Mitt hemliga nazistiska förflutna

Kära läsare, jag bär på en mörk hemlighet. En hemlighet som jag burit i över två decennier, och likväl finns spåren där för alla att se. Den har bara inte uppdagats ännu. Denna hemlighet är nämligen från en tid före internet, före datorer i var mans hem, och det är således inte något som man bara googlar fram. Min hemlighet kan alltså tyckas trygg vid första anblick, och jag har själv nästintill förträngt den här tidsperioden fram tills relativt nyligen. Men skammen och vanäran vore alltför tung att bära om det någonsin skulle uppdagas, att jag kommit fram till att det är bäst att jag träder fram med den smärtsamma sanningen själv. Detta är därför min bekännelse.

Ja, kära läsare, det är sant: Jag har ett nazistiskt förflutet.

Tidigt indoktrinerades jag i den ariska världsbilden på ett sätt som bara kan kallas för hjärntvätt. När jag intervjuades av några dåtidens tyngsta grävande samhällsreportrar, uppvisade jag ingen som helst ånger utan rättfärdigade mina förehavanden, utan att så mycket som sväva på målet. Än i dag har jag svårt att förstå att den unge man som var jag, aldrig insåg hur bräcklig den is var, som han beträdde. Alla aspekterna fanns där: Järnkorset. Utmålandet av en gemensam fiende och syndabock. Det blonda, atletiska och övermänskliga människoidealet och tanken att rätt är något som kommer från styrka.

Ja, kära läsare, jag bekänner allt!

Men med åldern kommer visdom och insikt. Som vuxen förstår jag nu bättre vilka enorma krafter som jag lekte med, och kanske kan mina lärdomar hjälpa andra. Så låt oss börja från början.

Allt började 1982, året då Mattel lanserade sitt nazistiska projekt: Hjältefiguren He-Man. Något år senare kom konceptet till Sverige. Ung och oförstörd förfördes jag av makten och styrkan. Böcker, kläder, filmer, avgudabilder – förlåt – actionfigurer*. Jag var för svag för att stå emot! Frestelserna hotade att förstöra min moral. Så varför klarade jag mig då till slut? Jag själv vill gärna tro att mina liberala grundvärderingar ligger djupt inom mig, och att det var de som slutligen fick mig att se förnuftets ljus (lagom till att jag började mellanstadiet, skulle jag tro). Döm själva av citaten från reportaget som jag nämnde, i Kamratposten 1987: Pang! Du är död.

Ja, kära läsare: Här följer berättelsen om mina femton minuter.

En vacker dag på det fritidshem jag frekventerade efter skoltid, dök journalisteliten upp. De var förstås utsända för att ta reda på hur He-Manfigurerna perverterade våra små stackars sinnen.

Det är oklart hur reportrarna fick nys om vårt actionfigursbesudlade fritidshem. Jag utgår från teorin om en anonym tipsare. Jag utesluter inte att myndigheterna var inblandade.

Hursomhelst, eftersom jag var så charmig, så He-Manbegeistrad och – inte minst – galet fotogenique (liksom än idag), föll det sig så att jag och en flicka** på fritidshemmet fick bli intervjuobjekt. Jag visste inte vad som väntade mig. Mina föräldrar – Gud signe dem – såg till att spara artikeln, och tack vare det, kan ni som läsare kan ta del av den idag (klicka på bilderna för att läsa texten).

Artikeln utgår från förslaget om att leksakerna ska förbjudas. Därför ville de få barnens synpunkt på det hela – En pojkes (undertecknad) som lekte med figurerna, samt en flickas, som inte gjorde det:

– Killarna blir så jobbiga när de leker, […] de bara skriker.

För det första, är detta inget som jag känner igen, varken då eller nu. Själv har jag alltid varit en lugn kille. För det andra, är actionfigurer knappast ensamma om att framkalla högljudd lek bland pojkar. Högljudd lek är nog snarare regel än undantag för människobarn, och det är inte plastfigurer som avgör om det blir regel eller undantag – utan uppfostran. Reportrarna hade i alla fall nog med vett att inte skriva mig på näsan med vem jag var eller om jag hade påverkats på något sätt av mina lekar. Lyckligtvis ställde de raka frågan om jag kunde skilja på lek och verklighet, och fick svaret:

Ingen kan ju skjuta ut fötterna i verkligheten som Mastersgubbarna kan. Och ingen har två huvuden i verkligheten.

Ett förnuftsbaserat perspektiv, mitt i allt nazi-mumbojumbo. Jag kan idag trots allt känna stolthet inför dessa resonemang som jag då, åtta år gammal, formulerade.

Jag hade alldeles nyligen börjat skolan, och fröken fick snart läsa artikeln (det var bara en tidsfråga, med tanke på att det ju trots allt var lag på att skolorna skulle tillhandahålla tidskriften ifråga). Hon tog – förstås, det här var ju 1987 – kraftigt avstånd från mina fritidsaktiviteter inför hela skolklassen, och sa till mina små skolkamrater att sån’t här, det ska ni inte syssla med, ungar. Detta väckte någon slags lågstadietrots hos mig – en känsla, som gick så mycket djupare än den flyktiga eufori som plastfigurerer, vars muskulatur trotsade all anatomi, kunde skänka:

Vem var hon att avgöra det?!?

Jag tror att jag gick ut ur klassrummet som en större man, än mer beslutsam än någonsin att idka det fritidssysselsättning som jag kommit att tycka så mycket om. Så småningom fick figurerna en allt mer perifer roll i mitt liv – andra saker tog över. Men jag glömmer aldrig den där dagen. Istället kan jag idag sätta den i ett större sammanhang – samtidshistoriskt och ideologiskt.

”Videovåldsdebatten” bidrog till att forma en hel generations tankepremisser. Det är förstås den urgamla diskussionen om arv kontra miljö. De nya medierna, våldet och skulle påverka ungdomarna och förvränga deras verklighetsbild, mässade experter och moraltanter unisont. Gränsen mellan beskyddande strävan och idémässig censur blev till slut obefintlig. Men människor är inte så formbara som lärare och sociologer ibland vill få föräldrar att tro. Människor formas inte bara som lera utifrån uppväxt och miljö, vissa saker har vi med oss från födseln. Videovåldet och våldsamma leksaker skulle skapa våldsamma medborgare, sade de. Snart tjugonio år gammal har jag aldrig varit i slagsmål, och de dispyter jag hamnat har jag alltid löst i med hjälp av språket.

Men den som tror att Martin gillar att slåss, tar fel.
– Han är snällast i skolan, säger en tjej.

Där hör ni. Jag är samma person nu som då. Och det där övermänniskoidealet? Det har jag övergivit, och hyllar nu förnuftet framför styrkan.

Efter artikeln med intervjun av mig, följer ett riktigt guldkorn*** Riksdagskvinnan för sossarna, tillika ordföranden i barnmiljörådet (ja, vi hade tydligen ett sånt! Om jag uppfattat saken rätt, avskaffades det 1993 av den dåvarande borgerliga regeringen, till förmån för inrättandet av Barnombudsmannen.) Margareta Persson, uttalade sig i frågan, och ville förbjuda He-man. Att se på film och sitta på golvet med plastfigurer skulle tydligen korrumpera oss och göra oss till våldsamma psykopater, men att springa omkring med pilbågar och riskera att skjuta ut varandras ögon var tydligen god fostran. Jag har svårt att se logiken. Fanns någon objektiv forskning bakom detta alls? Eller något som helst förnuft, för den delen?

Ja hörni, lite självironi får man ju trots allt bjuda på…

Lyckligtvis förbjöds inte He-Man, men barnmiljörådet förbjöd däremot (om inte mitt minne sviker mig – har inte kunnat hitta några artiklar om detta) t.ex. Garbage Pail Kids, den serie samlarklistermärken med illasmakande tuggummi samt tecknade bilder som snarare var äckliga än våldsamma. Jag skulle gärna ta del av logiken bakom förbudsbeslutet. Hur beställer man rapporter från nedlagda myndigheter?

Och de där filmerna då? Nja, de blev väl inte så mycket våldsammare än så här:

Ganska komiskt, faktiskt. Själv har jag svårt att hålla mig för skratt. Det är mer Tom & Jerry än actionfilm över det hela. He-Mans ärkefiende Skeletor framstår snarare som något som komikern Seth MacFarlane skulle kunnat komma på (apropå det lär hans medskådespelare i ”Family Guy”, Seth Green, ha varit röstskådespelare för Skeletor i en parodi – kanske ingen vansinnig jämförelse med andra ord).

Hursomshelst, filmerna kan knappast sägas vara så våldsamma att det skulle vara nödvändigt med de ytterst svårtuggade moralkakor som serverades i slutet av varje film. Jag minns än idag att vi redan då tyckte att dessa var fåniga, och vi förstod också mycket väl att de bara fanns med för att legitimera filmerna för dem, som tyckte att filmerna innehöll för mycket våld.

Det är filmer som denna som gjorde Margareta Persson (s) så orolig. Men människor klarar av att se det mesta, och människor klarar av att höra det mesta. Det gäller även människor som råkar vara unga. Våra medborgare blir sämre individer av att förvägras chansen till detta.

Vi lever i en tid där människor begår vansinnesdåd mot varandra, tillsynes utan förklarlig anledning. Dessa anledningar är dock svårare att finna än leksaker och filmer. Om föräldrar tillåts uppfostra sina barn efter eget huvud, tror jag också att de därmed uppmuntras att själva ta ansvar för uppfostran, snarare än att lämpa över detta på statliga institutioner, som ändå bara har förbud att komma med.

Jag är inte konservativ. Jag är liberal, och jag vill påpeka detta för dem som annars skulle tvivla, när jag säger följande: Föräldrar skall ha rätten att själva bestämma över hur deras barn skall uppfostras. Att försöka styra detta ovanifrån skapar ett samhälle med svaga och vilsna individer, eftersom somliga föräldrar kommer vilja tro på förmyndarstatens (i ordets verkliga bemärkelse) förmåga att uppfostra deras barn. Hur tragiskt det än är att vissa föräldrar kan tro så lite på sig själva att de är villiga att frånlämna sig det största ansvar en människa kan få, övergår mitt förnuft. Men likväl är det så, inte minst i Sverige idag. Det måste bli en ändring på detta.

Än idag anser sig staten nämligen veta bättre än svenska mammor och pappor. Om det inte gäller vad barnen leker med, så handlar det om hur mycket mamma och pappa ska jobba respektive stanna hemma med barnen. Det är min fasta övertygelse att det alltid är destruktivt att frånta föräldrarna ansvaret för barnen på något sätt, och framför allt har staten ingen som helst legitimitet att lägga sig i de livsval vi gör för oss själva och våra familjer.

Det senaste vansinnesdådet i Finland begicks av en ung man som sades sakna vänner och stod utanför gemenskapen. Tänk om vi hade haft ett samhälle där människor uppmuntrades att ta ansvar för varandra på riktigt, inte bara genom skattesedeln. Vissa föräldrar kommer att välja en ”jämställd” livsstil, andra en mer traditionell. Poängen är att de själva kommer att ha det valet och därigenom är det de själva som bär ansvaret. Det tror jag skapar ett bättre samhälle.

Samma diskussion lever än idag, men med andra föremål för debatten. Idag kan till exempel vi läsa om en pojke som kollapsat efter att ha spelat datorspelet World of Warcraft oavbrutet i nästan ett dygn.

Pappan vill nu varna andra ungdomar och föräldrar för vad för mycket spelande kan leda till. Och han får medhåll av psykologen och experten på spelberoende Owe Sandberg. Också han varnar för den besatthet som ungdomar kan utveckla.

Naturligtvis är det som Hanna Wagenius skriver, att ansvaret ligger hos individen själv och föräldrarna trots allt kan sätta stopp. Och så ska det också vara. Lyckligtvis är det få som ropar på förbud nuförtiden. Men vi bör vara på vår vakt. Rätt som det är kikar sossarna fram igen och vill inskränka vår frihet att själv uppfostra våra barn.

I bästa välmening, förstås.

I have the power!

Ja – Jag har faktiskt kvar några figurer.

Nej – Jag tar inte fram dem på helgerna och leker med dem. Men det är tur att jag har kvar dem, för hur skulle jag annars kunna ta störtballa bilder som denna?

PS: Det är varken första eller sista gången någon stavar mitt namn fel. DS

PS2: För den som efter att ha läst detta drabbats av akut nostalgi, rekommenderar jag att klicka in på den helt otroliga fan-sidan http://www.he-man.org/. För övrigt ryktas en långfilm vara på gång till nästa år. Nostalgibehovet tycks alltså vara stort. DS

PS3: För den som tycker att jag genom rubrik och upplägg på denna bloggpost trivialiserar begreppet ”nazism”, har jag två saker att säga: För det första – ja, det gör jag. Stäm mig. För det andra, är det rätt att göra det. DS

Fotnoter:

* Vi kallade dem ju inte för ”actionfigurer”, dock. Detta uttryck kommer från USA och är till för att göra en distinktion gentemot ”Barbie” och andra dockor. Detta sentida uttryck använde förstås inte vi, varför de små leksakerna fick gå under benämningen ”He-Mangubbar” – vilket förstås genom sitt maskulina suffix fyllde samma funktion.

** Den observanta läsaren har säkert redan gissat det, men för er andra kan jag bekräfta: Ja, det är en släkting till en riksbekant folkpartistisk före detta allsångsminister som utgör min ståndspunktsmässiga motpol i reportaget.

*** Tyvärr ansåg inte mina föräldrar (trots att de var väldigt förutseende i övrigt) att slutet av denna artikel var värd att spara, eftersom det inte direkt handlade om mig.

Det här inlägget postades i "Videovåldet", förmynderi, Nazism, personligt, Yttrandefrihet. Bokmärk permalänken.

Ett svar till Mitt hemliga nazistiska förflutna

  1. Pingback: Vad som skapar galningar | OLSVENNE

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *