Föräldraansvar

Idag skriver Bassem om barnuppfostran i Skånskan. Detta är en fråga som av någon outgrundlig anledning ligger mig varmt om hjärtat, vilket är märkligt eftersom jag för egen del varken har eller är överdrivet förtjust i barn. Troligtvis handlar det om min syn på människans frihet att välja sin livsstil oberoende av paternalistiska makthavares nycker.

Bassem skriver:

När föräldern som brukade vara hemma med barnen börjar jobba så är det en naturlig konsekvens att barnens uppfostran bli lidande. Viktigt att lägga till är att problemet inte ligger i att kvinnorna började arbeta, utan att männen inte har tagit det ansvar som man kan förvänta sig i en jämställd relation. Mammorna har rätt att satsa på karriären i lika hög utsträckning som papporna, men föräldrarna har även ett gemensamt ansvar att uppfostra barnen. I många fall är båda pappan och mamman heltidsarbetande och har inte tid eller energi att lägga på barnens uppväxt.

Ordet ansvar förekommer flera gånger i texten, och jag tror att det är nyckelordet här. Detta är en utveckling som måste ses som en del i ett dynamiskt sammanhang. När föräldrar fråntas ansvaret över sina barn – till exempel genom att staten (läs: socialdemokraterna) ska över ta bestämmanderätten över barnens lekar eller vem av föräldrarna som ska vara hemma med barnet vid föräldraledighet, eller barnets sjukdom – sänder det signaler som inte hjälper till att uppmuntra föräldrarnas ansvarstagande roll.

Ju mer ansvar man fråntar föräldrarna, ju mindre kommer de ta. Det är ett fenomen som man kan observera i alla delar av samhället. Själva fenomenet att politiker anser sig ha rätt att bestämma över medborgarnas familjeliv gör att föräldrar kommer frånhända sig ansvar.

Jag delar alltså Bassems analys av läget. Jag är dock inte helt övertygad om att Bassems förslag om kommunal rådgivning är bra.

Med tanke på samhällsskadorna, som följer av bristen på en god uppfostran, kan inte samhället vänta på att alla föräldrar ska ta sitt ansvar i hemmet, det offentliga har också en roll att spela. Staten lägger ner miljontals kronor på att stoppa ungdomsbrottsligheten och förbättra skolmiljön, varför inte satsa på stöd till föräldrar som behöver rådgivning? Kanske erbjuda tonårsföräldrar utbildningar i ledarskap och skapa forum för diskussioner. Eller varför inte anställa en super Nanny i varje kommun som kan rycka ut och ge konkreta tips i uppfostran. Även om samhället kan vara till hjälp så är det ingen tvekan om att föräldrarna spelar huvudrollen. Så, mammor och pappor, vad väntar ni på?

Jag tror att problemen startar, när föräldrar får för sig att politiker, lagstiftare och kommunala tjänstemän vet bättre än de själva. Ansvaret måste återställas till föräldrarna för att ge dem självförtroendet att uppfostra sina barn, vilket Bassem också påpekar. Men jag tror att kompromissandets tid måste vara över. Svenskar tenderar att skylla allt på att samhället inte erbjudit dem nog service istället för att se till sitt eget ansvar, både på familjeområdet och på andra områden. Det håller inte. Naturligtvis ska samhället kunna rycka in när det krävs. Men det får inte ligga någon tvekan om var ansvaret ligger: Hos föräldrarna.

Detta bör vara vägledande i utformandet av politiken.

_________________________________

Uppdatering 11.00: Dick Erixon härleder civilisationens undergång från den utveckling jag beskriver och kopplar den till vårdskandalen i Halland. Det är ganska kul att läsa Dick ibland.

Att det kunnat bli så här beror ju på att vi överlämnat allt ansvar till välfärdsstaten. Föräldrar tar inte ansvar för sina unga — det gör betalt personal på dagis, skola och socialtjänst — och därför skapas inte den närhet som krävs för att kunna ge tillrättavisningar, belöningar och omtanke. Och vuxna håller inte kontakten med sina gamla släktingar, utan överlåter det åt äldreomsorgens avlönade personal.

Det här inlägget postades i familjepolitik, förmynderi. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *