Det här inlägget postades i Amerikanska presidentvalet, FRA, grundlagen. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *