Statlig räntekonkurrens – En björntjänst

Jag är utbildad ekonom. Jag innehar magisterexamina i både företags- och nationalekonomi, båda med finansiell inriktning, från två universitet och jag arbetar i finansiell sektor. Det som händer i världsekonomin idag påverkar i högsta grad mitt dagliga arbete. Av naturliga skäl funderar jag därför ganska mycket på det som sker nu i dagarna och vill därför göra ett inlägg i den debatt som säkerligen bara kommer att eskalera efter gårdagens börskaos.

Jag innehar en bostadsrätt i Malmö sen december i fjol. Mitt bostadslån ligger i SBAB, Sveriges Bostadsfinansieringsaktiebolag. SBAB slår sig för bröstet och motiverar sin existens (för vissa statliga bolag bryr ju sig om att göra sån’t) med att de hjälpt till att pressa ner bolåneräntorna. Låga räntor är ju trevligt, eller hur? Det var inte minst därför jag själv till slut valde SBAB när jag köpte min lya. De privata långivarna kunde inte matcha de bud jag fick från den statliga långivaren, och även om jag ideologiskt föredrar privata aktörer, har ju även jag en plånbok att ta hänsyn till, trots allt. Det fick bli statlig bostadsfinansiering för hela slanten, således.

Inom nationalekonomin på Lunds universitet fick vi förstås ta del av en massa olika ekonomiska teorier. En av de mer extrema är teorin om den s.k. ”economic man”. Denna teori säger att människan i ekonomiska situationer skall betraktas som rationell och i stånd att ta hänsyn till all tillgänglig information i bedömningen av vilket beslut som är bäst. Applicerad på situationen med bostadsfinansiering, kan man utifrån denna teori därför föreställa sig att den ekonomiske mannen skulle bedöma sannolika framtida räntor och därmed kunna kalkylera sin framtida boendekostnad givet det pris han väljer att betala för sin bostad. Utifrån dessa kalkyler förväntas han därför bedöma vilket pris som är rimligt att ge.

Detta är, förstås, fullkomligt nys. Med risk för att låta patroniserande – vilket jag faktiskt inte är – resonerar människor snarare, något generaliserande, som följer vid bostadsköp:

”Vad är räntan idag? Jaha. Och vad ligger buden på? Jaså. Vad blir då min månadskostnad idag? Ok. Ja, men det har vi väl råd med?”

Känner någon igen sig?

Av detta följer att låga räntor får huspriserna att rusa i höjden. När räntorna sen stiger från löjligt låga nivåer, såsom efter en börsbubbla, till mer normala nivåer (eller onödigt höga nivåer för att försöka bekämpa inflation som inte ens har sitt ursprung i det egna landet) får det konsekvenser för de låntagare som en gång i tiden gjorde sina beräkningar på en kalkyl som inte tog hänsyn till dessa ränteökningar. I värsta fall kan boendekostnaden mångdubblas.

Som liberal tror jag att människan är rationell och vet bäst själv. Men det är korkat att tro att människan ska vara rationell kring svårbegripliga och svåröverskådliga ekonomiska skeenden som bevisligen inte ens professionella ekonomer kan förstå. Människan är ingen ”economic man” – i alla fall ingen nationalekonomisk människa, och kan inte ”förväntas förvänta” förändringar såsom de vi nyligen bevittnat.

Utifrån detta kan man fråga sig om det verkligen är en tjänst att genom statlig konkurrens på konstgjord väg försöka sänka bolåneräntorna på marknaden i ett läge där räntorna redan är väldigt låga (såsom under större delen av 00-talet). Bostadspriserna anpassar sig efter räntorna – dvs, som vi konstaterat, efter människors månadskostnader – vilket gör att effekten från den statliga räntekonkurrensen uteblir och slår istället hårt tillbaka när räntorna sen stiger.

Det ska naturligtvis sägas att även riksbankerna har skuld i detta, kanske framför allt i USA som har en mindre självständig Riksbank än vår egen (som gjort ett bra jobb under 00-talet med att hålla inflationen i schack), eller åtminstone har ett mindre tydligt definierat mål (den svenska riksbanken ska egentligen inte bry sig om något annat än inflation, vilket är bra). Effekten av bostadsbubblan är också värre i USA. Även i euroland är effekten värre. Även Danmark, där jag själv arbetar och som i många praktiska hänseende tillhör euroland (då man har en ränta som är knuten till ECB:s) har drabbats av större prisstegringar – och efterföljande prisfall – på bostäder än i Sverige. Mycket riktigt har banker redan kollapsat och nationaliserats här. Och fler kommer, var så säkra! (Danmark har för övrigt tio gånger så många banker som Sverige till att börja med… Så det ”finns att ta av”)

Därmed inte sagt att allt är frid och fröjd i Sverige, vilket vi snart nog kommer bli varse, märk mina ord. Men det blir nog lindrigare än i somliga andra länder till slut. Det betyder dock inte att vår egen bostadsbubbla är oproblematisk. Tvärtom, vilket vi lär märka snart nog (och redan börjar se tecken på).

Min poäng är hursomhelst att det vore bra om bostadsräntorna kunde hållas på en någorlunda förutsägbar nivå, eftersom människor utan ekonomisk utbildning inte kan förväntas förutse räntornas utveckling. Inte ens proffs kan ju göra detta! Det duger inte att bara lasta giriga finanshajar, obegriplig värdepapperisering och dålig finanstillsyn för den ekonomiska krisen. Även staten har sin roll i det hela, och bör snarare försöka förbättra förutsägbarheten än att pressa redan låga räntor nedåt.

Vägen till helvetet är ju som bekant belagd med goda föresatser. Freddie Mac och Fannie Mae startades båda en gång i tiden för att på statlig väg tvinga ner bostadslånekostnaderna. Vi ser idag att det kanske inte var så smart ändå.

Uppdatering 1/10: Läs även del två, här. Johan Norberg skriver dessutom på samma tema i Expressen idag.

Det här inlägget postades i finanskrisen. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *