Ett EU i kris måste bemötas ännu mer kritiskt

Som de flesta är smärtsamt medvetna om vid det här laget, befinner sig EU i djup kris, kanske sin djupaste kris någonsin. Årtionden av leverne som överskridit tillgångarna tar nu ut sin rätt. Italienska statsobligationräntor överskrider nivån som tillåter refinansiering av statskulden och i Grekland är det inte längre fråga om huruvida default på statsobligationerna kommer ske, utan hur. Båda länderna har tvingats till regeringsombildningar, i desperata försök att blidka marknaden och de finansiellt starkare ländernas regeringschefer, som håller i kulorna.

Samtidigt ökar misstron. Misstro mellan nord och syd, mellan tyskar och greker, mellan folket och de folkvalda – i det fall de politiska byråkraterna i EU ens kan sägas vara det.

Kort sagt, fundamentet för hela det europeiska samarbetet skakar i sina grundvalar.

Detta är utomordentligt allvarligt. Jag vill vara tydlig med att påpeka, om det någonsin varit oklart, att jag är för ett samarbete mellan Europas länder, för att förebygga och förhindra framtida konflikter, som plågat kontinenten i hundratals år och kulminerade med andra världskriget. Detta var anledningen till samarbetets bildande, och det är det man bör hålla fast vid: Frihandelssamarbete och samröre länderna emellan. Men denna viktiga roll har förvanskats genom att generationer av europeiska karriärpolitiker med egenintresse av en stor, maktfullkomlig union tar mer och mer makt från de enskilda medlemsländerna. EU:s direktiv, som medlemsländerna är skyldiga att införa som nationell lag, berör skrämmande ofta områden som inte har något med frihandel eller fri rörlighet att göra. Samtidigt känner Europas väljare sig allt mer överkörda av de beslut som fattas i kommissionen och parlamentet. Därigenom minskar legitimiteten för hela projektet.

Politikerna har spelat ett högt spel, och nu ligger korten på bordet. EFSF höjer, och väljarna synar.

Det finns två vägar att gå: Rulla tillbaka överstatligheten eller öka den. Det senare alternativet vore förödande för demokratin i Europa och skulle sannolikt öka motsättningarna och misstron än mer. Likväl tycks det vara den enda lösning som EU-kramarna ser. ”Överstatligheten har misslyckats, låt oss lösa problemet med ännu mer överstatlighet”. De främsta företrädarna för detta perspektiv i Sverige är förstås folkpartiet. Jag tror att de menar väl och vill värna om Europasamarbetet, bland annat för fredens skull. Likväl anser jag att de är helt fel ute. Legitimiteten för unionen faller om folket inte känner sig hörda. Påtvingad överstatlighet är därmed dömd att misslyckas, och det kan få hela samarbetet att kollapsa.

Det är viktigt att utomordentligt viktigt att liberala krafter protesterar mot denna utveckling, vilket jag vid ett par tillfällen har efterlyst. Det har dock varit alldeles för tunnsått med den sortens kritik inifrån regeringen, och i synnerhet mitt eget parti, centerpartiet, som jag förväntar mig ska stå för federalism, principen (tillspetsat) att beslut ska fattas nära dem de berör. EU:s utveckling är raka motsatsen mot denna princip, och ändå har väldigt lite kritik yppats i den allmänna debatten.

Det glädjer mig därför mycket att riksdagsledamot Emil Källström skriver i Liberal Debatt: En riktig EU-vän säger ifrån.

En riktig vän ryter ifrån när någon slår in på fel väg. Ett EU och ett eurosamarbete som ska bestå även över nästa årsskifte och räntehöjning kräver oundvikligen bättre demokratisk förankring. Ett europeiskt samarbete med kurs mot centralstyrning, byråkratvälde och demokratiskt underskott kommer förr eller senare att haverera. Ett sådant haveri vore sannerligen en av de största olyckor Europa, och därmed Sverige, skulle kunna råka ut för.

Bra Emil! Läs hela!

EU:s legitimitet hos väljarna är rekordlågt – och sjunkande. Jag har sagt det tidigare och jag säger det igen: Om vi liberaler inte vågar kritisera EU, kommer vi ses som medlöpare i avdemokratiseringen och istället kommer kommunister och rasister belönas. Det vore en skam, och skulle i det långa loppet ytterligare spä på motsättningarna mellan Europas folk.

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *