Centerpartiets eftervalsanalys presenterades idag, och slutsatsen är bra: Arbetet i Stureplanscentern bör vara vägledande för partiets förnyelsearbete!  Alltså samma analys som jag själv gjort.

Låt oss hoppas att detta får genomslag.

Centern åker, enligt den senaste mätningen, ur riksdagen om det vore val idag. Det är förstås inget glädjebesked för partiets medlemmar och sympatisörer, inklusive mig själv. Men jag är väl inte jätteförvånad heller. Många av dem som vände partiet ryggen efter besvikelserna 2008 säger nu med viss rätt ”vad var det vi sa?”. Jag själv var också mycket besviken då, men valde att stanna kvar, och min motivering då är densamma som nu; det är i riksdagspartierna som makten finns, och att försöka påverka ett parti inifrån är lättare än att göra det utifrån, oavsett vad man vill intala sig. Dessutom är de mest liberala människor jag känner Centerpartister, och jag hoppas att dessa människor i framtiden skall få än mer inflytande.

Men det är klart att jag förstår att många inte pallar.

Liberaldemokraterna är ett exempel på ett projekt där liberalt sinnade människor gav upp och gick sin egen väg. Jag gillar många av liberaldemokraternas åsikter, men tror personligen att det kommer krävas lång tid, omänskligt stort tålamod, och inte minst ett radikalt omformat politiskt landskap för att liberaldemokraterna ska ha en sportlig chans att få inflytande i svensk politik.

Om ens då. Vi har liksom redan ett parti för liberaler som är mer intresserade av att diskutera på sina kammare än att faktiskt få inflytande för sina åsikter…

Så vilken väg bör partiet gå? Det står utom tvivel att centerpartiet sedan valet 2006 har varit mer inriktade på regeringsduglighet än att hålla på de liberala värden man gick till val på. I valet 2010 var dessa värden följaktligen nedtonade och resultatet blev därefter, inte minst på grund av skadad trovärdighet i dessa frågor.

Jag och många centerpartister med mig har många gånger sagt att partiet måste upprätta trovärdigheten i dessa frågor. Nu kan vi alltså konstatera att det handlar om partiets överlevnad.

Centerpartiets historia ger oss goda skäl att sträva eftar att inte vara den som saboterar samarbetet – och detta har också varit farhågan de senaste fyra åren. Men det kan aldrig betyda att vi skall hålla med om allt som Moderaterna säger och gör. Faktum är detta: Det ligger i Alliansens – och därmed Moderaternas – intresse att lämna svängrum åt de mindre partierna att prata om och i rimlig utsträckning också föra sin politik. Utan fyra allianspartier kommer alliansen inte bli återvald – oavsett hur avhängd vänstern nu må verka. Kristdemokraterna hänger mycket löst redan sen tidigare.

Nu måste Centern släppa såna farhågor och fokusera på sig själva ett tag – vad det är vi verkligen vill. Partikamraten Johan Hedin beskriver politiken som en marknad och väljarna som kunder, med skiftande efterfrågan:

För det första är det naturligtvis frågan om vad det är vi ska erbjuda väljarna. Det finns viktiga grunder i Centerpartiets ideologiska kärna som måste få ta sig uttryck i våra politiska strävanden, varav den allra viktigaste kanske kan sammanfattas med att statens makt ska minska till förmån för den enskilda individens.

Johan poängterar, liksom jag, att partiet identitet blivit otydlig för väljarna. Förändring är oundviklig. Det gamla fungerar inte längre, men vi har åkt snett på vägen mot det nya. Centerpartister skall inte söka sina förebilder bland dem som hoppar av. Vi bör snarare söka förebilder bland dem som har framgång med liberal politik.

Jag syftar på danska Liberal Alliance. I de senaste mätningarna får partiet mellan 7 och 10 procent av rösterna, och detta i det ”intoleranta” Danmark….! Liberal alliance förespråkar en politik som inte bara är ansvarsfull och realistisk, den är mer liberal än något annat i Nordisk politik. Danskarna är trötta på sin övervuxna stat, ineffektiva offenliga system och inte minst världens högsta skatter. Hur det kommer gå i valet 2011 är förstås öppet – men partiet demonstrerar ändå att man inte måste linda in skattesänkningar och liberaliseringar av den skandinaviska modellen i sossefloskler om ”arbetslinjen”. Det går att vara liberal på riktigt, och uppskattas för det! Jag tror att återvalet av Alliansregeringen visar att det även i Sverige finns en enorm trötthet med den stora staten.

Det är detta som är Centerpartiets enda väg. Vi måste efterfråga mer frihet för frihetens egens skull – inte för statskassans!

Den uppmärksamme läsaren kanske frågar sig – är inte Liberaldemokraterna en bättre kandidatat att bli ett svenskt Liberal Alliance än Centerpartiet? Mitt svar är nej. Bakgrunden till Liberal Alliances bildande (ursprungligen Ny Alliance) går inte att applicera på svenska förhållanden, och svenska väljare brukar inte med lätthet låta sig flirtas av nya politiska bekantskaper. Piratpartiet misslyckades med att ta sig in i riksdagen (EP-valet var en protest), F! är eoner därifrån och stjäl i nuläget bara röster från vänsterblocket, och Sverigedemokraterna fick arbeta i decennier för att bli valbara nog att äntra riksdagen. Att Liberaldemokraterna, ett parti som de flesta inte vet existerar, skulle kunna ta på sig den rollen känns avlägset. Det politiska landskapet är alltför bestrött med hinder och törnar för att en sådan resa skall kännas realistisk.

Liberal alliances ledamöter satt redan i Folketinget när de (i olika omgångar) gick över till det nybildade partiet. Vi skall alltså inte underskatta kraften i att vara politiskt etablerad. Besvikna liberaler (såsom mina gelikar) kan lockas av stora ord, men det förblir sannolikt bara ord, som aldrig kommer omsättas i handling.

Alltså är det i riksdagen och de befintliga partierna som vi måste hitta den nytändning för den personliga friheten som väljarna efterfrågar. Centerpartiet har de långsiktiga förutsättningarna för att bli den som axlar denna mantel och det är det vi måste göra.

Hösten 2009 startade man det naturgaseldade Öresundsverket i Malmö hamn, detta har lett till en fördubbling av koldioxidutsläppen i kommunen vilket man inte angett i den undersökning som lett till utnämningen.

[...]

Ändå tar Reepalu glatt emot utmärkelsen utan några invändningar. Antingen saknar han logisk slutledningsförmåga och då är han olämplig för jobbet, eller så struntar han medvetet i situationen och då är det en skandal varav han således även då är han olämplig för jobbet.

Detta berättade han för oss i styrelsen redan för några veckor sedan. Naturligtvis är det tufft att behöva byta ordförande inför en valrörelse, men Bassems motivering för bytet kan man inte gärna klaga på. En förändrad situation både professionellt och på familjesidan (han har blivit pappa) visar att det är det personliga engagemanget som håller upp kommunpolitiken, och kommer därför alltid vara beroende av hur människors liv ser ut. Jag kan själv bara uttrycka min tacksamhet för det arbete Bassem lagt ner och tycker det är trist att han slutar.

Läs mer hos Bassem själv, Erika samt sydsvenskan.

Henrik Sjöholm var en av de viktigaste strategerna bakom centerns förnyelse. Hans ord torde väga tyngt i detta läge, när han nu skriver på Newsmill.

Även om det under alla omständigheter hade varit svåra frågor att handskas med, så hade problemen förmodligen varit mindre om partiet tydligt markerat att man ”härtill var nödd och tvungen” och således accepterat politiken under protest. I FRA-fallet valde man rentav motsatt väg och har, från tid till annan, framstått som entusiastiska anhängare av en lag man före valet till och med explicit var kritiska till.

Amen!

Däremot ställde jag upp på kommunlistan. Efter avslutad stämma stod det klart att mina partikamrater beslutat att placera mig på femte plats på listan, vilket jag tycker känns kul och jag ser det som ett förtroende från mina partikamrater. Det ska sägas att det är kompetenta namn som står före mig på listan, men jag skall hursomhelst vara aktiv i debatten och därigenom kampanja för att jag eller åtminstone någon annan på listan skall kunna få en plats i kommunfullmäktige. Jag kommer framöver fokusera ännu mer på händelser i och omkring Malmö här på bloggen.

Som profilfrågor i valrörelsen har Malmöcentern utsett miljö, mångfald och öresundsregionen, frågor som jag vill att vi driver i kommunfullmäktige.

Även listtvåan Erika Hedblom skriver, liksom sydsvenskan.

Muharrem Demirok skriver:

Jag känner inte Lennart och kan därför inte säga om jag förväntade mig detta eller inte. Men Staffan känner jag väl och jag kan säga att detta såg jag aldrig komma från honom. Jag erkänner, jag är besviken.

Jag känner inte Staffan, men däremot Lennart. Och ja, jag är också besviken.

Staffan påpekar att exakt samma diskussion nyligen rasade i vårt grannland.

Det förs också, t ex i Danmark, en diskussion om bruket att bära slöja, dvs täcka sitt hår. Även denna sed rör främst kvinnor, inte män.

Jag har inte – som utlovat – återkommit med någon uppdatering av händelseutveckling i Danmark efter detta. Jag får hursomhelst intrycket av att Staffan Danielsson inte tagit del av diskussionen i Danmark utöver att läsa ett par ströingresser i Sydsvenskan. Hade han gjort det, hade han upptäckt vilket totalfiasko detta förslag blev för Konservative Folkeparti i grannlandet. I sitt försök att dansa sig in på Dansk Folkepartis väljarbas, trampade de väldigt snett.

Det visade sig dels att förslaget troligen strider mot grundlagen. Därtill hade polisen invändningar mot att det praktiska genomförandet av lagen skulle bli, låt säga, problematiskt. Ska vi arrestera kvinnorna på gatan eller tvinga dem att ta av sig plagget? Ska vi förbjuda bärandet av plagget i människors egna trädgårdar? Skall resurser fördelas till detta, från annan brottsbekämpning?

Förslaget blev ett pinsamt fiasko i Danmark för K, även om många danskar stöttade det – liksom Lennart Petterson säger sig uppleva i sin hemkommun Svalöv.

Detta är inte liberalt. Det är tom symbolpolitik. Förslag till politiska reformer som är ogenomförbara, och endast syftar till att positionera sig på ett i mina ögon mycket tveksamt politisk scenbygge. Detta fenomen har länge plågat Danmark, och tycks nu genom mitt eget parti vara på väg in i Sverige. Jag kan inte se det på något annat sätt.

Skam är bara förnamnet. Jag orkar inte skriva mer än så.

Tidigare har jag meddelat att partikollegan Erik Hultin kandiderar till riksdagen. I dagarna har jag uppmärksammats på kandidatur från tre andra centerpartister som också är integritetsförkämpar (och vettiga på andra sätt också), som också förtjänar att nämnas.

Centeruppropets Oscar Fredriksson, CUF:s Magnus Andersson och sist men inte minst CUF:s Hanna Wagenius.

Personligen är jag lite blasé och desillusionerad gentemot vårt parlament. Men det betyder ju inte att dessa personer inte skulle göra nytta i riksdagen, om de kan hålla på sin egen integritet. Samtliga är integritetscertifierade, vilket innebär ett löfte och en garanti i det fall någon eller samtliga av dem kommer in att upprätthålla integritetspolitiska principer.

Jag säger lycka till!

Tidpunkten är väl vald: Piratpartiet har tagit sig in i Europaparlamentet och därigenom rätteligen skrämt slag på de etablerade partierna i allmänhet och centerpartiet i synnerhet. Detta är, såsom jag många gånger tidigare påpekat, en naturlig reaktion på en förd politk som våldför sig på våra privatliv, kränker våra rättigheter och därigenom riskerar att alienera en hel generation inför demokrati och politik.

Denna verklighet har centerpartiet nu så sakteliga börjat vakna upp till. Det vore bra om den utvecklingen kröntes med en riktig integritetskämpe i Riksdagshuset 2010.

Heja!

Dagen började ju så bra. med ett stort fett plus på stolthetskontot. Mauds starka och rakryggada insats, med en tydlig liberal utgångspunkt som leder till vad som kan blir en riktigt bra lösning för Sverige, SAAB och Trollhättan.

Men sen kommer ett stolpskott så felskruvat att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Integritetsvärnare såsom piratpartister – eller bara kort och gott ”unga män” – är tydligen att jämföra med våldtäktsmän. Det var länge sen jag såg ett så fullständigt snedseglat uttalande från en hög politiker på den borgerliga planhalvan.

Alltså det är bara så dumt, det är det dummaste jag läst på jag vet inte hur länge. Jag orkar inte ens förklara varför, och jag tror inte jag behöver. I skrivande stund har Annikas inlägg över hundra kommentarer som alla stämmer in i samma förbluffade kör, så poängen torde framgå för henne. Jag kan istället bara instämma i de röster som ger uttryck för att åsikter som dessa inte hör hemma på valbar plats. Jag är ledsen, men så är det bara.

Annika publicerar en ursäkt. Men jag kan inte skaka känslan av att det är de ofärdiga tankarna som är de ärligaste. Ursäkt eller ej, hon klumpar fortfarande ihop människor utifrån kollektiv eller grupptillhörighet (ungefär som om jag skulle ha något gemensamt med alla andra unga män).

En bra kommentar om detta är Pers.

Jag tycker det är olyckligt att ställa olika engagemang mot varandra. Det är lite som att det skulle vara fult att vara engagerad för munkar i Burma när tusentals barn svälter någon annanstans.

Johan:

Allt detta överskuggas dock av Annika Qarlssons märkliga ”analys”, som förvärras av den halvkvävda ”ursäkten” i vilken hon visar att hon verkligen inte förstår de principiella implikationerna av hennes… tja.. ”analys”.

Lika IDIOTISKT är det att klumpa ihop ”unga män” och påstå att dessa bär ett kollektivt ansvar för våldtäkter, som det är att vilja hindra invandring med hänvisning till att invandrare begår brott.

Magnus som först lade märke till haveriet bjuder på en klockren politisk analys av det hela:

Därför blir jag arg. Hade Annika Qarlsson engagerat sig tillräckligt i dessa frågor och stått upp för de öppenhetsfrågor vi gick till val på hade inte så många röstat på piratpartiet. Dessutom tror jag att många håller med mig och förmodligen också piratpartiet att det är sjukt att femton poliser ska förflyttas för att jaga fildelare istället för att lösa och förebygga tunga brott som våldtäkter.

Hursomhelst visar detta något som vi redan visste. Det är uppenbart att många i Centerpartiets topp inte alls förstått varför valet gick dåligt.

Det är inte piratpartiets fel. Det är ert eget fel att piratpartiet ens behöver existera.

Vi är ju många unga integritetsvärnande centerpartister (bland annat vi i centeruppropet) som följer viktiga bloggar, och därmed får insikt i vad som sker i politiken, för denna utspelar sig allt oftare på nätet. På sätt och vis kan man säga – eftersom nätet skänker kontakt med så många människor – att man får en mer rättvisande bild av politiken på det viset än av att bara prata med sina riksdagskollegor. Jag tror att man måste vara del av internetgenerationen (som inte har något med ålder att göra) både för att förstå vad som händer opinionsmässigt (piratpartiets valrörelse var till stor del digital) och för att förstå varför integritetsfrågorna är så viktiga.

Jag tror inte att den genomsnittlige riksdagsledamoten har den insikten, och Annika Qarlsson agerar definitivt inte som om hon har det när hon i missriktat agg mot piratpartiet avslöjar riktigt fula värderingar.

Jag har tidigare skrivit att väljarnas förtroende för centerpartiet är skadat. Måste tyvärr efter detta säga detsamma om mitt förtroende för Annika Qarlsson.