Apropå första maj i Malmö, och den där bloggtorkan.

Låt mig inleda med att säga att ryktena om min bortgång är överdrivna.

Låt mig för det andra berätta om gårdagen. Jag bestämde mig för att sluta tidigt (eftersom 1:a maj inte är helgdag i Danmark) och gå och se Mona Sahlins tal i folkets park i Malmö. Jag var, liksom andra politiskt intresserade icke-sossar, intresserad av vad Mona skulle hitta på i sitt tal för att vända opinionsfallet.

Jag tycker väl inte att själva talet bjöd på några jätteöverraskningar. Föga överraskande påpekade Sahlin att det inte var ”vilken första maj som helst”, utan den dag då homosexuella för första gången får gifta sig med varandra. Det är så härligt typiskt Mona att ha detta fokus. Det är en grej som jag gillar med henne, men samtidigt frågar jag mig hur bred entusiasmen i Rörelsen är för hennes driv i denna fråga. Regnbågsflaggan var förvisso på plats, men applåderna efter hennes påpekande var inte överväldigande.

Intressantast var kanske att Mona med nästan överdriven tydlighet tog avstånd från tanken om att samregera med, eller söka stöd hos, Sverigedemokraterna. (ska försöka hitta ett citat)

Men egentligen. Hur modigt är det av Sahlin? Har hon överhuvudtaget privilegiet att välja huruvida hon vill samarbete med SD? Har hon det?

Nä.

Låt oss tänka oss en situtation där vänsteroppositionen + sd uppnår majoritet i riksdagsvalet, dvs. sd:s stöd behövs för att nå regeringsmakten? Skulle de två partier som Mona gjort sossarna beroende av gå med på en sån uppgörelse? Skulle vänstern och miljöpartiet gå med på att regera med sån’t stöd?

Deras väljare skulle hänga dem. Det skulle aldrig funka. Därför är det en riskfri utfästelse som Sahlin levererar i Malmö. Likväl håller jag med henne om att kd och m borde vara tydligare i samma fråga.

Men det troligaste är nog hursomhelst – och det har jag sagt många gånger – att i en situation där sd får vågmästarrollen, kommer alliansen sitta kvar med stöd av mp. Det är den minst dåliga lösningen, och en som mp redan (i praktiken, om ni frågar mig) öppnat för. Jag tror att ett sd med inflytande över regeringen vore katastrofalt, men samtidigt tror jag inte att det kommer hända.

Och förresten, för er matematiker därute. Det går bra för mp. De kommer bli större än sd 2010, och kommer således ha lyxen att välja hur de vill göra före sd gör det. Det kan jag sätta pengar på.

Jag ser mycket hellre en situation där en liberalkonservativ regering smittas av diskursen hos miljömuppar som i alla fall ibland är frihetliga, än att de gör som Venstre och Konservative i Danmark och gör sig beroende av sosse-rasister.

Talet avslutades med internationalen, framförd på dragspel, och Mona Sahlin strålade ikapp med majsolen. Vi lämnade platsen.



Min första, och eventuellt sista, förstamajs-”firande” var tillända. Eller ja, det var det nu inte, men den socialdemokratiskt relaterade delen av den i alla fall. Efteråt gick vi för att, föga originellt, dricka öl på en uteservering vid Möllan. Jag diskuterade en sak med en god vän, som ledde mig in på några tankar kring det här med politiskt engagemang. Jag ska försöka att så ostrukturerat som möjligt presentera dessa tankar här.

Somliga människor vill politisera allt. Dvs om man köper ett paket mjölk, måste man vara hundra på att det kommer ifrån en lycklig ko, eller fan vet… (apropå det där klippet). Och har den inte det, får man gå utan mjölk. Ni hajar.

Men man kan inte leva hela sitt liv och ständigt oroa sig för andra människor, eller djur. Det går inte. Det är självutplånande. I någon mån måste man söka det som skänker en glädje, och ibland kan det vara saker som inte har med någon annan människa att göra.

Politik, oavsett färgen för engagemanget, är i grund och botten att bry sig om andra människor. Visst, en del söker en karriär, men ingen engagerar sig utan att ha något slags drivkraft för att förbättra samhället (som ju per definition utgörs av andra människor) till det bättre. Det engagemang och den tid som man lägger ner på politiskt arbete är alltså tid som man lägger ner för andra människors skull. Därför att man i någon mån bryr sig. Jag tror att alla som läser detta vet vad jag menar.

Detta gäller oavsett vilket politiskt arbete det rör sig om. Kampanjande på stan, deltagande i debatter i vilka sammanhang som helst, styrelsearbete – och bloggande.

Bloggande ja. Det har blivit lite mindre av det på sistone. Dels beror det på en skriande tidsbrist, dels på ett sökande efter originalitet i mitt bloggande (jag gitter inte skriva samma saker som andra). Men till syvende och sist handlar det också om en annan sak.

Jag behöver tid för mig också. Tid som jag ägnar åt saker som gör mitt eget liv rikare. Det tär på mig att ständigt behöva tänka i politiska termer, även om det tillfredsställer mitt intellekt att göra det. Då tenderar jag att ta avstånd från politiken, och istället ägna mig åt eskapism.

Somliga människor vill politisera allt, som sagt. De är oftast vänster. Men inte bara. Att i alla sammanhang definiera sig utifrån, och in i pervers detalj ta hänsyn till andra människor är självutplånande.

Ibland måste man bara lita på att regelverket funkar och skita i att reflektera över hur kon har det.

Jag kommer fortsätta blogga när jag har tid. Men jag kommer bara göra det när jag har lust. Detsamma gäller det politiska arbete, som jag gör på fritiden. Det ska vara kul. Lite trist arbete kan jag väl göra, visst kan jag det (exempelvis renskriva senaste styrelseprotokollet som väntar på mig just nu).

Men det finns gränser för mitt engagemang. Och säger jag till politiken att ”Du, jag är lite upptagen just nu, kan vi höras en annan gång”, så måste politiken respektera detta.

Nu ska jag ut i vårsolen. Den är i alla fall inte politiserad ännu.

Det här inlägget postades i Bloggen, Malmö, palla att blogga, Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *