Centerns dåliga siffror

Jag har julledigt. Släktmiddagarna är avklarade, och på schemat står endast datorspel och ett antal småärenden. Så då ska man väl kunna kasta av sig lättjan och klämma ur sig ett blogginlägg, kan en tycka? Nåväl, here goes.

Centern åker, enligt den senaste mätningen, ur riksdagen om det vore val idag. Det är förstås inget glädjebesked för partiets medlemmar och sympatisörer, inklusive mig själv. Men jag är väl inte jätteförvånad heller. Många av dem som vände partiet ryggen efter besvikelserna 2008 säger nu med viss rätt ”vad var det vi sa?”. Jag själv var också mycket besviken då, men valde att stanna kvar, och min motivering då är densamma som nu; det är i riksdagspartierna som makten finns, och att försöka påverka ett parti inifrån är lättare än att göra det utifrån, oavsett vad man vill intala sig. Dessutom är de mest liberala människor jag känner Centerpartister, och jag hoppas att dessa människor i framtiden skall få än mer inflytande.

Men det är klart att jag förstår att många inte pallar.

Liberaldemokraterna är ett exempel på ett projekt där liberalt sinnade människor gav upp och gick sin egen väg. Jag gillar många av liberaldemokraternas åsikter, men tror personligen att det kommer krävas lång tid, omänskligt stort tålamod, och inte minst ett radikalt omformat politiskt landskap för att liberaldemokraterna ska ha en sportlig chans att få inflytande i svensk politik.

Om ens då. Vi har liksom redan ett parti för liberaler som är mer intresserade av att diskutera på sina kammare än att faktiskt få inflytande för sina åsikter…

Så vilken väg bör partiet gå? Det står utom tvivel att centerpartiet sedan valet 2006 har varit mer inriktade på regeringsduglighet än att hålla på de liberala värden man gick till val på. I valet 2010 var dessa värden följaktligen nedtonade och resultatet blev därefter, inte minst på grund av skadad trovärdighet i dessa frågor.

Jag och många centerpartister med mig har många gånger sagt att partiet måste upprätta trovärdigheten i dessa frågor. Nu kan vi alltså konstatera att det handlar om partiets överlevnad.

Centerpartiets historia ger oss goda skäl att sträva eftar att inte vara den som saboterar samarbetet – och detta har också varit farhågan de senaste fyra åren. Men det kan aldrig betyda att vi skall hålla med om allt som Moderaterna säger och gör. Faktum är detta: Det ligger i Alliansens – och därmed Moderaternas – intresse att lämna svängrum åt de mindre partierna att prata om och i rimlig utsträckning också föra sin politik. Utan fyra allianspartier kommer alliansen inte bli återvald – oavsett hur avhängd vänstern nu må verka. Kristdemokraterna hänger mycket löst redan sen tidigare.

Nu måste Centern släppa såna farhågor och fokusera på sig själva ett tag – vad det är vi verkligen vill. Partikamraten Johan Hedin beskriver politiken som en marknad och väljarna som kunder, med skiftande efterfrågan:

För det första är det naturligtvis frågan om vad det är vi ska erbjuda väljarna. Det finns viktiga grunder i Centerpartiets ideologiska kärna som måste få ta sig uttryck i våra politiska strävanden, varav den allra viktigaste kanske kan sammanfattas med att statens makt ska minska till förmån för den enskilda individens.

Johan poängterar, liksom jag, att partiet identitet blivit otydlig för väljarna. Förändring är oundviklig. Det gamla fungerar inte längre, men vi har åkt snett på vägen mot det nya. Centerpartister skall inte söka sina förebilder bland dem som hoppar av. Vi bör snarare söka förebilder bland dem som har framgång med liberal politik.

Jag syftar på danska Liberal Alliance. I de senaste mätningarna får partiet mellan 7 och 10 procent av rösterna, och detta i det ”intoleranta” Danmark….! Liberal alliance förespråkar en politik som inte bara är ansvarsfull och realistisk, den är mer liberal än något annat i Nordisk politik. Danskarna är trötta på sin övervuxna stat, ineffektiva offenliga system och inte minst världens högsta skatter. Hur det kommer gå i valet 2011 är förstås öppet – men partiet demonstrerar ändå att man inte måste linda in skattesänkningar och liberaliseringar av den skandinaviska modellen i sossefloskler om ”arbetslinjen”. Det går att vara liberal på riktigt, och uppskattas för det! Jag tror att återvalet av Alliansregeringen visar att det även i Sverige finns en enorm trötthet med den stora staten.

Det är detta som är Centerpartiets enda väg. Vi måste efterfråga mer frihet för frihetens egens skull – inte för statskassans!

Den uppmärksamme läsaren kanske frågar sig – är inte Liberaldemokraterna en bättre kandidatat att bli ett svenskt Liberal Alliance än Centerpartiet? Mitt svar är nej. Bakgrunden till Liberal Alliances bildande (ursprungligen Ny Alliance) går inte att applicera på svenska förhållanden, och svenska väljare brukar inte med lätthet låta sig flirtas av nya politiska bekantskaper. Piratpartiet misslyckades med att ta sig in i riksdagen (EP-valet var en protest), F! är eoner därifrån och stjäl i nuläget bara röster från vänsterblocket, och Sverigedemokraterna fick arbeta i decennier för att bli valbara nog att äntra riksdagen. Att Liberaldemokraterna, ett parti som de flesta inte vet existerar, skulle kunna ta på sig den rollen känns avlägset. Det politiska landskapet är alltför bestrött med hinder och törnar för att en sådan resa skall kännas realistisk.

Liberal alliances ledamöter satt redan i Folketinget när de (i olika omgångar) gick över till det nybildade partiet. Vi skall alltså inte underskatta kraften i att vara politiskt etablerad. Besvikna liberaler (såsom mina gelikar) kan lockas av stora ord, men det förblir sannolikt bara ord, som aldrig kommer omsättas i handling.

Alltså är det i riksdagen och de befintliga partierna som vi måste hitta den nytändning för den personliga friheten som väljarna efterfrågar. Centerpartiet har de långsiktiga förutsättningarna för att bli den som axlar denna mantel och det är det vi måste göra.

Det här inlägget postades i Centern, Danmark. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *