Lord of the flies på Öresundstågen

Ibland känner jag att jag riskerar att komma ifrån det politiska perspektivet här på bloggen. Men å andra sidan leds jag av samma principer i vardagslivet som i mina politiska ställningstaganden. Och det är dessutom min blogg, jag får skriva vad jag känner för!

Hursomhelst. Bara som en återkoppling till det jag skrev häromdagen, kan jag konstatera att det var tur att jag läste sydsvenskan.se idag. Det var nämligen det troligtvis största tågstoppet på Öresundsbron sen jag började pendla. Ett signalfel fick tågen att stå still i två timmar, under rusningstid. Bussar ersatte för syns skull, men i praktiken blev folk stående. För övrigt: För er som inte bor i Öresundsregionen måste jag säga att jag tycker att Öresundstågen på det hela taget funkar bra, i allmänhet bättre än lokaltrafiken i Stockholm. Dessa missöden hör trots allt till ovanligheterna.

Naturligtvis känner jag till hur folk blir i såna situationer: Hänsynslösa och desperata. Men all förståelse för folk som har barn att hämta, etc., verkar det ändå vara som att folk tror att om de inte kommer med bussen så får de sova på perrongen…

När jag läste om stoppet, hursomhelst, valde jag att stanna kvar på jobbet halvannan timme längre än vanligt. Just därför att jag visste att något i stil med detta skulle hända.

På den danska sidan var Lena Widén på väg hem från jobbet utanför Köpenhamn. Vid Kastrup vände hennes tåg tillbaka till Köpenhamn och [hon] blev tvungen att vänta på ersättningsbussen.
– Det var ett smärre kaos och jättemycket folk. Tågen tar ju avsevärt mycket fler folk än bussarna, säger Lena Widén.

– Väldigt många ballade ur och alla skulle komma först i kön till bussarna. Det gick så långt att polisen kom dit och försökte hålla styr på det hela, berättar hon.

Det stör mig att folk alltid ska vara så själviska och bara tänka på sig själva. Ska det verkligen behövas poliser, hörni? Kan vi inte försöka bete oss civiliserat istället? Vad kan vara så viktigt att man måste trampa på sina medmänniskor? Personligen tror jag att ett socialistiskt samhälle skapar själviska människor, men det är inte min huvudpoäng.

Nånstans, och nu kanske den politiska relevansen i detta inlägg kommer in (ingen är mer förvånad än jag), visar detta hur nära vi hela tiden ligger anarki och despotism.

Diktatur och barbari. Den starkes rätt.

Detta handlar William Goldings roman ”Flugornas herre” om. En grupp barn blir strandsatta på en ö, och inom mycket kort tid är det den starkes rätt som gäller. Diktatur. Sensmoralen, föreställer jag mig, är att vi därför måste ha ett samhällssystem som ser till alla människors lika rättigheter. En rule of law där ingen människa kan sätta sig över sin nästas rätt.

Vi kan nämligen se i vår vardag hur snabbt det går – hur lite det krävs – för att människor ska förlora alla civiliserade drag fullständigt. Civilisationen är en tunn fernissa som dras ovanpå våra mest basala instinkter.

Tågresan hem för min del, om ni undrar, var för övrigt nästintill tom. Och höll tidtabellen.

Det här inlägget postades i mänskliga rättigheter, Öresundsregionen, rättsstat, sidospår, Vanligt jävla folkvett. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *