Danmarks statsminister, Lars Løkke Rasmussen från Venstre, måste utskriva val i år, senast i november. Efter Espersens avgång, som  lämpat hans regeringspartner stympad, är det av taktiska skäl troligt att det blir senare, snarare än förr. Det är rimligt att föreställa sig att han försöker ge lillebror Konservative en chans att återhämta sig.

Ny partiledare blir Lars Barfoed, nuvarande justitieminister. Om han kan återerövra väljarnas förtroende återstår att se.

Personligen tror jag att Konservative Folkeparti sannolikt till slut står inför att få färre mandat än båda de potentiella stöttepartierna Dansk Folkeparti och Liberal Alliance (det senare hade ingen trott för inte alls länge sedan). Opinionsmättningarna de senaste månaderna har ömsom visat blå majoritet, ömsom röd. Oavsett vem som vinner, lär vi se ett kraftigt ommålat danskt politiskt landskap.

Jag lär få anledning att återkomma i frågan.

Jag upprörs över den svaga kopplingen mellan den akademiska världen och det riktiga arbetslivet i Sverige. Det danska systemet är mer sunt och naturligt – där behandlas inte högskoletiden som en isolerad drömvärld utan som en förberedelse för arbetslivet.

Niels skriver:

Att de danska ungdomarna i betydligt högre utsträckning än de svenska har jobb förklaras ofta med den danska arbetsmarknadsmodellen. [...] Men den flexibla arbetsmarknaden är inte hela bilden. En viktig orsak till att danska studenter lättare får jobb efter avslutade studier är det så kallade studentmedarbetarsystemet där studenter jobbar inom deras egna utbildningsområden samtidigt som de får lön. Det vill säga ett studierelevant jobb som den studerande får pengar för att utföra – men som inte har någon formell koppling till studierna eller studiesätet.

Läs hela!

Uppdatering: Även Östgöta-corren skriver.

Centern åker, enligt den senaste mätningen, ur riksdagen om det vore val idag. Det är förstås inget glädjebesked för partiets medlemmar och sympatisörer, inklusive mig själv. Men jag är väl inte jätteförvånad heller. Många av dem som vände partiet ryggen efter besvikelserna 2008 säger nu med viss rätt ”vad var det vi sa?”. Jag själv var också mycket besviken då, men valde att stanna kvar, och min motivering då är densamma som nu; det är i riksdagspartierna som makten finns, och att försöka påverka ett parti inifrån är lättare än att göra det utifrån, oavsett vad man vill intala sig. Dessutom är de mest liberala människor jag känner Centerpartister, och jag hoppas att dessa människor i framtiden skall få än mer inflytande.

Men det är klart att jag förstår att många inte pallar.

Liberaldemokraterna är ett exempel på ett projekt där liberalt sinnade människor gav upp och gick sin egen väg. Jag gillar många av liberaldemokraternas åsikter, men tror personligen att det kommer krävas lång tid, omänskligt stort tålamod, och inte minst ett radikalt omformat politiskt landskap för att liberaldemokraterna ska ha en sportlig chans att få inflytande i svensk politik.

Om ens då. Vi har liksom redan ett parti för liberaler som är mer intresserade av att diskutera på sina kammare än att faktiskt få inflytande för sina åsikter…

Så vilken väg bör partiet gå? Det står utom tvivel att centerpartiet sedan valet 2006 har varit mer inriktade på regeringsduglighet än att hålla på de liberala värden man gick till val på. I valet 2010 var dessa värden följaktligen nedtonade och resultatet blev därefter, inte minst på grund av skadad trovärdighet i dessa frågor.

Jag och många centerpartister med mig har många gånger sagt att partiet måste upprätta trovärdigheten i dessa frågor. Nu kan vi alltså konstatera att det handlar om partiets överlevnad.

Centerpartiets historia ger oss goda skäl att sträva eftar att inte vara den som saboterar samarbetet – och detta har också varit farhågan de senaste fyra åren. Men det kan aldrig betyda att vi skall hålla med om allt som Moderaterna säger och gör. Faktum är detta: Det ligger i Alliansens – och därmed Moderaternas – intresse att lämna svängrum åt de mindre partierna att prata om och i rimlig utsträckning också föra sin politik. Utan fyra allianspartier kommer alliansen inte bli återvald – oavsett hur avhängd vänstern nu må verka. Kristdemokraterna hänger mycket löst redan sen tidigare.

Nu måste Centern släppa såna farhågor och fokusera på sig själva ett tag – vad det är vi verkligen vill. Partikamraten Johan Hedin beskriver politiken som en marknad och väljarna som kunder, med skiftande efterfrågan:

För det första är det naturligtvis frågan om vad det är vi ska erbjuda väljarna. Det finns viktiga grunder i Centerpartiets ideologiska kärna som måste få ta sig uttryck i våra politiska strävanden, varav den allra viktigaste kanske kan sammanfattas med att statens makt ska minska till förmån för den enskilda individens.

Johan poängterar, liksom jag, att partiet identitet blivit otydlig för väljarna. Förändring är oundviklig. Det gamla fungerar inte längre, men vi har åkt snett på vägen mot det nya. Centerpartister skall inte söka sina förebilder bland dem som hoppar av. Vi bör snarare söka förebilder bland dem som har framgång med liberal politik.

Jag syftar på danska Liberal Alliance. I de senaste mätningarna får partiet mellan 7 och 10 procent av rösterna, och detta i det ”intoleranta” Danmark….! Liberal alliance förespråkar en politik som inte bara är ansvarsfull och realistisk, den är mer liberal än något annat i Nordisk politik. Danskarna är trötta på sin övervuxna stat, ineffektiva offenliga system och inte minst världens högsta skatter. Hur det kommer gå i valet 2011 är förstås öppet – men partiet demonstrerar ändå att man inte måste linda in skattesänkningar och liberaliseringar av den skandinaviska modellen i sossefloskler om ”arbetslinjen”. Det går att vara liberal på riktigt, och uppskattas för det! Jag tror att återvalet av Alliansregeringen visar att det även i Sverige finns en enorm trötthet med den stora staten.

Det är detta som är Centerpartiets enda väg. Vi måste efterfråga mer frihet för frihetens egens skull – inte för statskassans!

Den uppmärksamme läsaren kanske frågar sig – är inte Liberaldemokraterna en bättre kandidatat att bli ett svenskt Liberal Alliance än Centerpartiet? Mitt svar är nej. Bakgrunden till Liberal Alliances bildande (ursprungligen Ny Alliance) går inte att applicera på svenska förhållanden, och svenska väljare brukar inte med lätthet låta sig flirtas av nya politiska bekantskaper. Piratpartiet misslyckades med att ta sig in i riksdagen (EP-valet var en protest), F! är eoner därifrån och stjäl i nuläget bara röster från vänsterblocket, och Sverigedemokraterna fick arbeta i decennier för att bli valbara nog att äntra riksdagen. Att Liberaldemokraterna, ett parti som de flesta inte vet existerar, skulle kunna ta på sig den rollen känns avlägset. Det politiska landskapet är alltför bestrött med hinder och törnar för att en sådan resa skall kännas realistisk.

Liberal alliances ledamöter satt redan i Folketinget när de (i olika omgångar) gick över till det nybildade partiet. Vi skall alltså inte underskatta kraften i att vara politiskt etablerad. Besvikna liberaler (såsom mina gelikar) kan lockas av stora ord, men det förblir sannolikt bara ord, som aldrig kommer omsättas i handling.

Alltså är det i riksdagen och de befintliga partierna som vi måste hitta den nytändning för den personliga friheten som väljarna efterfrågar. Centerpartiet har de långsiktiga förutsättningarna för att bli den som axlar denna mantel och det är det vi måste göra.

Jag spekulerade härförleden att Dansk Folkepartis ställning i dansk politik var hotad, att vi kanske nu kan skönja början av en ny politisk era, där Pia Kjaersgaard inte längre är den dominerande kraften – den som styr den politiska diskursen.

Personligen tror jag att danskarna i gemen tycker att det har varit lite väl mycket på sistone av invandringskritiska utspel. Det börjar kännas fantasilöst att beskriva det som Danmarks huvudproblem, efter alla åtgärder som redan har genomförts genom åren.

Kanske var det symptomatiskt att Helle Torning-Schmidt (s) och Pia Kjaersgaard möttes i en debatt just ikväll, samma dag som det meddelas att ”det er strammet nok” i invandingspolitiken, dvs. danskarna menar att de åtstramningar som genomförts hittills på det invandringspolitiska området är tillräckliga, enligt en undersökning. Detta efter att Helle själv hade satt ner foten och indikerat att det är nog. Det skall sägas, att Helle knappast kan sägas ha varit den fria invandringens fanbärare under senare år, tvärtom. Däremot är hon en skicklig politiker som känner av vart opinionsvinden blåser. Och att vinden har vänt har jag själv observerat flera tecken på.

Först var det Pias huvudlösa utspel om parabolförbud i invandrartäta bostadsområden. Därpå följde förhandlingarna om den danska statsbudgeten, finansloven.

Detta är ett klassisk återkommande inslag under den regering som letts av Venstre och Konservative; för att som stödparti rösta för finansloven, kräver Dansk Folkeparti alltid något för besväret. Detta något är alltid ytterligare åtstramningar i invandringspolitiken av olika slag. Denna arbetsmetod har varit extremt framgångsrik. Inte bara har den lett till att DF:s förslag gått igenom, men också till att de andra partierna hakat på deras problembeskrivning.

Debatten börjar som regel någon månad innan det är dags för själva budgeten att diskuteras, genom att Pia – som är en ypperligt skicklig politiker – låter starta debatt om något invandringsrelaterat samhällsproblem som hon upplever måste åtgärdas. Senast kom som sagt parabolförbudet upp som en testballong. Men testballonger i politiska sammanhang skall helst hissas upp av en mindre viktig person än partiledaren, utifall dess popularitet är osäker innan lanseringen. Först därefter kan den så berömmas av partiledaren om testballongen är framgångsrik. Nu var det som vanligt Pia själv som lade fram förslaget och det var där det brast, eftersom förslaget som sagt inte föll i så god jord. Danskarna lägger trots allt vikt vid yttrandefriheten på riktigt, inte bara för att trakassera muslimer.

Personligen tror jag att Pia efter alla år med framgångar har fått hybris. Det visar inte minst den efterföljande debatten till det förslag till ändringar i utlänningslagen som DF i år krävde som villkor för sitt stöd till regeringens finanslov. Mer specifikt gick dessa nämligen ut på förändringar i den ökända så kallade 24-årsregeln, den regel som säger att gifta makar måste vara över 24 år för att en utländsk maka eller maka ska beviljas uppehållstillstånd i landet (unga förälskade göra sig icke besvär utan får flytta till Sverige istället). Förändringarna har populärt fått namnet ”poängsystemet” eftersom de kort går ut på att det utöver åldersgränsen skall införas ett poängsystem för uppehållstillstånd, baserat på bland annat akademisk utbildning och kunskaper i det danska språket.

I debatten har ståndpunkter framkommit som att det förvisso kan vara rimligt att ställa krav på invandrare som söker uppehållstillstånd (en vanlig ståndpunkt i Danmark), men att få menar att det är rimligt att kräva att man bara ska få lov att ta den man eller kvinna man älskar till Danmark om man har råkat haft turen att förälska sig i någon som läst på universitet.

Det kan nämnas i sammanhanget att ett tidigare testförslag, som kom under sommaren, gick ut på att ersätta 24-årsregeln med en 28-årsregel, som alltså skulle kräva att man fick vänta tills sin man eller fru var 28 innan han eller hon fick uppehållstillstånd. Då 24-årsregeln ursprungligen infördes under förevändningen att förhindra tvångsäktenskap, blir man milt sagt tvivlande om huruvida detta är det egentliga bakomliggande skälet, när denna typ av förslag kommer, då tvångsäktenskap för snart trettioåriga ju inte hör till vanligheterna någonstans i världen. Snarare framstod syftet som att förhindra invandring i sig. Detta förslag dog också innan debatten ens hunnit börja.

Ett annat förslag var att tvinga danskar med examen som väljer att arbeta utomlands att betala tillbaka sitt studiebidrag till staten som ”straff”. Knappast ett recept för den öppenhet mot omvärlden som den lilla exportberoende nationen såväl kommer behöva i framtiden.

Pia Kjaersgaards hela agenda är att ständigt strama åt dansk invandringspolitik ytterligare. Eftersom hon alltid fått igenom sina förslag, dominerat debatten och inte minst haft opinionsmässiga framgångar, verkar hon ha fått för sig att ovanstående recept för politiskt inflytade kan upprepas i oändlighet. Jag ifrågasatte detta i mitt tidigare inlägg och ovanstående artikel signalerar att jag mycket väl kan få rätt.

Invandringspolitiken är inte Danmarks stora problem, det är bristen på nödvändiga reformer. Jag är skeptisk till mycket av den retorik som kommer från det utmanande regeringsalternativet S+SF. Kanske inte så konstigt eftersom jag är liberal. Men samtidigt kan man inte bortse ifrån att den sittande liberalkonservativa regeringen i princip inte har åstadkommit ett smack på snart ett decennium vad gäller liberala reformer, tvärtom. Vi liberaler i Sverige klagar emellanåt på vår egen borgerliga alliansregering, men då ska man veta hur mycket värre det kunde ha varit. Danmark har under VK-regeringen fått högre skatter, större offentlig sektor, mer regleringar och – framför allt – en mer omvärldsfrånvänd politik i allmänhet.

För att återvända till fotbollsanalogierna, brukar man ibland säga att ett lag kan behöva en tur ner till andraserien för att kunna komma tillbaka med nytt fokus.  Efter ett decennium med borgerligt styre har Danmark högst skatter i världen och inga visioner för att undvika framtida stagnation. Det är en insats som danskarna rimligen bör underkänna.

Positioneringen inför nästa val till folketinget har börjat. Jag tror personligen att Helle Torning-Schmidt är taktiskt smart som börjar markera avstånd gentemot Pias retorik. Det naturliga har annars varit för de stora partiledarna (V, K, S och till och med SF) att följa hennes på många håll populära retorik, och lägga sig i ”slipstreamen”. En skicklig politiker märker när opinionen vänder och det har Helle Torning-Schmidt tydligen gjort. Det kan mycket väl göra henne till Danmarks första kvinnliga statsminister 2011.

Man får många gliringar från de danska kollegorna nuförtiden; är det inte svart humor angående de många invandrarrelaterade skjutningarna i Malmö, är det kritik av den svenska behandlingen av Sverigedemokraterna i allmänhet – eller TV4:s censur av dem i synnerhet.

Men allt är inte frid och fröjd hemma i The State of Denmark heller. Pia, som förmodligen känner att det gått lite väl lång tid sedan hon fick göra ett utspel mot muslimer i danska medier, går nu ut med förslaget om att förbjuda parabolantenner i invandrartäta bostadsområden såsom Vollsmose i Odense. Detta med anledning av, som Pia uttrycker det, att kanaler som Al Jazeera og al Arabiya ”indoktrinerar till hat”.

»Skal det f.eks være tilladt, at Vollsmose er plastret til med parabol-antenner, som peger mod den mellemøstlige verden? Jeg ved godt, det er meget forbud, men det er nødvendigt. Fjern parabolerne«, siger Pia Kjærsgaard.

Jaha, ja. Partiet, som säger sig stå upp för yttrandefriheten i Danmark, visar sig alltså till sist bara förespråka en mycket selektiv form av yttrandefrihet; friheten att hetsa mot muslimer (som jag rent principiellt förvisso stödjer även om ”hetsande” inte är något jag uppmuntrar). Men det slutar inte där. Om det inte går att förbjuda parabolantennerna – vilket det såklart inte gör – så tycker Pia att man istället ska förbjuda kanalerna.

Dansk Folkeparti glemmer den ytringsfrihed, som partiets ellers ofte fremhæver som en vigtig dansk værdi, når formand Pia Kjærsgaard foreslår et forbud mod parabolantenner i eksempelvis Vollsmose.

Det vurderer chefjurist i den liberale tænketank Cepos, Jacob Mchangama.

Det Pia ägnar sig åt är skrämselpropaganda och populism i dess yttersta form. De hon appelerar till har nog knappast sett på de nämnda TV-kanalerna, som i det stora hela är seriösa och professionella produktionsbolag.

»I hele den arabiske verden bliver vi ofte beskyldt for at være provestlige. At få kritik fra begge sider får os til at tænke, at vi må gøre noget rigtigt«, siger [lederen af Al Aravbiya].

Ja, att påstå att de skulle driva någon slags islamistisk indoktrineringskampanj mot sina tittare är något som förmodligen bara Jeppe från Sydjylland kan instämma i utan ifrågasättande. Men så är det ju också honom som Pia siktar på. Så som hon alltid gjort, och det har än så länge alltid belönat sig – aldrig straffat sig. Och däri ligger den stora svagheten i det danska debattklimatet.

Det ska sägas, och det glädjer mig, att det i alla fall finns några DF:are som tagit ovanstående principer på allvar, och reagerar på utspelet med att lämna partiet.

Dansk Folkeparti er blevet for ekstremt, for fremmedhadsk og for udemokratisk.

Det mener Henrik Soloy, som derfor nu har meldt sig ud af partiet i protest efter ni år som byrådsmedlem for Dansk Folkeparti i Albertslund.

Afgørende for hans beslutning er Pia Kjærsgaards forslag om at forbyde først paraboler og senere arabiske nyhedskanaler, som har været heftigt debatteret de seneste dage.

»Jeg vil ikke bestemme, hvad min nabo skal modtage af nyheder. Jeg tror, min nabo er så intelligent, at han godt kan sortere skidt fra kanel«, siger Henrik Soloy og fortsætter:

»Jeg kan ikke se mig selv i et samfund, hvor magthavere bestemmer, hvad jeg ser af nyheder«.

Starkt! Pia har varit en realitet så länge i dansk politik att det känns som att man tar hennes position för given, och kanske gör hon det själv också. Har hon fått hybris, månne? Någonstans måste det gå att bryta det dödläge som den danska debatten hamnat i. Handlingar som dessa och intern kritik borde förhoppningsvis kunna danska folket att ställa sig själva frågan om det maniska tonläge som plågat Danmark i ett decennium, och kulminerade med Muhammedteckningarna, kanske kan övergå i en mer sansad och konstruktiv debatt. Och det skulle behövas. Fundamentalistisk islamism skall debatteras, fördömas och bekämpas – men det gör man inte genom att, såsom Pia Kjærsgaard gör, utmåla alla muslimer som potentiella extremister.

Till och med Naser Khader tar sig i kragen och väljer för en gångs skull inte den populistiska diskursen -redan det ett trendbrott, banne mig!

Jeg troede, at det var en aprilsnar, siger de konservatives ordfører, Naser Khader.

Kanske har Pia trampat i klaveret på riktigt den här gången. Jag gör ingen hemlighet av att jag verkligen hoppas att detta är början till slutet för Danmarks mäktigaste kvinna.

Yttrandefrihet är mer än bara religionskritik

Sohns dementier, förklaringar och avböner har hittills inte imponerat på danskarna. Nuvarande partiordförande – högerreformisten, populisten, the man the myth the legend – Villy Søvndahl, har såvitt jag sett ännu inte uttalat sig i frågan.

Bilden är tagen från dagens Berlingske Tidende.

I et brev til parlamentets formand, polakken Jerzy Buzak, beder han EU sende observatører til Sverige for at overvåge det kommende valg til Rigsdagen i 2010.

»Jeg ønsker ikke at miskreditere den generelle vilje til demokrati i Sverige«, skriver Morten Messerschmidt.

»Men efterhånden er billedet af Sveriges måde at håndtere mindre – og navnlig indvandringskritiske – partier på blevet så grumset, tvetydig og omgærdet af rygter, at det må være i Sveriges egen interesse at få systemet tjekket efter af uafhængige observatører«.

Vi svenskar vet ju förstås att detta dilemma enkelt kan kringgås genom att plocka på sig valsedlar för många olika partier (och kanske en blanksedel därtill) och på så vis sprida tvivel om ens valpreferenser för betraktarna. Har man masat sig till vallokalen torde de flesta kunna räkna ut att man antingen har tänkt rösta på ett av partierna eller, åtminstone, blankt. Få tomma kuvert lämnas in till valförrättarna, och skedde så torde det kvitta.

Kanske är Messerschmidt orolig över att potentiella väljare till SD får kalla fötter inför valförrättarnas dömande blickar. Det må så vara. Å andra sidan finns alla möjliga partier att rösta på som skulle kunna tänkas frambringa skamkänslor (inte minst vissa partier utanför riksdagen). I så fall kan man alltid, om ovanstående lösning inte förslår, ta en blank röst och skriva dit SD om man nu så gärna vill rösta på dem.  Messerschmidts kritik torde därmed kunna avfärdas som ett försök att ännu en gång spela offerkortet och därigenom sprida sin främlingsfientliga agenda till sitt grannland Sverige.

Muharrem Demirok skriver:

Jag känner inte Lennart och kan därför inte säga om jag förväntade mig detta eller inte. Men Staffan känner jag väl och jag kan säga att detta såg jag aldrig komma från honom. Jag erkänner, jag är besviken.

Jag känner inte Staffan, men däremot Lennart. Och ja, jag är också besviken.

Staffan påpekar att exakt samma diskussion nyligen rasade i vårt grannland.

Det förs också, t ex i Danmark, en diskussion om bruket att bära slöja, dvs täcka sitt hår. Även denna sed rör främst kvinnor, inte män.

Jag har inte – som utlovat – återkommit med någon uppdatering av händelseutveckling i Danmark efter detta. Jag får hursomhelst intrycket av att Staffan Danielsson inte tagit del av diskussionen i Danmark utöver att läsa ett par ströingresser i Sydsvenskan. Hade han gjort det, hade han upptäckt vilket totalfiasko detta förslag blev för Konservative Folkeparti i grannlandet. I sitt försök att dansa sig in på Dansk Folkepartis väljarbas, trampade de väldigt snett.

Det visade sig dels att förslaget troligen strider mot grundlagen. Därtill hade polisen invändningar mot att det praktiska genomförandet av lagen skulle bli, låt säga, problematiskt. Ska vi arrestera kvinnorna på gatan eller tvinga dem att ta av sig plagget? Ska vi förbjuda bärandet av plagget i människors egna trädgårdar? Skall resurser fördelas till detta, från annan brottsbekämpning?

Förslaget blev ett pinsamt fiasko i Danmark för K, även om många danskar stöttade det – liksom Lennart Petterson säger sig uppleva i sin hemkommun Svalöv.

Detta är inte liberalt. Det är tom symbolpolitik. Förslag till politiska reformer som är ogenomförbara, och endast syftar till att positionera sig på ett i mina ögon mycket tveksamt politisk scenbygge. Detta fenomen har länge plågat Danmark, och tycks nu genom mitt eget parti vara på väg in i Sverige. Jag kan inte se det på något annat sätt.

Skam är bara förnamnet. Jag orkar inte skriva mer än så.

Jag säger tack till danska staten för att de konfiskerar en ”marginellt” mindre del av mina surt förvärvade slantar efter årskiftet. Det gör de klokt i, om de vill behålla duktiga människor i sin arbetskraft. Jag beklagar Danmark, jag är nämligen inte där bara för er skull. Låt oss nu hoppas att socialisterna inte vinner nästa val.

Det är en bok om hur Danmark ändrats som nation de senaste decennierna, från en frihetligare version av Sverige till en nation där det största problemet ständigt tycks vara islamiseringen. Detta fascinerar även mig, så jag tycker det ska bli spännande att ta del av Sundströms analys på temat, även om jag tycker att hon ofta kan vara lite småsossig för min smak.

Jag ska försöka ge min kommentar till boken när jag läst den. Vet ej när detta blir, jag har lite annat som skall läsas först. Men jag tror att jag ska kunna ta itu med den ganska snabbt.

En kollega tipsade mig om denna bok innan den hade kommit ut, eftersom den hade kommenterats i dansk press, och han visste att jag har intresse för dansk politik i allmänhet, och det främlingsfientliga inslaget i synnerhet.

En sammanfattande kommentar av de olika recensioner som boken mött i Sverige finns hos integrationsbloggen.