Vardagsobservationer i Vintertid

And now for something completely different.

I helgen ställde vi om till vintertid. Eller normaltid. Eller vad det nu heter. Det är vintertid i min bok, i alla fall. Se bara på denna bild, om inte annat, tagen strax före sex.

Den där omställningen av klockan verkar ha strulat till det för Öresundstågen/DSB/Skånetrafiken, för inget funkade. Tjugo minuter försenat kommer ett proppfullt tåg. Tveksam om jag skulle försöka mig på Houdini-tricket att nästla mig ombord, avvaktar jag för att i första hand låta två stycken barnvagnar borda den avlånga farkosten. Detta hindrar dock inte folk som står bakom mig från att tränga sig före både mig och de bägge stackars mödrarna i sin iver att komma först. Det var tydligen jätteviktigt.

Jag har aldrig förstå vad som är så viktigt att göra hemma att man är beredd att gnugga svett med en massa främlingar. Mind you, det här är way efter barnhämtningstid på dagis, så många kan inte haft så hemskt mycket viktigare saker än middag eller gymmet i tankarna.

Personligen avskyr jag att stressa i onödan. Och jag avskyr verkligen att trängas med folk. Det är en paradox för mig att frivilligt försätta sig i den obehagliga situationen att trängas, svettas, stå istället för att sitta osv. bara för att få komma hem några minuter tidigare. Den lilla tidsbesparingen är inte värd obehaget. Jag inbillar mig inte att min fritid är så viktig att jag måste utnyttja den till max. Det ger större välbehag, i längden, att inte bry sig om förseningar när man inte har någon tid att passa, utan istället försöka njuta av ögonblicket.

Det är lite som det där Seinfeld-avsnittet: Puerto Rican Day. Där kämpar sig Elaine genom en enorm parad som blockerar trafiken för hela Manhattan.

”I have got to unwind!”,

utbrister hon, under sina desperata försök att ta sig förbi och genom paraden och dess avspärrningar. Kontraproduktivt, någon? På något sätt beskriver detta det moderna samhällets vardagsstress på ett väldigt bra sätt, tycker jag.

Det är, för att spetsa till det, lite som att världen går under om man inte får ta tillvara på de kommande tio minutrarna. Det är en rätt arrogant attityd att tro att just min fritid är så enormt värdefull att den inte kan tillåtas ”spillas”. Det avspeglar sig också direkt i hur folk behandlar varandra på perronger, tåg, bussar och vägar i vårt samhälle: Helt utan hänsyn.

Jaja. Barnvagnarna kom hursomhelst med. Själv valde jag att stå kvar på perrongen och läsa Fokus i godan ro. Fem minuter senare kom ett nästintill tomt tåg, som med föredömlig komfort förde mig hem till Malmö.

För övrigt påminner detta mig om ett klipp jag såg på Johan Norbergs blogg häromdagen. Komikern Louis CK gästar Conan O’Brien och pratar om hur folk gnäller på minimala förseningar och motgångar, när vi trots allt lever i en ganska fantastisk värld. (Youtubes Embed-funktin keffar. Kolla Norbergs blogg så länge).

Sluta stressa så mycket, hörni.

Det här inlägget postades i Danmark, Malmö, sidospår, Stress, Vanligt jävla folkvett. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *