Per Ankersjö sätter ord på det jag själv tänkte när jag läste morgonens avslöjande i SvD. Visst, Pekgul går till Sahlins ”försvar”. Men är det verkligen ett försvar som Mona är särskilt glad för? Per skriver:
Frågan är vilken falang Pekgul själv tillhör. Hon har med dagens utspel inte bara satt en ”tycka-synd-om”-stämpel i pannan på Sahlin. Hon har dessutom förstärkt två problem:
1. Sahlins ledarskap. Hur ska man kunna leda ett land när man inte ens har kontroll över sitt parti? Nu handlar regeringsdugligheten inte bara om relationerna mellan koalitionspartners; utan om relationerna mellan falanger inom partiet.
2. Sahlins pudel där hon inlett nya samtal med både Mp och V klingar nu ännu falskare. Nu vet både Ohly och vänstersympatisörerna i S och V att socialdemokraternas ledning verkligen inte vill ha med dem att göra, att de är tvingade till samtal med V mot sin vilja. Därför kan man dra slutsatsen att förutsättningarna för ett samarbete med V-inflytande är små. Syftet med samtalen kan på goda grunder betraktas som en charad för att göra vänsterfalangen inom S
på gott humör tillfälligt.
