Totto kom tillbaka, allt är förlåtet!

(Nej, det är det verkligen inte, men nu när jag har er uppmärksamhet så kan ni väl läsa resten av inlägget också…)

I Dagens Industri (ej online) kan man idag läsa följande:

Sveriges nya arbetsmarknadsminister Hillevi Engsrtröm skärper kraven på företagen och vill att de tar större ansvar för att få ut folk i arbete.

Det ska bli betydligt svårare för näringslivet att neka långtidsarbetslösa jobb, säger hon och öppnar för att a-kassan blir obligatorisk redan under denna mandatperiod.

Galet, helt galet. Staten ska inte lägga sig i vem eller hur många ett företag anställer. Diskrimineringslagar ska naturligtvis följas, men man är knappast diskriminerad som ”långtidsarbetslös”. Näringsidkarna kan bäst själva avgöra vem som är mest lämplig för en position. Att då, som vår nye arbetsmarknadsminister gör, implicera att företag inte ska ha rätt att neka att anställa en viss person är helt fel väg att gå. Attidtyden att anställning är något man har rätt till – snarare än att någon uppskattar en tjänster tillräckligt för att vara villig att betala för dem – har aldrig någonsin lett till att fler kommer i arbete och det är en attityd som jag hoppas att arbetsmarknadsministern skyndsamt gör sig av med.

Partikompisen Johan Hedin skriver också om detta och är lika upprörd som jag.

Hon säger också att ”det ska bli betydligt svårare för näringslivet att neka långtidsarbetslösa jobb”. Hur då? LAS har tidigare kritiserats för att företagen inte har haft kontrollen över vilken personal man ska få behålla vid neddragningar… Lite som en retorisk finess har jag ställt frågan om Nya Moderaterna även vill ta ifrån företagarna rätten att avgöra vem de ska anställa. Dessa ord får jag nu äta upp; det är konsekvensen av Hillevi Engströms ansats.

Vad gäller idén att göra a-kassan obligatorisk, finns det nog få idéer inom den svenska ekonomiska debatten som jag har mer svårt för, och har tagit upp flera gånger, bland annat i ett längre inlägg här.

En borgerlig regering borde sträva efter att så många som möjligt inte ska behöva vara med i a-kassan – inte göra den obligatorisk för alla! Med en årslön ihopsparad på banken skulle detta kunna bli en realitet, men genom det höga svenska skattetrycket är det fortfarande väldigt många som lever från löning till löning utan några som helst egna marginaler utöver dem som väldfärdsstaten kan skjuta till.

Det är bra att välfärdsstaten kan hjälpa dem som behöver det när de behöver det, men en borgerlig utgångspunkt måste alltid vara att främja den enskildes förmåga att ta hand om sig själv i första hand, så länge han eller hon är kapabel att göra detta och först i andra hand komma till undsättning. Det handlar inte om att inskränka rätten till hjälp från välfärdsstaten – det handlar om att bedriva en politik som syftar till att så få som möjligt ska behöva den! Det uppnår man inte genom en högskattestat där människor inte har en chans att spara ihop någon som helst privat förmögenhet, oavsett hur liten. Och som jag skrev här, blir en obligatorisk a-kassa bara en ytterligare skatt för den som tvingas betala den.

Dessutom är det moraliskt fel att tvinga människor att betala för saker som de inte behöver, och inte vill ha. Om man har sparat en årslön på banken, eller snart skall gå i pension, eller helt enkelt känner att risken att bli arbetslös är noll och inte vill betala för en a-kassa man inte vill ha eller behöver – varför ska man då tvingas?

För det tredje är det inkonsekvent att göra arbetslöshetsförsäkringen obligatorisk. Regeringen införde nämligen strax efter regeringsskiftet 2006 en ökad andel egenfinansiering av a-kassan. Alltså: A-kassan blev inte, såsom LO med flera påstår ”dyrare”, det var bara en mindre del som finansierades via skattesedeln och en större del genom medlemmarnas egenavgifter. Alltså fick löntagarna genom denna reform mer makt över sina egna pengar att själva välja hur de ville använda dessa. Denna makt vill vår nye arbetsmarknadsministern – liksom den tidigare – alltså nu helt tillintetgöra, av statsfinansiella skäl.

Jag vill säga det så klart och tydligt jag kan: Det anstår inte en borgerlig minister att agera så. Den obligatoriska a-kassan är ett mycket dåligt påfund som måste överges! Regeringens tidigare agerande visar hur en borgerlig regering borde agera.

Låt mig sist men inte minst påpeka några saker: A-kassan kallas ibland för arbetslöshetsförsäkring – och därför borde den också fungera som en sådan. Om vi försäkrar vår bil eller vårt hus kommer inte staten till undsättning och subventionerar, och det ska man heller inte göra med a-kassan. För det andra är a-kassan, trots större andel egenfinansiering, fortfarande starkt subventionerad vilket alltså innebär att den enskildes skattepengar går till detta ändåmål oavsett om denne är med i a-kassan eller ej. I andra länder än Sverige hade detta setts som mycket orimligt.

Hillevi Engström talar i artikeln om olika metoder för att få in människor i arbete som har svårt att komma in, exempelvis människor med utländsk bakgrund. Men det är och förblir ofrånkomligt att den nuvarande arbetsmarknadslagstiftningen, där det är svårt att avskeda människor som inte passar för arbetet, innebär ett större risktagande för den potentiella arbetsgivaren. Detta drabbar i slutänden dem hårdast, som har sämst förankring på arbetsmarknaden till att börja med, såsom ungdomar och invandrare med flera. LAS är ett problem och behöver reformeras.

En borgerlig arbetsmarknadsminister måste inse att den enskildes bästa trygghet på arbetsmarknaden är dennes arbetsförmåga. Man kan inte lagstifta fram trygghet för människor som aldrig fått chansen att vara med.

Fredrik Reinfeldt utser, i mina ögon, bara ministrar som ställer upp på det nymoderata sosseriet, i alla fall bland de viktigaste posterna (Borg är bra men har bara statsfinanserna för ögonen, vilket försvårar viktiga reformer). Det verkar onekligen som vi blev av med mer än en kompetent journalist på SVT i och med den nya regeringen. Jag hoppas jag har fel. Mycket i artikeln är luddiga utfästelser om vad som kanske kan komma. Men det mesta av det känns riktigt sossigt, och absolut ingenting signalerar att Hillevi Engström har någon förståelse för varför Sverige hamnat i den arbetsmarknadsmässiga situation som vi befinner oss i.

Eller hur vi ska ta oss ur den.

_________________________________________________________

Uppdatering: Sanna Rayman skriver om intervjun i SvD.

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

3 svar till Totto kom tillbaka, allt är förlåtet!

  1. Väl skrivet! Avreageringar när det är som bäst!

    🙂

  2. Martin skriver:

    Tack 🙂

  3. Pingback: And the tokigheter just keep coming | OLSVENNE

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *