Jag har bestämt mig nu

Det där jävla stämmobeslutet.

Det är en sak att kompromissa inom en regering. Man kan inte alltid få som man vill. Det kan jag köpa. Jag kanske inte gillar det, men det är svårt att inte förstå det.

Men det är svagt, det är riktigt, riktigt svagt, att inte åtminstone stå upp för det man påstår sig tro på.

Jag förstår mycket väl – ja, jag har fått det förklarat för mig i ansikte mot ansikte – att centerpartiet måste leva upp till den välsignade Regeringsdugligheten. Men stämmans syfte är inte att legitimera överenskommelser man ”blivit nödd” (vilket både kan diskuteras och har diskuterats, men jag släpper det just nu) att göra i ett regeringssamarbete.

Syftet är att ge uttryck för den politik som partiet ska ha som ambition att föra. En kollektiv sammanfattning av de individuella värderingar som partiets medlemmar – representerade av delegaterna – hyser.

Det är inte godkänt att låta anpassa dessa värderingar till att överensstämma med regeringsöverenskommelser. Värderingar anpassar man nämligen inte, för då är de inte sanna värderingar.

Jag skrev häromdagen om Anne-Marie Pålsson och hennes beslut att inte ställa upp till nyval. Ett konsekvent handlande utifrån hennes värderingar. Pålsson anser inte att riksdagen existerar för att ”driva igenom” och legitimera regeringens handlingar.

På samma sätt som stämman inte existerar för att legitimera partistyrelsens. Det är inte stämmans uppgift.

Och det är det som gjort mig så besviken. Stämman 2006 antog ett strålande dokument som ett uttryck för en berömvärd integritetspolitik. Öppenhetsmanifestet. I opposition antog partiet en politik som man senare, i regeringsställning, helt plöstligt valde att förkasta på stämman.

Jag svär sällan här på bloggen. Men hur fan kan FRA-lagen vara otänkbar i opposition men OK i regeringsställning!?!? Detta är inte ideologisk stringens och konsekvens! Det är ett undermåligt resonemang. Det går helt enkelt inte ihop.

Man anpassar inte sina värderingar!

Nå, hursomhelst. Jag har i alla fall bestämt mig.

Jag måste säga att jag blir förbannad av att se hur man helt plötsligt ändrar sig. Jag avskyr jasägande och medlöperi, och jag kan inte skaka tanken att detta är vad som skett.

Ett undermedvetet, eller – ännu värre – medvetet legitimerande av beslut som man egentligen inte stöder för partiets skull (jag får nästan lust att skriva det med stort ”p” men vi pratar inte om sossarna här). Eller för partiledningen. Eller regeringsdugligheten. Eller vad du vill.

Det har varit två omtumlande veckor, psykiskt. Detta är ett av de svåraste beslut jag behövt fatta. Men till sist måste man ställa sig en fråga, precis som Johan poängterar.

Menar jag allvar med mina ideal, och har jag viljan att arbeta för dem? Svaret är ja, och har alltid varit ja. Man anpassar inte sina värderingar.

Frågan jag ställde mig är huruvida partimedlemskap vore det bästa sättet att göra detta.

Jag kommit fram till att så ännu är fallet. Det är därför jag blir kvar partiet. Det är trots allt partierna som har makten i Sverige, och vill man ändra det får man spela spelet. Men det är inte utan förbehåll, ångest och viss motvilja.

Bara en sån sak som att våra partikamrater frivilligt fråntar oss FRA-kritiker inom partiet vårt bästa vapen – genom att trampa på och neutralisera öppenhetsmanifestet (i alla fall de FRA-relevanta passagerna).

Men har man väl kommit till slutsatsen att partiarbete är vägen, handlar det egentligen bara om energi och uthållighet, precis som Lake skriver.

Tja, vi får se hur långt energin räcker. Än är den inte slut. Jag kan rätt ofta övertyga folk, om jag får tio minuter i samma rum. Partipolitik it is, således.

Nej Erik. Nej, Hanna. Jag hoppar inte av.

Men tro mig, jag förstår de som gör det.

Det här inlägget postades i Centern, FRA, politisk "karriär". Bokmärk permalänken.

12 svar till Jag har bestämt mig nu

  1. Christopher Aqurette skriver:

    Jag tror det är ett klokt beslut.

  2. peter.wagenius skriver:

    Tack!
    Så in i helvete mycket, TACK!

  3. Markus "LAKE" Berglund skriver:

    Har Lazlo ochså lämnat skutan? Trist? Hans ”blogg” ser ju lite annorlunda ut.

  4. Ol' Dirty $venne skriver:

    Christopher: Jag hoppas det.

    Peter: Oj!

    Markus: Det ska sägas att min vän Laszlo inte har lämnat slutgiltigt besked, men senast jag diskuterade saken med honom lät det som han givit upp hoppet om partipolitiken. Som du påpekar, bloggar han inte för ögonblicket, varför han förhoppningsvis förlåter att jag ”outar” honom så här. Eller så får han stämma/spöa mig. För övrigt har Laszlo blivit utnämnd till förbundskapten för juniorlandslaget i kanot och har därför inte tid för aktivt politiskt engagemang ändå, God bless him.

  5. Erik Hultin skriver:

    Det är gott att se att en till förnuftig stämma kommer att finnas kvar och vidare bearbeta partiet i rätt riktning. I övrigt så håller jag helt med dig ang. det du skriver, och beslutet är ingalunda lätt fattat.

  6. Markus "LAKE" Berglund skriver:

    Jo, jag såg att det var en jäkla massa ”kanotande” på hans FB. Det förklarar det hela. 🙂

  7. Magnus Persson skriver:

    Det blir väl bara för oss som är kvar att försöka köra järnet. Det är ju inte så många kvar oss som drog igång Centeruppropet…

  8. Magnus Persson skriver:

    Martin, du är just nu den enda som är kvar som aktivt engagerad i Centeruppropet av oss åtta som drog igång det, men som inte är integritetscertifierad. Kom in i matchen! 🙂

  9. Ol' Dirty $venne skriver:

    Hmmm. Det säger du?

  10. Magnus Persson skriver:

    Mm. Fast den största anledningen är som sagt svinnet. Det är bara jag, Erik, Markus och du kvar av de ursprungliga 8 som tänkt sig att vara med och vara aktiva. Sophia, Björn och Laszlo har gått ur (eller Laszlo har du bäst koll på, men han är inte aktiv medlem längre vad jag förstod?), David är nog fortfarande med men föredrar att umgås med hajar nuförtiden istället för centerpartister.

    Sen har vi ju i och för sig understöd av nya, starka krafter som Hanna därutöver.

  11. Eddie Juhlin skriver:

    Martin, jag är glad att du stannar kvar i partiet. Jag har varit med i Centerpartiet i över 20 år om man räknar med mina år i CUF. Under de första 10 åren hände det egentligen inte så mycket roligt. Visst var det spännande när vi satt i regeringen förra gången. Men jag förstår dem som tyckte det var svårt att se linjen i vår politik. Allt detta började förändras för ca 10 år sedan. Bland andra Maud, Henrik Sjöholm och Fredrick Federley gjorde Centerpartiet till ett uttalat och relativt konsekvent liberalt parti. Det var befriande att man började våga säga som det var: Att Centerpartiet är ett liberalt parti. Och partiets svansföring i liberala grundfrågor, inte minst frågor om mänskliga rättigheter och grundläggande friheter, blev stoltare. Det gladde mig och gjorde också mig stolt. Vi har kommit en bit på väg mot att bli det självklara alternativet för dem som brinner för dessa frågor. Men vi är inte där än. Det där stämmobeslutet du skriver om i inledningen innebar i själva verket att vi tog några steg tillbaka. Jag håller med om allt det du skriver i din artikel: Visst kan man tvingas kompromissa men varför kan man inte i vart fall våga säga vilken riktning man vill gå åt? Och visst kan jag förstå att riksdagsledamöterna och ministrarna kanske kände sig tvingade att försvara sitt beslut. Men varför måste gräsrötterna göra det? Riksdagsledamöterna och ministrarna var trots allt inte i majoritet på stämman.

    Allt detta är ett bevis på att personer som du, Martin, och alla andra som drivit partiet i liberal riktning de senaste åren behöver finnas kvar i partiet. Annars stannar utveckligen av och går bakåt.

    Nu i efterdyningarna efter EU-valet gäller det för övrigt att vifta bort bortförklaringarna till att det gick så dåligt och tala klarspråk: Hade partistämman tagit ställning för att riva upp FRA-lagen så hade valresultatet blivit mycket bättre. Det fanns väljare där ute som litade på Centerpartiet. Dem svek vi.

  12. Ol' Dirty $venne skriver:

    Eddie, jag menar detta fullständigt allvarligt (bortsett från att jag varken är döpt eller konfirmerad): Det där var förbanne mig det finaste jag hört sen jag konfirmerades!

    Det är sån't som motiverar en att fortsätta. Tack! 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *