Kvotering drabbar alltid individen

Idag blev jag påmind om en sak som jag inte tänkt på sen länge: Det här med könskvoterade utbildningsplatser på våra högskolor.

Sofia fyller 27 år i höst. Men i stället för att vara mitt uppe i sin utbildning till drömyrket veterinär på Sveriges lantbruksuniversitet (det är bara där man i landet kan läsa till djurdoktor) jobbar Sofia på föräldrarnas hästgård. Hennes två års hårdpluggande på folkhögskola med högsta betyg har upprepade ansökningar senare (2006, 2007 och 2008) inte hjälpt henne ett dyft att komma in på den åtråvärda utbildningen. Sofia har nämligen fel kön och då spelar hennes toppbetyg mindre roll.

Veterinäryrket är ett drömyrke för, framför allt, väldigt många kvinnor. Att det relativt sett är färre unga män som söker sig till utbildningen kan jag aldrig se som ett problem. Låt människor välja vilka yrken de vill oavsett kön – Människors fria val skall inte i onödan begränsas av staten. Könskvotering är och förblir alltid idioti då ingen makt finns inblandad (och även är jag emot det). Istället begränsar man antalet kvinnliga sökande som får tillträde till fördel för män. Detta är inget annat än statligt sanktionerad diskriminering. Till syvende och sist måste varje rektor ställa sig frågan:

”Varför skall en hårt arbetande och ambitiös människa straffas för det som människor hon aldrig ens träffat inte gör?”

Det är ett vedervärdigt kollektivistiskt tänk, där statistiken blir viktigare än individen. Jag avskyr kvotering! Tvi!

Jag har skrivit om detta tidigare.

Det här inlägget postades i den heteronormativa patriarkala könsmaktsstrukturen, förmynderi, kvotering. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *