Statlig räntekonkurrens – En björntjänst, del II

Måste bara spinna vidare på mitt senaste inlägg (läs det först) medan jag fortfarande är kvar i tankebanorna.

Kan vi tänka oss statlig konkurrens som något positivt i andra sammanhang? Bankerna, som tillhör finanssektorn (och därmed per definition är ondskefulla som alla vet) blir på något sätt legitima att utöva statlig konkurrens emot för att driva ner deras vinstmarginaler. Hur man legitimerar det? Man säger bara att konkurrensen är för dålig i banksektorn.

Minns ni detta? Det var inte länge sen man konstaterade att konkurrensen var dålig eftersom marginalerna var så höga. Och jo, bankerna har haft några goda år sen den senaste krisen. Men det gör också att de står bättre rustade inför denna kris nu, jämfört med andra länder (men det kan fortfarande gå åt pipan, inte minst för Swedbank).

Man skulle kunna jämföra med när posten bedrev osund konkurrens mot då nystartade CityMail (nu Bring). Konkurrensverket konstaterade att posten inte var ”schysst”, eller vad man nu ska kalla det och satte stopp för den prisdumpning som hade inletts. CityMail var David. Posten Goliat.

Den jämförelsen ter sig mer svårsåld för de stora bankerna i Sverige i deras kamp med SBAB, men likväl tål den att tänkas över. SBAB kanske inte är ute efter att krossa bankerna, men väl att göra livet surt för dem. Det är en skadlig strategi, även om den kan verka sund på ytan.

Som jag var inne på i förra inlägget, gör andra faktorer förhoppningsvis att den finansiella smällen blir mindre i Sverige. Men i USA har den slått med stor kraft, och man kan inte bara lasta ”nyliberal kapitalism” för detta.

För att förtydliga den poäng jag gjorde i förra inlägget: Statlig subvention – vilket är vad vi pratar om här – av bostadsräntorna driver upp priserna på bostäder och åstadkommer en smäll när räntorna sen går upp. Freddie Mac och Fannie Mae är s.k. government sponsored enterprises, vilket betyder att även om de fram till sina respektive (åter-)nationaliseringar var privat ägda, spelade statliga intressen och statlig styrning en stor roll i bolånejättarnas strategier.

Vi skulle inte vilja att staten startar företag som bedriver osund konkurrens mot privata företag i andra sammanhang (i alla fall vi som inte är kommunister). Så varför skulle vi vilja ha osund konkurrens med statliga skeva intressen på bolånemarknaden?

För att sammanfatta bolånekrisen: Amerikanska staten bestämmer sig för att hjälpa fattiga att få bolån och förmår FM & FM att ställa ut miljarder i s.k. subprimelån. Tack vare denna statlig aräntekonkurrens och låg styrränta från FED (med Greenspan vid rodret som vill få igång USA efter dotcomdöden) är räntorna låga, vilket får många att teckna upp sig för dessa subprimelån. Bopriserna stiger i sin tur som resultat av boköparnas plötsliga kapitalfest. Finansmäklarna har glada dagar och ställer ut lån för glatta livet. Bonusar betalas ut. Derivatpaket och kreativ värdepapperisering gör att ingen ser riskerna när finansiella institut säljer fordringar till varandra. Sedermera får högkonjunktur och inflationstryck räntorna att stiga, vilket tillsammans med successivt försämrade villkor inbyggda i subprimelånen gör att väldigt många inte kan betala sina räntor och avbetalningar. På grund av värdepapperisering och CDO:S vet ingen vem som har usla krediter och det vet vi fortfarande inte, bortsett från de banker och institut som redan gått under förstås. Bankerna påstår att krediterna är sunda och likviditeten god. Ända tills den dag de går och konkar. Förtroendet i finanssektorn är som bortblåst, och vi bevittnar en credit crunch där bankerna stryper långivningen. Det kommer slå mot övriga företag i slutänden, och orsaka konkurser och lågkonjunktur.

Där står vi nu. Många kan man skylla på. Men inte bara giriga kapitalister. Förutsättningarna skapades av stat och riksbank. Det bör vi inte glömma.

Det här inlägget postades i finanskrisen, subventionering. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *