FRA-seminariet, igen

Efter att ha lämnat Almedalen (för den här gången?), måste jag väl pliktskyldigt skriva ett referat av min egen insats under Fores ”Efter FRA”-seminarium. Jag har infogat ett klipp i detta blogginlägg, men även om man orkar sitta och ladda hela klippet (vilket tar rätt lång tid, min fråga kommer runt ca 1:54 tror jag) så är det svårt pga ljudkvalitet och buller att höra vad som sägs. Skall därför försöka tydliggöra detta. Jag sa (ungefär) följande:

Hej, Martin Olsvenne, Centeruppropet.

Jag har en fråga till de i panelen som är, eller har varit, partipolitiskt involverade och min fråga lyder: Vilka problem ser ni med den förtroendeförlust som detta har inneburit dels för den partiinterna demokratin, dels för demokratin i stort? Och frågan gäller oavsett om ni anser att denna förtroendeförlust är berättigad eller ej [min egen blinkning till Odenberg].

Annie säger att min fråga är jätteviktig och oerhört central, både ur kommunikativ synpunkt, men också vad gäller politisk strategi och trovärdighet i det politiska systemet. Senaste månaden har en kraftsamling från många skett genom tlf, mail, upprop etc vilket visar att unga människor visst är intresserade av politik, och sätter ner foten. Annie välkomnar att integritetspolitiska frågor har fått ett uppsving genom detta, liksom författningsfrågor (vilket jag själv har observerat). Förtroendeförlusten beror på bristande kommunikation från regeringen, säger Annie. Intressant att hon formulerar sig så, men vad ska hon göra i detta offentliga sammanhang. Man kan inte alltid säga vad man känner och tycker i politiska sammanhang.

En herre som nuförtiden säger precis vad han tänker och tycker (vilket lockade till flera skratt under seminariet) är Mikael Odenberg. Mikael påekar att han under sin tid som försvarsminister inte tackade nej till några debatter om FRA, svarade på alla brev och tidningsartiklar. Bilden av partipiskans vinande är en mytbild, men detta är hur det ser ut i demokratin Sverige, och man ”måste kunna räkna till 50% + 1”. Den enskilde riksdagsledamoten är inte maktlös, men ingår i ett regeringsunderlag. Möjligheten att påverka frågor är större under beredningen än under upploppet (vilket är ett anmärkningsvärt uttalande med tanke på det upplopp vi observerade i detta fall, men å andra sidan kunde lagen inte stoppas). Det är inte partipiskan som utgör tyngden på ledamotens axlar, menar Odenberg, det är insikten om att man riskerar spräcka regeringsunderlaget. Jag delar inte, som ni vet, denna uppfattning, dels eftersom jag inte anser att detta var en regeringsspräckarfråga, dels eftersom jag inte anser att ”starka regeringar” alltid är det bästa ett land kan välsignas med. Det största trycket kommer ifrån kollegorna, fortsätter Odenberg, inte från partiledningen.

Henrik Sjöholm blir bekymrad både av sakfrågan och av själva hanteringen, vilken han menar har skadat alliansen mest långsiktigt. Detta är en skymf som väljarna inte kommer glömma på lång tid, och att man behandlar väljarna som att de inte förstår, säger Henrik. Och nu ber man dessutom väljarna att ”hålla tyst”, vilket inte är särskilt klokt. Detta nedbringar applåder från åhörarna.

Henrik delar alltså min analys. Detta är en förtroendeförlust av stora mått. Jag fick beröm för min fråga av en journalist som satt brevid, vars namn jag dock glömde få. Jag är väl helt enkelt inte tillräckligt mån om att bli bundis med hela Almedalen, kan jag tänka mig. Men många intressanta människor träffade jag och mycket roligt hände. Ska försöka skriva ett lättsamt inlägg om det lite senare.

Det här inlägget postades i almedalen, centeruppropet, fores, FRA. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *