The last days of W

Den senaste tidens bloggtystnad har sin grund i att jag varit utomlands. USA och New York, närmare bestämt. Det var intressant att besöka USA såhär de sista dagarna med Bush. Det var ett par år sen sist.

Jag gillar USA. Inte för att det är någon liberal drömstat, för det är det verkligen inte. Läs till exempel Hans Engnell för mer liberal analys av tillståndet i den amerikanska nationen.

Men.

Jag gillar att landet är grundat på principen om individens frihet. Jag gillar att man kan prata om grundlagsstiftade rättigheter utan att folk tycker att man är konstig. Jag gillar att skatterna är lägre än i Sverige. Jag gillar att den personliga friheten att välja sin egen livsstil är större (även om ”nanny state”-tendenserna ökar).

Precis som George Washington gjorde på platsen på bilden ovan, svärs också Barack Obama imorgon in som USA:s 44:e president. Och det märks när man är i landet. Något i stil med Beatlemania tycks ha drabbat förenta staterna, eller i alla fall ”liberala” (som jag avskyr den begreppsförvanskningen…) delstaten New York. T-shirts, muggar, klockor med Obamas ansikte kantar affärshyllorna. Att säga att han är ”hollywoodpresidenten” eller ”rockstjärnepresidenten” känns inte alls långsökt.

Det är förstås ett sargat land han tar över. Två krig, finanskris, och en statsskuld som skenar som aldrig förr. Vid union square på Manhattan finns en tavla som räknar hur snabbt den ökar.

USA är i ekonomisk kris. Utanför New York stock exhange står emellertid alltjämt ”Charging bull”, en symbol för den amerikanska ekonomiska optimismen. Ett begrepp med något tveeggad innebörd i dessa dagar. Å ena sidan har den amerikanska ekonomin en otrolig återhämtningsförmåga. Å andra sidan är det, med risk för att låta arrogant, lätt att förstå att kreditkrisen kunde drabbat detta land.

Utbildningsnivån är i enskilda fall skrämmande låg, och då är det svårt att begära att den enskilde skall kunna sätta sig in i komplicerade ekonomiska åtaganden som subprimelån och dylikt. Det är smått tragiskt att som europé komma till New York och märka att man talar väsentligt bättre engelska än många av de ”amerikanska” bofasta. Det gäller inte bara det skeva urvalet på Canal street, utan märks över hela staden.

Samtidigt skall nämnas att detta är symptomet på en nation dit man invandrar med hopp om ett bättre liv. Jag tänker inte slänga mig med omogna klyschor om ”land of opportunity”, jag nöjer mig med att säga att i USA finns både högt och lågt, och jag tycker om det land som skapat både detta…

…och detta.

Good luck, Mr. President.

Det här inlägget postades i Barack Obama, finanskrisen, USA. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *