Kortare kommentarer på facebook är nu ett vanligare sätt för mig att reflektera och ventilera mina åsikter kring aktuella händelser, och det är en bra kanal på många sätt. Dock är det ju en kanal som är stängd för alla utöver mina bekanta, och det är ju inte positivt egentligen.

Därför har jag tänkt att börja twittra lite mer kring aktuella händelser i politik, ekonomi och annat skoj. För att det ska hända lite mer här på själva bloggen har jag dessutom lagt till en twitterwidget (säg det ordet snabbt fem gånger!) i sidofältet.

Enjoy, och följ mig förstås gärna på twitter om du vill delta i samtalet.

Bloggande är inte lätt nuförtiden.

Utöver bloggen finns en kort presentation av mig, mina politiska åsikter (ett avsnitt som kommer utvecklas inom snar framtid) samt lite information om min kampanj för det kommande valet.

Jag vill passa på att tacka min bror Daniel Olsvenne som byggt designen!

Den gamla bloggen, som jag startade 2007, kommer jag inte längre uppdatera. Ni som länkar till den på era egna sajter får förstås gärna länka om hit istället, om ni fortfarande anser det jag skriver är läsvärt. Den som tycker att jag missat just hans eller hennes blogg i min länklista, är förstås välkommen att i sedvanlig ordning upplysa mig därom.

Nog sagt. Enjoy!

Efter att ha bloggat via blogger i 2½ år kände jag nu att jag ville ha ett mer professionellt och personligt utförande på bloggen. I skrivande stund har det slutgiltiga utseendet ännu inte färdigställts, varför jag kommer att köra min gamla blogg parallellt under obestämd tid. Jag hoppas på att kunna lansera den nya bloggen ”officiellt” i början av 2010.

Lägg gärna till den nya bloggen i din RSS-läsare redan nu.

I dagsläget ca 500 olästa blogginlägg, and counting. Trevlig sommar!

Låt mig för det andra berätta om gårdagen. Jag bestämde mig för att sluta tidigt (eftersom 1:a maj inte är helgdag i Danmark) och gå och se Mona Sahlins tal i folkets park i Malmö. Jag var, liksom andra politiskt intresserade icke-sossar, intresserad av vad Mona skulle hitta på i sitt tal för att vända opinionsfallet.

Jag tycker väl inte att själva talet bjöd på några jätteöverraskningar. Föga överraskande påpekade Sahlin att det inte var ”vilken första maj som helst”, utan den dag då homosexuella för första gången får gifta sig med varandra. Det är så härligt typiskt Mona att ha detta fokus. Det är en grej som jag gillar med henne, men samtidigt frågar jag mig hur bred entusiasmen i Rörelsen är för hennes driv i denna fråga. Regnbågsflaggan var förvisso på plats, men applåderna efter hennes påpekande var inte överväldigande.

Intressantast var kanske att Mona med nästan överdriven tydlighet tog avstånd från tanken om att samregera med, eller söka stöd hos, Sverigedemokraterna. (ska försöka hitta ett citat)

Men egentligen. Hur modigt är det av Sahlin? Har hon överhuvudtaget privilegiet att välja huruvida hon vill samarbete med SD? Har hon det?

Nä.

Låt oss tänka oss en situtation där vänsteroppositionen + sd uppnår majoritet i riksdagsvalet, dvs. sd:s stöd behövs för att nå regeringsmakten? Skulle de två partier som Mona gjort sossarna beroende av gå med på en sån uppgörelse? Skulle vänstern och miljöpartiet gå med på att regera med sån’t stöd?

Deras väljare skulle hänga dem. Det skulle aldrig funka. Därför är det en riskfri utfästelse som Sahlin levererar i Malmö. Likväl håller jag med henne om att kd och m borde vara tydligare i samma fråga.

Men det troligaste är nog hursomhelst – och det har jag sagt många gånger – att i en situation där sd får vågmästarrollen, kommer alliansen sitta kvar med stöd av mp. Det är den minst dåliga lösningen, och en som mp redan (i praktiken, om ni frågar mig) öppnat för. Jag tror att ett sd med inflytande över regeringen vore katastrofalt, men samtidigt tror jag inte att det kommer hända.

Och förresten, för er matematiker därute. Det går bra för mp. De kommer bli större än sd 2010, och kommer således ha lyxen att välja hur de vill göra före sd gör det. Det kan jag sätta pengar på.

Jag ser mycket hellre en situation där en liberalkonservativ regering smittas av diskursen hos miljömuppar som i alla fall ibland är frihetliga, än att de gör som Venstre och Konservative i Danmark och gör sig beroende av sosse-rasister.

Talet avslutades med internationalen, framförd på dragspel, och Mona Sahlin strålade ikapp med majsolen. Vi lämnade platsen.

Min första, och eventuellt sista, förstamajs-”firande” var tillända. Eller ja, det var det nu inte, men den socialdemokratiskt relaterade delen av den i alla fall. Efteråt gick vi för att, föga originellt, dricka öl på en uteservering vid Möllan. Jag diskuterade en sak med en god vän, som ledde mig in på några tankar kring det här med politiskt engagemang. Jag ska försöka att så ostrukturerat som möjligt presentera dessa tankar här.

Somliga människor vill politisera allt. Dvs om man köper ett paket mjölk, måste man vara hundra på att det kommer ifrån en lycklig ko, eller fan vet… (apropå det där klippet). Och har den inte det, får man gå utan mjölk. Ni hajar.

Men man kan inte leva hela sitt liv och ständigt oroa sig för andra människor, eller djur. Det går inte. Det är självutplånande. I någon mån måste man söka det som skänker en glädje, och ibland kan det vara saker som inte har med någon annan människa att göra.

Politik, oavsett färgen för engagemanget, är i grund och botten att bry sig om andra människor. Visst, en del söker en karriär, men ingen engagerar sig utan att ha något slags drivkraft för att förbättra samhället (som ju per definition utgörs av andra människor) till det bättre. Det engagemang och den tid som man lägger ner på politiskt arbete är alltså tid som man lägger ner för andra människors skull. Därför att man i någon mån bryr sig. Jag tror att alla som läser detta vet vad jag menar.

Detta gäller oavsett vilket politiskt arbete det rör sig om. Kampanjande på stan, deltagande i debatter i vilka sammanhang som helst, styrelsearbete – och bloggande.

Bloggande ja. Det har blivit lite mindre av det på sistone. Dels beror det på en skriande tidsbrist, dels på ett sökande efter originalitet i mitt bloggande (jag gitter inte skriva samma saker som andra). Men till syvende och sist handlar det också om en annan sak.

Jag behöver tid för mig också. Tid som jag ägnar åt saker som gör mitt eget liv rikare. Det tär på mig att ständigt behöva tänka i politiska termer, även om det tillfredsställer mitt intellekt att göra det. Då tenderar jag att ta avstånd från politiken, och istället ägna mig åt eskapism.

Somliga människor vill politisera allt, som sagt. De är oftast vänster. Men inte bara. Att i alla sammanhang definiera sig utifrån, och in i pervers detalj ta hänsyn till andra människor är självutplånande.

Ibland måste man bara lita på att regelverket funkar och skita i att reflektera över hur kon har det.

Jag kommer fortsätta blogga när jag har tid. Men jag kommer bara göra det när jag har lust. Detsamma gäller det politiska arbete, som jag gör på fritiden. Det ska vara kul. Lite trist arbete kan jag väl göra, visst kan jag det (exempelvis renskriva senaste styrelseprotokollet som väntar på mig just nu).

Men det finns gränser för mitt engagemang. Och säger jag till politiken att ”Du, jag är lite upptagen just nu, kan vi höras en annan gång”, så måste politiken respektera detta.

Nu ska jag ut i vårsolen. Den är i alla fall inte politiserad ännu.

Året inleds som jag hade väntat mig. Jag är nämligen inte det minsta förvånad över att HAX vann förstaplatsen i omröstningen ”Årets politiska blogg”. Ingen har förtjänat det mer. Det år som ”bloggen som politiskt vapen” (även en bok som HAX själv skrivit) slog igenom på allvar i Sverige, finns det ingen som gjort så stor nytta i bloggosfären. Grattis HAX!

För egen del kan jag ju förstås inte låta bli att intressera mig för mitt eget resultat i omröstningen. Dels för att jag är fåfäng. Dels för att jag är statistik- och excelnörd. Från Björns sammanställning kan jag lista ut att jag fått 244 poäng av de 1145 röstande. Att jämföra med exempelvis vinnaren HAX som fick 2542 poäng. Det säger kanske inte så mycket. Men om man jämför med fjolårets poäng för mig, 93 poäng, så framgår det att fler läst min blogg och uppskattat det jag skriver (fast såg poängssystemet verkligen likadant ut ifjol? Nåja). 94 personer hade röstat på min blogg, dvs lite mindre än en tiondel av de röstande.

Helt OK, tycker jag. Tack alla som röstade på mig! Jag vet inte vilken väg bloggen kommer ta under 2009, men kommer fortsätta skriva på det sätt jag finner relevant. Jag kommer skriva om det jag ser som viktigt, och inte bara för att andra skriver om det. Det är mitt nyårslöfte.

Se nu till att rösta, hörni. Även om ni inte röstar på mig.

Det har hänt att människor jag lärt känna, men inte hunnit presentera för bloggen, i allmän nyfikenhet har googlat mig och följaktligen hittat bloggen och inte riktigt vetat vad de ska tro. För den som känner mig, kan benämningen ”misantrop” te sig märklig för mig att sätta på mig själv:

misantrop uttal: [misan'trå:p]

1. någon som är negativt inställd till människor i allmänhet

För den som tar sig tid att läsa de texter jag skriver, torde det snabbt framgå att det bara handlar om ironi. För mig är detta fulltständigt självklart. Att vara liberal är att respektera att varje människa har rättigheter – rättigheter som i sin tur grundar sig på att varje människa i sig själv innehar egenskaperna för att förtjäna dem. En liberal misantrop vore alltså, i min mening, en oxymoron – en självmotsägelse – i stil med ”bedövande tystnad” eller ”levande död”.

För vissa människor, å andra sidan, som – häpnadsväckande nog – inte kan skilja på liberalism och fascism, framstår detta inte som en självmotsägelse, utan snarare naturligt och till och med logiskt. Om liberalism och fascism inte kan skiljas från varandra, är ju en liberal per definition en misantrop, kan man tycka.

Varför en person som verkligen var misantrop skulle få för sig att kalla sig för det, borde å andra sidan vara svårt att förklara även för en person med så grumlig föreställning om vad liberalism är… Det vore ju jämförbart med att en Sverigedemokrat offentligt skulle titulera sig ”rasist”.

Tanken med min bloggtitel är dock inte bara ironi. Tanken är att provocera läsaren att betänka varför liberalism i vissa kretsar anses kallsinnigt eller själviskt, och varför vänstern tycks komma undan med att ha patent på ”godhet”.

• Är godhet att individen inte ska anses ha rätten till den övervägande delen av de ägodelar hon själv, rätteligen, har förvärvat?
• Är godhet att bara staten ska få bestämma vem som skall anses vara utsatt och i behov av hjälp – inte människor själva?
• Är godhet att ge sig rätten att vilja bestämma över hur andra människor lever sina liv, för att de annars fattar ”fel” beslut om de tillåts bestämma själva?
• Är godhet att majoriteten skall få bestämma över minoriteten, utan att behöva ta hänsyn till minoritetens rättigheter?
• Är godhet att behandla människor som offer med sådan övertygelse att man lurar dem själva att tro att de är det?
• Är godhet att kasta sunt förnuft överbord för att tillgodose ett behov hos en för utvald ”ömkansvärd” grupp?

För att visa att människans rättigheter ligger i centrum i alla mina resonemang, har jag för säkerhets skull lagt en förtydligande under bloggtiteln:

Jag tycker inte om när politiker som vill avreglera samhället eller göra livet lättare för människor, använder argumentet: ”Jag tror på människan”. Individens erhållande av sina rättigheter skall inte vara avhängigt av huruvida hon kan tänkas bruka dem på ett bra sätt.

Alltså: Det är inte det att jag inte tror på människan. Det gör jag. Men det jag vill ha sagt är att huruvida man tror på människan eller ej ska inte påverka beslutsfattandet för den som sitter i en position att besluta om andra människors liv, eftersom denne ändå inte har någon legitimitet att inskränka människors rätt att leva sina liv efter eget huvud.

• Det är därför jag anser att föräldrar ska få dela upp sin föräldraförsäkring precis som de själva bestämmer, trots att jag gärna hade sett att pappor tog ut mer ledighet, och det är därför jag anser att politiker inte ska subventionera en viss livstil som de anser är bättre, trots att jag ibland själv kan hålla med om detta.
• Det är därför jag anser att skatterna skall vara låga, även om den enskilde ibland väljer att spendera sina pengar på ett mindre fördelaktigt vis än vad staten hade gjort.
• Det är därför jag anser att människor skall ha rätt att säga exakt vad de tycker och tänker, trots att många människor helt enkelt tycker jävligt korkade saker.
• Det är därför jag anser att inkvotering av kvinnor eller män är fel, trots att vissa företag och organisationer säkert hade tjänat på att ha en jämnare könsfördelning.
• Det är därför jag anser att frivilliga överenskommelser människor gör med varandra inte skall begränsas av staten, eftersom de avgör dessas nytta bättre än politiker gör.

Det jag beskriver här, är inte en filosofi för en ”negativ inställning till människor”. Det är tvärtom den filosofi som vill motverka människors spontana val – de val som definierar vilka vi faktiskt är som individer och som männiksor – som är människofientlig i själva verket. Med det menar jag att den som säger att de val som människor gör i sina egna liv inte duger, faktiskt heller inte respekterar dessa människors rätt till sina egna liv.

Det är denna människa som är misantropen. ]]> http://martin.olsvenne.se/2008/11/02/varfor-bloggen-heter-som-den-heter/feed/ 0 http://martin.olsvenne.se/2008/08/04/mitt-forsta-ar-som-bloggare-en-resume/ http://martin.olsvenne.se/2008/08/04/mitt-forsta-ar-som-bloggare-en-resume/#comments Sun, 03 Aug 2008 23:11:00 +0000 Martin http://www.olsvenne.se/martin/?p=280 Läs mer →]]> Kära läsare.

Jag har som bekant väldigt dålig energi för att blogga för ögonblicket. Det är bara tillfälligt – jag har bara haft fullt upp på sistone och varken tid, lust eller energi att skriva något ordentligt, och kände att det var bättre då att låta bli.

Men jag känner ändå att jag ville uppmärksamma något: I dagarna passerade dagen som markerade att exakt ett år förflutit sen jag började blogga. Jag började blogga eftersom jag kände att jag kunde tillföra något till bloggosfären, både skriftligt och analytiskt. Jag fortsatte för att jag tyckte att det var kul. Eftersom bloggen snart ledde mig till att engagera mig politiskt (efter att jag slutligen bestämt mig för att jag måste göra detta), har bloggen och mitt politiska liv blivit minst sagt symbiosa. Jag tänkte därför ta tillfället i akt för att summera det år som har förflutit, eller åtminstone de bloggmässigt och politiskt relaterade delarna av det (lite privatliv får man väl unna sig?).

Därför presenterar jag här en kronologisk tabell över detta, mitt första politiska år någonsin – med förhoppning och förvissning om många fler. Här följer en presentation av de viktigaste händelserna.

27:e juli – Jag startar bloggen. Lite spretigt, men inläggen håller hyfsad kvalitet fortfarande tycker jag.

8:e augusti – Jag skriver ett inlägg (som numera nästan blivit signifikativt för bloggen) med titeln ”Vilket parti är mest liberalt? Partiaktiva, nu har ni chans till nyvärvning!” och lanserar en bloggundersökning för att låta läsarna besvara frågan. Pollen, som jag kallar den, blir kvar i månader och nästan från början till slut leder Centerpartiet.

xx september – Jag läser på Federleys blogg om Lilla Torgcenterns bildande i Malmö. ”Intressant!” tänker jag.

18:e oktober – Jag går på mitt första möte med centerpartiet. Där möter jag bland andra min numera mycket gode vän Laszlo Varga för första gången. Vi diskuterar våra respektive politiska horisonter och han berättar för mig om Lilla Torg(c), som jag bloggar om på kvällen.

??:e oktober – Jag möter några av de andra i Lilla Torgcentern för första gången, hemma hos Laszlo.

23:e oktober – Jag proklamerar på bloggen att jag blivit centerpartist.

29:e oktober – Lilla Torgcentern invigs med presskonferens, där undertecknad närvarar och Laszlo håller tal. Skånska tidningar skriver inte mindre än fyra artiklar om det hela. Jag skriver även mitt första inlägg på lilla torg-bloggen, och blir därmed dubbelbloggare.

30:e oktober – Jag skriver ett långt inlägg som svar till de kommentarer som tidningarna skrivit efter vår presskonferens, och diskuterar inte minst centerns och lilla torgcenterns roll i det politiska landskapet. Fredrick Federley gillar det jag skriver, och hjälper till att sprida uppmärksamhet kring Lilla Torgcenterns invigning (och existens!). Det är väl ingen överdrift att säga att bloggen fick fler läsare den dagen än någonsin tidigare…

14:e november – Jag besöker Stureplanscentern i stockholm för första gången. Gäst är Martin Ådahl, som berättar om startandet av den då fortfarande namnlösa gröna liberala tankesmedjan Fores. Jag träffar för första gången några centerpartister, däribland bloggare, som jag därefter har samarbetat med på olika sätt.

18:e december – Jag flyttar till Malmö. Har inte ångrat det än, och självklart har det haft stor inverkan på politiskt liv och bloggande.

20:e januari – På LTC:s årsmöte blir jag utsedd till vice ordförande. Laszlo behåller posten som ordförande.

28:e januari – Slutresultatet av blogg-pollen presenteras. Centern ”vinner”.

20:e februari – Besöker stureplanscentern igen och möter partisekreterare Anders Flanking för första gången (det blev fler).

6:e mars – LTC håller event med Christian Sjövind från Jobb & Liv som gäst. Mycket folk kommer, även om de flesta hade väntat sig Fredrick, som tyvärr fick förhinder.

18:e mars – Genom ett centerevent får jag möta prisbelönta bloggerskan Isabella Lund.

??:e mars – Kretsstämma i Malmöcentern. Undertecknad blev utsedd till ledamot i valberedningen minsann.

5:e april – Malmödistriktet står som värd för årets distriktstämma för centerpartiet. Självklart var jag på plats. En intressant upplevelse. Andreas Carlgren höll tal.

19:e maj – LTC höll möte med Anne-Marie Pålsson, som pratade om grundlagen. Efter detta möte kom jag till insikt om vad som är viktigast i svensk politik, och vad jag därför bör fokusera mitt politiska arbete på (i den mån det nu kan ha inflytande). Det kan också sägas att dagen efter detta möte, som av en märklig slump, publicerar grundlagsutredningen en debattartikel som efterfrågar många av de reformer som Anne-Marie föreslår. Inspirerande är bara förnamnet, men det är en historia för ett annat tillfälle…

18:e juni – Riksdagen röstar igenom FRA-lagen. Jag skriver dagarna innan detta ett medlemsinitiativ som protest, delade ut flygblad i Malmö, och skriver på CenterUppropet, som menar att centerpartiets ja till FRA-lagen strider mot partiets ideologi och vedertagna politik. Uppropet får stor medial uppmärksamhet, och jag inbjuds av riks att komma till riksdagskansliet för att diskutera saken med partiledningen. De sätter mig till och med på ett plan och flyger upp mig från Köpenhamn. Lyckligtvis kunde jag lösa det med jobbet också.

2:e juli – Jag besöker, tillsammans med några andra medlemmar i uppropet, centerpartiets riksdagskansli och meddelar vår syn på saken. Syns till och med lite grann på TV, må ni tro (jodå, titta noga så ser ni…).

5:e juli – Ankommer till Almedalen, och spenderar flera dagar där och försöker skapa uppmärksamhet kring uppropet och opinon mot FRA-lagen. En fantastisk erfarenhet! Träffar intressanta bloggare, politiker etc.,

7:e juli – Hör på Mauds tal. Glädjs över att hon kräver författningsdomstol och integritetsskydd i grundlagen.

9:e juli – Deltar på FORES-seminarium och frågar ut panelen om de förtroendemässiga konsekvenserna av frågans behandling. Skriver om det några dagar senare.

11:e juli – Äter middag ute i Visby, tillsammans med några andra centermotståndare till FRA-lagen. Vi kommer fram till att vi – i konstruktiv andra – bör föreslå en konferens för partiet för att utarbeta en underrättelsepolitik som inte innebär massavlyssning. Vi fotograferas av Expressen och eder underdånige bloggförfattare hamnar i tidningen…

13:e juli – Åker hem, efter en spännande vecka. Tar semester och har väl egentligen inte orkat engagera mig så mycket i vare sig bloggen eller mitt politiska liv efter detta. Det är hursomhelst tillfälligt, som sagt och jag är väl inte den enda som ”checkat ut” under sommaren.

Under alla omständigheter har mitt första år som bloggare och politiskt engagerad blivit ett av de mest intressanta åren i mitt liv. Jag har inga planer på att lägga av, tvärtom.