Gästinlägg 3: Putin och svensk vänster

Idag är det dags för det tredje gästinlägget från Niklas Lindgren, och återigen är det välskrivna rader han levererar. Han gör oss uppmärksamma på hur vänsterns diktaturkritik svalnat betänkligt de senaste åren vad gäller Putins Ryssland. Det väcker ofrånkomliga frågor om hur vänstern ska ha det om Ryssland egentligen.

I och med Putins planerade konflikt med Georgien visade det sig att det fanns en viss förståelse för Rysslands agerande, framförallt inom svensk vänster. Men hur kommer det sig? Initialt var vänstern drivande i kritiken mot Putin. Ser man på reaktionerna i början av 2000-talet mot de flagranta övergreppen Tjetjenienkriget så var både Ung Vänster och moderpartiet med på noterna. Det var vänsterbokförlaget Ordfront som gav ut Anna Politkovskajas böcker och de fick bländande recensioner på kultursidorna.

Sedan dess har det knappast blivit bättre i Ryssland. Vi har försöket att giftmörda den ukrainska presidentkandidaten 2004. Raden av ryska oppositionella journalister som mördades under oklara omständigheter har fortsatt att växa och 2006 blev även Anna Politovskaja ett offer. Kort därefter mördades exilryssen Litvinenko i London vilket med all sannolikhet var ett verk av rysk underrättelsetjänst. Och så nu de senaste åren, hot, handelskrig och militärt ingripande mot grannländer.

Hur har då vänstern reagerat på denna utveckling? Sorligt nog så har kritik från många försvunnit i takt med att Putin har blivigt allt mer anti-västlig. Se exempelvis på Ali Esbati som skrev under Putin-kritiska artiklar 2002, och berömde Politkovskaja. Men valet i Ukraina och kravallerna i Estland började han vackla och nu i somras var tydligen georgierna CIA-lakejer och landet har provocerat Ryssland med att ansöka om medlemskap i Nato. Andra som tidigare påstod att Bildt var styrd av Ryssland då han hade aktier i Vostok Nafta skriver nu att utrikesministern drivs av ett USA-sanktionerat rysshat. Man skulle kunna säga att vänsterns upprördhet över Putins despotism och fruktansvärda brott i Tjetjenien väger otroligt lätt i jämförelse med behovet att alltid hata USA mest. Eller så är det den självspäkande anti-västliga fetischen inom vänstern, där utmanare av den västliga demokratin sätts på piedestal.

Men är inte det här bara ett nytt fenomen av diktaturkryperi från en högljudd sektvänster? Nej inte bara. Dessa åsikter är väl utbredda inom Västerpartiet, ja kanske till och med dominerande. Detta parti har SAP tänkt sig samarbeta med vid en eventuell valseger 2010, och åsikterna finns förövrigt även representerade inom SAP. Vidare är frågan om den andra samarbetspartner, Miljöpartiet, kan ställa realiteter framför romantisk pacifism och uppfatta ett ökat ryskt hot mot Baltikum och Sverige. Deras tidigare partiledare klarar i alla fall inte av det. Det är därför högts logiskt att Putin blir en valfråga i Sverige. Vi har ju nu något så ovanligt som en svensk utrikesminister som står upp för Rysslands demokratiska men hotade grannar, samt är drivande i dessa frågor inom EU. Men hur kommer en eventuell socialdemokratisk regering 2010 agera? Kommer den likt dagens Sahlin köra samma spår som Bildt, eller blir den försiktigt som Tyskland, eller kanske som Berlusconi, fullfjädrade Putin-fans?

Läs mer av Niklas här.

Det här inlägget postades i Niklas Lindgren, Ryssland, Vänsterblocket. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *