Det är svårt att vara ödmjuk, när man har rätt

Dansk Folkeparti är för dansk politik som Kalmar FF är för allsvenskan – svåra att slå på hemmaplan och förbannat tråkiga att behöva titta på.

Jag spekulerade härförleden att Dansk Folkepartis ställning i dansk politik var hotad, att vi kanske nu kan skönja början av en ny politisk era, där Pia Kjaersgaard inte längre är den dominerande kraften – den som styr den politiska diskursen.

Personligen tror jag att danskarna i gemen tycker att det har varit lite väl mycket på sistone av invandringskritiska utspel. Det börjar kännas fantasilöst att beskriva det som Danmarks huvudproblem, efter alla åtgärder som redan har genomförts genom åren.

Kanske var det symptomatiskt att Helle Torning-Schmidt (s) och Pia Kjaersgaard möttes i en debatt just ikväll, samma dag som det meddelas att ”det er strammet nok” i invandingspolitiken, dvs. danskarna menar att de åtstramningar som genomförts hittills på det invandringspolitiska området är tillräckliga, enligt en undersökning. Detta efter att Helle själv hade satt ner foten och indikerat att det är nog. Det skall sägas, att Helle knappast kan sägas ha varit den fria invandringens fanbärare under senare år, tvärtom. Däremot är hon en skicklig politiker som känner av vart opinionsvinden blåser. Och att vinden har vänt har jag själv observerat flera tecken på.

Först var det Pias huvudlösa utspel om parabolförbud i invandrartäta bostadsområden. Därpå följde förhandlingarna om den danska statsbudgeten, finansloven.

Detta är ett klassisk återkommande inslag under den regering som letts av Venstre och Konservative; för att som stödparti rösta för finansloven, kräver Dansk Folkeparti alltid något för besväret. Detta något är alltid ytterligare åtstramningar i invandringspolitiken av olika slag. Denna arbetsmetod har varit extremt framgångsrik. Inte bara har den lett till att DF:s förslag gått igenom, men också till att de andra partierna hakat på deras problembeskrivning.

Debatten börjar som regel någon månad innan det är dags för själva budgeten att diskuteras, genom att Pia – som är en ypperligt skicklig politiker – låter starta debatt om något invandringsrelaterat samhällsproblem som hon upplever måste åtgärdas. Senast kom som sagt parabolförbudet upp som en testballong. Men testballonger i politiska sammanhang skall helst hissas upp av en mindre viktig person än partiledaren, utifall dess popularitet är osäker innan lanseringen. Först därefter kan den så berömmas av partiledaren om testballongen är framgångsrik. Nu var det som vanligt Pia själv som lade fram förslaget och det var där det brast, eftersom förslaget som sagt inte föll i så god jord. Danskarna lägger trots allt vikt vid yttrandefriheten på riktigt, inte bara för att trakassera muslimer.

Personligen tror jag att Pia efter alla år med framgångar har fått hybris. Det visar inte minst den efterföljande debatten till det förslag till ändringar i utlänningslagen som DF i år krävde som villkor för sitt stöd till regeringens finanslov. Mer specifikt gick dessa nämligen ut på förändringar i den ökända så kallade 24-årsregeln, den regel som säger att gifta makar måste vara över 24 år för att en utländsk maka eller maka ska beviljas uppehållstillstånd i landet (unga förälskade göra sig icke besvär utan får flytta till Sverige istället). Förändringarna har populärt fått namnet ”poängsystemet” eftersom de kort går ut på att det utöver åldersgränsen skall införas ett poängsystem för uppehållstillstånd, baserat på bland annat akademisk utbildning och kunskaper i det danska språket.

I debatten har ståndpunkter framkommit som att det förvisso kan vara rimligt att ställa krav på invandrare som söker uppehållstillstånd (en vanlig ståndpunkt i Danmark), men att få menar att det är rimligt att kräva att man bara ska få lov att ta den man eller kvinna man älskar till Danmark om man har råkat haft turen att förälska sig i någon som läst på universitet.

Det kan nämnas i sammanhanget att ett tidigare testförslag, som kom under sommaren, gick ut på att ersätta 24-årsregeln med en 28-årsregel, som alltså skulle kräva att man fick vänta tills sin man eller fru var 28 innan han eller hon fick uppehållstillstånd. Då 24-årsregeln ursprungligen infördes under förevändningen att förhindra tvångsäktenskap, blir man milt sagt tvivlande om huruvida detta är det egentliga bakomliggande skälet, när denna typ av förslag kommer, då tvångsäktenskap för snart trettioåriga ju inte hör till vanligheterna någonstans i världen. Snarare framstod syftet som att förhindra invandring i sig. Detta förslag dog också innan debatten ens hunnit börja.

Ett annat förslag var att tvinga danskar med examen som väljer att arbeta utomlands att betala tillbaka sitt studiebidrag till staten som ”straff”. Knappast ett recept för den öppenhet mot omvärlden som den lilla exportberoende nationen såväl kommer behöva i framtiden.

Pia Kjaersgaards hela agenda är att ständigt strama åt dansk invandringspolitik ytterligare. Eftersom hon alltid fått igenom sina förslag, dominerat debatten och inte minst haft opinionsmässiga framgångar, verkar hon ha fått för sig att ovanstående recept för politiskt inflytade kan upprepas i oändlighet. Jag ifrågasatte detta i mitt tidigare inlägg och ovanstående artikel signalerar att jag mycket väl kan få rätt.

Invandringspolitiken är inte Danmarks stora problem, det är bristen på nödvändiga reformer. Jag är skeptisk till mycket av den retorik som kommer från det utmanande regeringsalternativet S+SF. Kanske inte så konstigt eftersom jag är liberal. Men samtidigt kan man inte bortse ifrån att den sittande liberalkonservativa regeringen i princip inte har åstadkommit ett smack på snart ett decennium vad gäller liberala reformer, tvärtom. Vi liberaler i Sverige klagar emellanåt på vår egen borgerliga alliansregering, men då ska man veta hur mycket värre det kunde ha varit. Danmark har under VK-regeringen fått högre skatter, större offentlig sektor, mer regleringar och – framför allt – en mer omvärldsfrånvänd politik i allmänhet.

För att återvända till fotbollsanalogierna, brukar man ibland säga att ett lag kan behöva en tur ner till andraserien för att kunna komma tillbaka med nytt fokus.  Efter ett decennium med borgerligt styre har Danmark högst skatter i världen och inga visioner för att undvika framtida stagnation. Det är en insats som danskarna rimligen bör underkänna.

Positioneringen inför nästa val till folketinget har börjat. Jag tror personligen att Helle Torning-Schmidt är taktiskt smart som börjar markera avstånd gentemot Pias retorik. Det naturliga har annars varit för de stora partiledarna (V, K, S och till och med SF) att följa hennes på många håll populära retorik, och lägga sig i ”slipstreamen”. En skicklig politiker märker när opinionen vänder och det har Helle Torning-Schmidt tydligen gjort. Det kan mycket väl göra henne till Danmarks första kvinnliga statsminister 2011.

Det här inlägget postades i Danmark, Dansk Folkeparti, Pia Kjærsgaard. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *