In the long run, we’re all screwed

… för att travestera ett citat av den socialistiske ekonomen Keynes. Keynes, som förespråkade höga skatter och en mycket aktiv finanspolitik för att möta ekonomiska kriser, menade annars att på lång sikt är vi alla döda. Detta sa han för att motivera interventionistisk ekonomisk politik i allmänhet och finanspolitik i synnerhet. Den kortsiktiga lösningen var alltså den bästa (något att tänka på för alla dem som tycker att kortsiktigheten hos den s.k. ”kvartalskapitalismen” orsakar problem).

Man kan observera samma tendenser här och nu i den ekonomiska kris vi nu genomlider. Alla vill ställa allt till rätta – så fort som möjligt. Alla tillgängliga medel ställs till förfogande för detta syfte. Det är förståeligt. Men det kan också vara huvudlöst. Om vi inte aktar oss, kan det slå ännu hårdare tillbaka senare – precis som tidigare penningpolitiska parader, och andra tanklösa statliga åtgärder, bidragit till att skapa den situation vi befinner oss i idag.

Det är viktigt att inte ta miste, utan se sakerna för vad de är: Vi står inför en ideologiskt avgörande tidsperiod, som kommer avgöra framtida ekonomisk politik. Dagens ”lösningar” kommer skapa framtidens ekonomi. Vi måste tala klarspråk och reda ut de verkliga orsakerna till detta. Snabbt. Är regleringar och socialiseringar verkligen lösningen?

Jag kan inte låta bli att tänka på Naomi Klein. Klein som ifjol kom ut med sin bok ”Chockdoktrinen” vars huvudtes är att regeringar utnyttjar kriser och chocker i samhället för att införa nyliberala reformer.

Det vi bevittnar nu är hur denna absurda tes testas i praktiken, i ett gigantiskt ofrivilligt samhällsexperiment, som åstadkommer ett förkrossande motbevis Klein troligtivs aldrig tänkt sig. Det som i själva verket sker är att regeringar världen över, i detta läge som bara kan beskrivas som en chock, överträffar varandra i att förstatliga och reglera ekonomin. Den raka motsatsen till Kleins tes, således.

Det är viktigt att nu dels hänga med i utvecklingen för att observera försök på socialistiska ingrepp, samt dels att påpeka att regleringar och statligt ägande faktiskt bär en stor del av den ursprungliga skulden. Jag tänker i alla fall fortsätta att göra det.

Det här inlägget postades i finanskrisen, Liberalism, Naomi Klein, socialism. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *