Jämställdhet i verklighet och teori

Eftersom jag är svensk på en dansk arbetsplats, brukar jag då och då få all möjlig e-post även från mitt företags Stockholmskontor. Idag hade det svenska kontoret ett utskick till alla anställda i Sverige (plus mig, alltså) om att fylla i en jämställdhetsenkät.

Låt mig först och främst säga att jag tycker att det är jättebra att min arbetsgivare gör detta (jag har för övrigt inte sett något liknande från Köpenhamnskontoret, vilket kan vara en intressant kulturell iakttagelse). Det är viktigt att tillse att man efterföljer de bestämmelser som gäller, och på detta vis tar Sverigekontoret sitt ansvar för detta (jag tänker dock inte svara på enkäten, eftersom jag rent tekniskt inte arbetar på Stockholmskontoret). Alltså gladde det mig att få detta mail.

Däremot kan man ju ställa sig frågande till de faktiska lagar som vi förväntas följa, och de värderingar som ligger bakom dessa – värderingar som de genomsnittlige dansken nog inte skulle skriva under på, och inte heller jag själv. Enkäten tar avstamp i Jämställdhetslagen och när jag ögnade igenom den, fastnade jag för en paragraf (nej, jag har aldrig brytt mig om att läsa denna lag innan. Kanske när jag läste JÖK:en, minns inte. Det kvittar). Nämligen §9 JämL (se bilden):

När det på en arbetsplats inte råder en i huvudsak jämn fördelning mellan kvinnor och män i en viss typ av arbete eller inom en viss kategori av arbetstagare, skall arbetsgivaren vid nyanställningar särskilt anstränga sig för att få sökande av det underrepresenterade könet och söka se till att andelen arbetstagare av det könet ökar.

Arbetsgivaren skall alltså uppmuntra det underrepresenterade könet att söka – en lagparagraf som ser lika fördelning mellan könen som ett självändamål. Märk väl att lagen syftar på olika sortets uppgifter inom organisationen, inte organisationen som helhet. Visst, detta är för all del en ganska tandlös lag, och jag är tämligen säker på att just den här paragrafen – eftersom den är så luddigt formulerad – inte är behäftad med några som helst sanktioner mot arbetsgivaren sida om kraven inte skulle uppfyllas.

Det betyder dock inte att lagen är bra. Jämställdhetslagen syftar till att motverka diskriminering. Men att en ”en viss typ av arbete” eller ”en viss kategori av arbetstagare” utförs av/utgörs av en dominerande del av ett kön, betyder inte att något av könen har diskriminerats. På min arbetsplats är alla säljare män och alla på ekonomiavdelningen kvinnor. Så är det på ganska många ställen. Det betyder inte med automatik att diskriminering föreligger.

Det finns många anledningar till att kvinnor och män ofta hamnar i helt olika yrken. Direkt diskriminering är säkert ett av dem, och denna lag syftar bland annat till att stävja detta. Men det finns även andra orsaker.

Det finns strukturer i samhället som får kvinnor att välja vissa yrken och män andra. Jämställdhetslagen syftar inte till att påverka dessa strukturer eftersom arbetsgivarna varken kan lastas för eller påverka dessa strukturer.

Slutligen finns det generella skillnader mellan män och kvinnors spontana val. Kvinnor är generellt mer omhändertagande, män är generellt mer tävlingsinriktade och jagande, vilket avspeglar sig i den maskulina dominansen i säljaryrket. Själv är jag inte överdrivet ”macho”, och skulle inte trivas i säljaryrket. Men jag kan ändå se dessa tendenser. Folk verkar välja det som de trivs med, i stora drag.

Så varför ska det då ses som ett självändamål att eftersträva en jämn könsfördelning? Visst, detta är som sagt en tandlös lag. Men det betyder inte att den är rätt. Eftersom vi – som jag förklarat ovan – verkligen inte kan dra slutsatsen att ojämn könsfördelning beror på diskriminering, bör vi heller inte lägga oss i den matematiska fördelningen mellan könen för olika sysslor på arbetsplatserna ute i landet. Om någon upplever sig diskriminerad är det en annan sak. Men det finns det lagar mot.

Skev fördelning på en given syssla i yrkeslivet beror oftast på skillnader i individernas val. Dessa kan vi ha åsikter om. Men vi bör hålla dem för oss själva, och lagstiftarna också.

Slutligen ställs frågan i enkäten ”Tycker du att det är viktigt med en jämn könsfördelning på arbetsplatsen”. Nu är ju faktiskt detta en vilseledande frågeställning, eftersom – som jag påpekade – lagen syftar på fördelningen av uppgifterna, inte den totala könsfördelningen. Det framgår inte riktigt av formuleringen vad man faktiskt syftar på här. Hursomhelst ska det bli intressant att se när de publicerar resultatet.

Det här inlägget postades i Danmark, den heteronormativa patriarkala könsmaktsstrukturen, diskriminering, feminism, jämställdhet, jobbet, kvotering, PK-hysteri. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *