Varför bloggen heter som den heter

Det har förekommit att en del människor frågar sig vad jag menar med namnet på min blogg – ”Den Liberala Misantropen”. Det skadar väl inte att jag reder ut detta på en gång, för att undvika missförstånd. Jag hoppas att jag genom detta ska lyckas reda ut eventuella frågetecken. Gamla såväl som framtida.

Det har hänt att människor jag lärt känna, men inte hunnit presentera för bloggen, i allmän nyfikenhet har googlat mig och följaktligen hittat bloggen och inte riktigt vetat vad de ska tro. För den som känner mig, kan benämningen ”misantrop” te sig märklig för mig att sätta på mig själv:

misantrop uttal: [misan’trå:p]

  1. någon som är negativt inställd till människor i allmänhet

För den som tar sig tid att läsa de texter jag skriver, torde det snabbt framgå att det bara handlar om ironi. För mig är detta fulltständigt självklart. Att vara liberal är att respektera att varje människa har rättigheter – rättigheter som i sin tur grundar sig på att varje människa i sig själv innehar egenskaperna för att förtjäna dem. En liberal misantrop vore alltså, i min mening, en oxymoron – en självmotsägelse – i stil med ”bedövande tystnad” eller ”levande död”.

För vissa människor, å andra sidan, som – häpnadsväckande nog – inte kan skiljaliberalism och fascism, framstår detta inte som en självmotsägelse, utan snarare naturligt och till och med logiskt. Om liberalism och fascism inte kan skiljas från varandra, är ju en liberal per definition en misantrop, kan man tycka.

Varför en person som verkligen var misantrop skulle få för sig att kalla sig för det, borde å andra sidan vara svårt att förklara även för en person med så grumlig föreställning om vad liberalism är… Det vore ju jämförbart med att en Sverigedemokrat offentligt skulle titulera sig ”rasist”.

Tanken med min bloggtitel är dock inte bara ironi. Tanken är att provocera läsaren att betänka varför liberalism i vissa kretsar anses kallsinnigt eller själviskt, och varför vänstern tycks komma undan med att ha patent på ”godhet”.

För att visa att människans rättigheter ligger i centrum i alla mina resonemang, har jag för säkerhets skull lagt en förtydligande under bloggtiteln:

Jag tycker inte om när politiker som vill avreglera samhället eller göra livet lättare för människor, använder argumentet: ”Jag tror på människan”. Individens erhållande av sina rättigheter skall inte vara avhängigt av huruvida hon kan tänkas bruka dem på ett bra sätt.

Alltså: Det är inte det att jag inte tror på människan. Det gör jag. Men det jag vill ha sagt är att huruvida man tror på människan eller ej ska inte påverka beslutsfattandet för den som sitter i en position att besluta om andra människors liv, eftersom denne ändå inte har någon legitimitet att inskränka människors rätt att leva sina liv efter eget huvud.

  • Det är därför jag anser att föräldrar ska få dela upp sin föräldraförsäkring precis som de själva bestämmer, trots att jag gärna hade sett att pappor tog ut mer ledighet, och det är därför jag anser att politiker inte ska subventionera en viss livstil som de anser är bättre, trots att jag ibland själv kan hålla med om detta.
  • Det är därför jag anser att skatterna skall vara låga, även om den enskilde ibland väljer att spendera sina pengar på ett mindre fördelaktigt vis än vad staten hade gjort.
  • Det är därför jag anser att människor skall ha rätt att säga exakt vad de tycker och tänker, trots att många människor helt enkelt tycker jävligt korkade saker.
  • Det är därför jag anser att inkvotering av kvinnor eller män är fel, trots att vissa företag och organisationer säkert hade tjänat på att ha en jämnare könsfördelning.
  • Det är därför jag anser att frivilliga överenskommelser människor gör med varandra inte skall begränsas av staten, eftersom de avgör dessas nytta bättre än politiker gör.

Det jag beskriver här, är inte en filosofi för en ”negativ inställning till människor”. Det är tvärtom den filosofi som vill motverka människors spontana val – de val som definierar vilka vi faktiskt är som individer och som männiksor – som är människofientlig i själva verket. Med det menar jag att den som säger att de val som människor gör i sina egna liv inte duger, faktiskt heller inte respekterar dessa människors rätt till sina egna liv.

Det är denna människa som är misantropen.

Det här inlägget postades i Bloggen, Liberalism. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *