Hvad fanden sker der med den danske liberalisme?

Ja, det kan man verkligen fråga sig. Kära läsare, det är dags för ännu en liten rapport om läget i dansk politik.

Låt oss börja med något ganska komiskt. Socialliberala Radikale Venstre, som haft en inflytelserik position i dansk politik då de ofta haft lyxen att få utse statsminister, håller på att gå käpprätt åt fanders opinionsmässigt. Och inte bara det; Deras partiordförande Margrethe Vestager har i dagarna ramlat ut från Berlingerns lista över Danmarks 100 mest inflytelserika positioner.

Sug på den, mina vänner – en partiordförande (!) som inte ens platsar bland de hundra mäktigaste! Hur kunde det gå så illa?

Som så mycket annat i dansk politik har detta sin upprinnelse i framgångarna för Dansk Folkeparti. Då dessa erövrade stöttepartirollen för den borgerliga regeringen, fann ”De Radikale” sig snart vilsna, utan en klar roll i dansk politik. I sin iver att positionera sig som avståndstagarpartiet nummer ett till DF, gjorde man alla eventuella samarbeten med en borgerlig regering omöjliga. Detta kulminerade för övrigt med Vestagers ställningstagande härommånaden att stödja en framtida socialdemokratisk statsminister. Detta har för övrigt i sin tur inte varit något framgångsrecept för partiet opinionsmässigt, då det danska vänsterblocket för ögonblicket domineras av vänsterpopulistiska Socialistisk Folkeparti med den karismatiske Villy Søvndal i spetsen. Väljarna har helt enkelt – precis som de Radikale själva – svårt att se vilken roll partiet skulle spela i en sån konstellation.

Hursomhelst. De inom partiet som hyste hopp om ett liberal borgerligt Danmark hade svårt att acceptera den väg partiet slagit in på, och det fick konsekvenser. Det mest uppenbara är förstås Liberal Alliance (fd. Ny Alliance), som bildades av, bland annat, missnöjda RV:are. Men även borgerligt liberale Simon Emil Ammitzbøll tröttnade och bildade ett eget parti, Borgerligt Centrum (som jag skrev om här). Föga förvånande kanske, har nu Borgerligt Centrum misslyckats med att uppnå de nödvändiga underskrifterna för att få ställa upp i nästa Folketingsval. Som resultat därav går Ammitzbøll till Liberal Alliance och ansluter sig därmed till dessa Folketingsgrupp som därmed får tre medlemmar. (Ja, det är ett litet parti…)

Han får samtidigt rollen som politisk ordfører (motsvarande partisekreterare) och de bägge partierna genomgår därmed i praktiken en fusion.

Lite intressant i sammanhanget är att denna Folketingsgrupp sedan valet mist flera medlemmar (de flesta till Konservative Folkeparti), bland annat förre partiledaren Naser Khader. Nu går det för första gången åt motsatt håll.

Det är med största sannolikhet det bästa utfallet. Liberal Alliance har låg trovärdighet hos väljarna och spås i flera opinionsundersökningar åka ur folketinget om det vore val idag (trots att spärren bara är två procent, mind you). Det hoppas naturligtvis inte jag att de gör. Hur det än är med den saken, tror jag de har bättre chanser att klara sig, om de slipper konkurrera med ett snarlikt borgerligt liberalt parti.

Att Ammitzbøll valde att göra sitt lilla solospel istället för att ansluta sig till LA direkt, får ses som ett tecken på LA:s låga trovärdighet. Genom detta är hursomhelst Borgerligt Centrum ett minne blott. Återstår att se om de sammanslagna påsarna kan resultera i några sötare karameller från väljarna.

Är väl ingen överdrift att säga att dansk liberalism befinner sig i ett kritiskt tillstånd, dock. Kanske kan något nytt födas ur detta.

Det här inlägget postades i Borgerligt Centrum, Danmark, Ny Alliance, Radikale Venstre, Simon Emil Ammitzbøll. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *