Rätt till arbete – För vem?

Nu är det läge att göra något åt den stenåldersmässiga arbetsrätten. Jag har redan tidigare skrivit om hur man här i Danmark värnar om ungdomars chanser att så tidigt som möjligt komma in på arbetsmarknaden. I Danmark är arbete något som man naturligt förväntas göra parrallellt med studier, och inte något som man börjar tänka på någon vecka innan magisteruppsatsen i socialantropologi skall lämnas in.

Sverige har en horribel tramsig tradition att ständigt förlita sig på uuutbildning och åååtgärder. Typiskt socialdemokratisk ovanifrånpolitik som aldrig lett till att minska ungdomsarbetslösheten och aldrig heller kommer göra det. Tyvärr har den borgerliga regeringen hittills anammat denna tradition, då man vägrar göra sig av med den sirapsaktiga tröghet som den svenska arbetsmarknadsregleringen utgör. Det gläder mig att centern och inte minst Annie Johansson (som var duktig på TV imorse) säger ifrån och säger som det är; att Moderaterna är rädda för fackets reaktion, och att regleringen är skadlig.

När man är ung och oerfaren har man behov att pröva en anställning och skaffa sig erfarenhet. Arbetsgivaren är å sin sida osäker på om den han eller hon anställer har den rätta kompetensen, och vill av naturliga skäl inte tvingas försörja någon som kanske inte var rätt för jobbet från början, eller för den delen kanske inte är lönsam att behålla när tiderna (såsom nu) blir kärvare.

Till syvende och sist handlar det om en enda sak: Den svenska arbetsrätten skyddar människor som har arbete på bekostnad av dem som inte har det. Jag har aldrig begripit hur socialdemokraterna, som i sitt arbetarrörelseperspektiv alltid säger sig stå på de svagas sida gentemot de starka, kan försvara ett system som gynnar de som redan är ”inne”. Och moderaterna, vars partisekreterare Per Schlingmann lanserade begreppet ”utanförskap”, borde verkligen veta bättre. Och det tror jag de gör, men de vågar inte.

Tiden är nu inne att på allvar angripa socialdemokraterna och fackrörelsen och visa att regleringarna bara gynnar dem som har arbete på bekostnad av arbetslösa ungdomar som inte får visa vad de går för.

Det handlar bara om att facket tycker om att ge intryck av att tillgodose sina medlemmars intressen. ”Ge intryck” är nyckelordet, för det är en falsk trygghet som bjuds. Man kan inte reglera fram arbeten. En människas enda verkliga trygghet ligger till slut i hennes kompetens.

Ingen människa har ”rätt” till arbete. Jag anser att man som medborgare skall ha rätt att få hjälp att finna arbete, men det kan aldrig vara samma sak som att någon skall tvingas anställa någon annan. För det är nämligen det som det handlar om, en rättighet innebär alltid någon annans skyldighet, och man kan aldrig vara skyldig att anställa någon annan eller hålla denne i anställning. Det perverterar hela begreppet om en anställning som en frivillig överenskommelse, gynnsam för bägge parter. Har man kommit överens om anställningstrygghet i avtal så är det naturligtvis bra och legitimt, men det skall vara just överenskommelser, och inte vara inskrivet i lag, såsom LAS.

Det är bättre att erbjudas trygghet vid arbetslöshet, enligt den danska flexicuritymodellen, än att erbjudas en falsk anställningstrygghet som cementerar arbetsmarknaden.

Snälla regeringen, ändra på detta nu. Tidpunkten kommer aldrig bli lämpligare.

Uppdatering 29/3: Partikamraten Johan Hedin är inne på samma tema.

Det här inlägget postades i arbetslöshet, arbetsmarknad, Centern, Danmark, De nya moderaterna, facket. Bokmärk permalänken.

Ett svar till Rätt till arbete – För vem?

  1. Pingback: Studentjobb enligt dansk modell – något för Sverige att inspireras av! | OLSVENNE

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *