Jag spekulerade härförleden att Dansk Folkepartis ställning i dansk politik var hotad, att vi kanske nu kan skönja början av en ny politisk era, där Pia Kjaersgaard inte längre är den dominerande kraften – den som styr den politiska diskursen.

Personligen tror jag att danskarna i gemen tycker att det har varit lite väl mycket på sistone av invandringskritiska utspel. Det börjar kännas fantasilöst att beskriva det som Danmarks huvudproblem, efter alla åtgärder som redan har genomförts genom åren.

Kanske var det symptomatiskt att Helle Torning-Schmidt (s) och Pia Kjaersgaard möttes i en debatt just ikväll, samma dag som det meddelas att ”det er strammet nok” i invandingspolitiken, dvs. danskarna menar att de åtstramningar som genomförts hittills på det invandringspolitiska området är tillräckliga, enligt en undersökning. Detta efter att Helle själv hade satt ner foten och indikerat att det är nog. Det skall sägas, att Helle knappast kan sägas ha varit den fria invandringens fanbärare under senare år, tvärtom. Däremot är hon en skicklig politiker som känner av vart opinionsvinden blåser. Och att vinden har vänt har jag själv observerat flera tecken på.

Först var det Pias huvudlösa utspel om parabolförbud i invandrartäta bostadsområden. Därpå följde förhandlingarna om den danska statsbudgeten, finansloven.

Detta är ett klassisk återkommande inslag under den regering som letts av Venstre och Konservative; för att som stödparti rösta för finansloven, kräver Dansk Folkeparti alltid något för besväret. Detta något är alltid ytterligare åtstramningar i invandringspolitiken av olika slag. Denna arbetsmetod har varit extremt framgångsrik. Inte bara har den lett till att DF:s förslag gått igenom, men också till att de andra partierna hakat på deras problembeskrivning.

Debatten börjar som regel någon månad innan det är dags för själva budgeten att diskuteras, genom att Pia – som är en ypperligt skicklig politiker – låter starta debatt om något invandringsrelaterat samhällsproblem som hon upplever måste åtgärdas. Senast kom som sagt parabolförbudet upp som en testballong. Men testballonger i politiska sammanhang skall helst hissas upp av en mindre viktig person än partiledaren, utifall dess popularitet är osäker innan lanseringen. Först därefter kan den så berömmas av partiledaren om testballongen är framgångsrik. Nu var det som vanligt Pia själv som lade fram förslaget och det var där det brast, eftersom förslaget som sagt inte föll i så god jord. Danskarna lägger trots allt vikt vid yttrandefriheten på riktigt, inte bara för att trakassera muslimer.

Personligen tror jag att Pia efter alla år med framgångar har fått hybris. Det visar inte minst den efterföljande debatten till det förslag till ändringar i utlänningslagen som DF i år krävde som villkor för sitt stöd till regeringens finanslov. Mer specifikt gick dessa nämligen ut på förändringar i den ökända så kallade 24-årsregeln, den regel som säger att gifta makar måste vara över 24 år för att en utländsk maka eller maka ska beviljas uppehållstillstånd i landet (unga förälskade göra sig icke besvär utan får flytta till Sverige istället). Förändringarna har populärt fått namnet ”poängsystemet” eftersom de kort går ut på att det utöver åldersgränsen skall införas ett poängsystem för uppehållstillstånd, baserat på bland annat akademisk utbildning och kunskaper i det danska språket.

I debatten har ståndpunkter framkommit som att det förvisso kan vara rimligt att ställa krav på invandrare som söker uppehållstillstånd (en vanlig ståndpunkt i Danmark), men att få menar att det är rimligt att kräva att man bara ska få lov att ta den man eller kvinna man älskar till Danmark om man har råkat haft turen att förälska sig i någon som läst på universitet.

Det kan nämnas i sammanhanget att ett tidigare testförslag, som kom under sommaren, gick ut på att ersätta 24-årsregeln med en 28-årsregel, som alltså skulle kräva att man fick vänta tills sin man eller fru var 28 innan han eller hon fick uppehållstillstånd. Då 24-årsregeln ursprungligen infördes under förevändningen att förhindra tvångsäktenskap, blir man milt sagt tvivlande om huruvida detta är det egentliga bakomliggande skälet, när denna typ av förslag kommer, då tvångsäktenskap för snart trettioåriga ju inte hör till vanligheterna någonstans i världen. Snarare framstod syftet som att förhindra invandring i sig. Detta förslag dog också innan debatten ens hunnit börja.

Ett annat förslag var att tvinga danskar med examen som väljer att arbeta utomlands att betala tillbaka sitt studiebidrag till staten som ”straff”. Knappast ett recept för den öppenhet mot omvärlden som den lilla exportberoende nationen såväl kommer behöva i framtiden.

Pia Kjaersgaards hela agenda är att ständigt strama åt dansk invandringspolitik ytterligare. Eftersom hon alltid fått igenom sina förslag, dominerat debatten och inte minst haft opinionsmässiga framgångar, verkar hon ha fått för sig att ovanstående recept för politiskt inflytade kan upprepas i oändlighet. Jag ifrågasatte detta i mitt tidigare inlägg och ovanstående artikel signalerar att jag mycket väl kan få rätt.

Invandringspolitiken är inte Danmarks stora problem, det är bristen på nödvändiga reformer. Jag är skeptisk till mycket av den retorik som kommer från det utmanande regeringsalternativet S+SF. Kanske inte så konstigt eftersom jag är liberal. Men samtidigt kan man inte bortse ifrån att den sittande liberalkonservativa regeringen i princip inte har åstadkommit ett smack på snart ett decennium vad gäller liberala reformer, tvärtom. Vi liberaler i Sverige klagar emellanåt på vår egen borgerliga alliansregering, men då ska man veta hur mycket värre det kunde ha varit. Danmark har under VK-regeringen fått högre skatter, större offentlig sektor, mer regleringar och – framför allt – en mer omvärldsfrånvänd politik i allmänhet.

För att återvända till fotbollsanalogierna, brukar man ibland säga att ett lag kan behöva en tur ner till andraserien för att kunna komma tillbaka med nytt fokus.  Efter ett decennium med borgerligt styre har Danmark högst skatter i världen och inga visioner för att undvika framtida stagnation. Det är en insats som danskarna rimligen bör underkänna.

Positioneringen inför nästa val till folketinget har börjat. Jag tror personligen att Helle Torning-Schmidt är taktiskt smart som börjar markera avstånd gentemot Pias retorik. Det naturliga har annars varit för de stora partiledarna (V, K, S och till och med SF) att följa hennes på många håll populära retorik, och lägga sig i ”slipstreamen”. En skicklig politiker märker när opinionen vänder och det har Helle Torning-Schmidt tydligen gjort. Det kan mycket väl göra henne till Danmarks första kvinnliga statsminister 2011.

Man får många gliringar från de danska kollegorna nuförtiden; är det inte svart humor angående de många invandrarrelaterade skjutningarna i Malmö, är det kritik av den svenska behandlingen av Sverigedemokraterna i allmänhet – eller TV4:s censur av dem i synnerhet.

Men allt är inte frid och fröjd hemma i The State of Denmark heller. Pia, som förmodligen känner att det gått lite väl lång tid sedan hon fick göra ett utspel mot muslimer i danska medier, går nu ut med förslaget om att förbjuda parabolantenner i invandrartäta bostadsområden såsom Vollsmose i Odense. Detta med anledning av, som Pia uttrycker det, att kanaler som Al Jazeera og al Arabiya ”indoktrinerar till hat”.

»Skal det f.eks være tilladt, at Vollsmose er plastret til med parabol-antenner, som peger mod den mellemøstlige verden? Jeg ved godt, det er meget forbud, men det er nødvendigt. Fjern parabolerne«, siger Pia Kjærsgaard.

Jaha, ja. Partiet, som säger sig stå upp för yttrandefriheten i Danmark, visar sig alltså till sist bara förespråka en mycket selektiv form av yttrandefrihet; friheten att hetsa mot muslimer (som jag rent principiellt förvisso stödjer även om ”hetsande” inte är något jag uppmuntrar). Men det slutar inte där. Om det inte går att förbjuda parabolantennerna – vilket det såklart inte gör – så tycker Pia att man istället ska förbjuda kanalerna.

Dansk Folkeparti glemmer den ytringsfrihed, som partiets ellers ofte fremhæver som en vigtig dansk værdi, når formand Pia Kjærsgaard foreslår et forbud mod parabolantenner i eksempelvis Vollsmose.

Det vurderer chefjurist i den liberale tænketank Cepos, Jacob Mchangama.

Det Pia ägnar sig åt är skrämselpropaganda och populism i dess yttersta form. De hon appelerar till har nog knappast sett på de nämnda TV-kanalerna, som i det stora hela är seriösa och professionella produktionsbolag.

»I hele den arabiske verden bliver vi ofte beskyldt for at være provestlige. At få kritik fra begge sider får os til at tænke, at vi må gøre noget rigtigt«, siger [lederen af Al Aravbiya].

Ja, att påstå att de skulle driva någon slags islamistisk indoktrineringskampanj mot sina tittare är något som förmodligen bara Jeppe från Sydjylland kan instämma i utan ifrågasättande. Men så är det ju också honom som Pia siktar på. Så som hon alltid gjort, och det har än så länge alltid belönat sig – aldrig straffat sig. Och däri ligger den stora svagheten i det danska debattklimatet.

Det ska sägas, och det glädjer mig, att det i alla fall finns några DF:are som tagit ovanstående principer på allvar, och reagerar på utspelet med att lämna partiet.

Dansk Folkeparti er blevet for ekstremt, for fremmedhadsk og for udemokratisk.

Det mener Henrik Soloy, som derfor nu har meldt sig ud af partiet i protest efter ni år som byrådsmedlem for Dansk Folkeparti i Albertslund.

Afgørende for hans beslutning er Pia Kjærsgaards forslag om at forbyde først paraboler og senere arabiske nyhedskanaler, som har været heftigt debatteret de seneste dage.

»Jeg vil ikke bestemme, hvad min nabo skal modtage af nyheder. Jeg tror, min nabo er så intelligent, at han godt kan sortere skidt fra kanel«, siger Henrik Soloy og fortsætter:

»Jeg kan ikke se mig selv i et samfund, hvor magthavere bestemmer, hvad jeg ser af nyheder«.

Starkt! Pia har varit en realitet så länge i dansk politik att det känns som att man tar hennes position för given, och kanske gör hon det själv också. Har hon fått hybris, månne? Någonstans måste det gå att bryta det dödläge som den danska debatten hamnat i. Handlingar som dessa och intern kritik borde förhoppningsvis kunna danska folket att ställa sig själva frågan om det maniska tonläge som plågat Danmark i ett decennium, och kulminerade med Muhammedteckningarna, kanske kan övergå i en mer sansad och konstruktiv debatt. Och det skulle behövas. Fundamentalistisk islamism skall debatteras, fördömas och bekämpas – men det gör man inte genom att, såsom Pia Kjærsgaard gör, utmåla alla muslimer som potentiella extremister.

Till och med Naser Khader tar sig i kragen och väljer för en gångs skull inte den populistiska diskursen -redan det ett trendbrott, banne mig!

Jeg troede, at det var en aprilsnar, siger de konservatives ordfører, Naser Khader.

Kanske har Pia trampat i klaveret på riktigt den här gången. Jag gör ingen hemlighet av att jag verkligen hoppas att detta är början till slutet för Danmarks mäktigaste kvinna.

Yttrandefrihet är mer än bara religionskritik

I et brev til parlamentets formand, polakken Jerzy Buzak, beder han EU sende observatører til Sverige for at overvåge det kommende valg til Rigsdagen i 2010.

»Jeg ønsker ikke at miskreditere den generelle vilje til demokrati i Sverige«, skriver Morten Messerschmidt.

»Men efterhånden er billedet af Sveriges måde at håndtere mindre – og navnlig indvandringskritiske – partier på blevet så grumset, tvetydig og omgærdet af rygter, at det må være i Sveriges egen interesse at få systemet tjekket efter af uafhængige observatører«.

Vi svenskar vet ju förstås att detta dilemma enkelt kan kringgås genom att plocka på sig valsedlar för många olika partier (och kanske en blanksedel därtill) och på så vis sprida tvivel om ens valpreferenser för betraktarna. Har man masat sig till vallokalen torde de flesta kunna räkna ut att man antingen har tänkt rösta på ett av partierna eller, åtminstone, blankt. Få tomma kuvert lämnas in till valförrättarna, och skedde så torde det kvitta.

Kanske är Messerschmidt orolig över att potentiella väljare till SD får kalla fötter inför valförrättarnas dömande blickar. Det må så vara. Å andra sidan finns alla möjliga partier att rösta på som skulle kunna tänkas frambringa skamkänslor (inte minst vissa partier utanför riksdagen). I så fall kan man alltid, om ovanstående lösning inte förslår, ta en blank röst och skriva dit SD om man nu så gärna vill rösta på dem.  Messerschmidts kritik torde därmed kunna avfärdas som ett försök att ännu en gång spela offerkortet och därigenom sprida sin främlingsfientliga agenda till sitt grannland Sverige.

Det är en bok om hur Danmark ändrats som nation de senaste decennierna, från en frihetligare version av Sverige till en nation där det största problemet ständigt tycks vara islamiseringen. Detta fascinerar även mig, så jag tycker det ska bli spännande att ta del av Sundströms analys på temat, även om jag tycker att hon ofta kan vara lite småsossig för min smak.

Jag ska försöka ge min kommentar till boken när jag läst den. Vet ej när detta blir, jag har lite annat som skall läsas först. Men jag tror att jag ska kunna ta itu med den ganska snabbt.

En kollega tipsade mig om denna bok innan den hade kommit ut, eftersom den hade kommenterats i dansk press, och han visste att jag har intresse för dansk politik i allmänhet, och det främlingsfientliga inslaget i synnerhet.

En sammanfattande kommentar av de olika recensioner som boken mött i Sverige finns hos integrationsbloggen.

Ja, kära läsare, alliterationen fortsätter…

Nu är det på väg att spåra ut i grannlandet. Egentligen är jag trött på att kommentera populistisk islamkritisk dansk retorik, det är så att säga vardagsmat här.

Men detta är viktigt.

Det börjar bli tydligt att det var tur att Naser Khader lämnade Liberal Alliance. Dagar efter hans tillträde som integrationsordfører (integrationspolitisk talesman) i Konservative Folkeparti, kommer han med ett utspel om att förbjuda bärandet av det muslimska klädesplagget burka i det offentliga rummet. Ett utspel som nu kan komma att presenteras som ett skarpt förslag från Konservative Folkepartis partiordförande partiordförande, vice statsminister Lene Espersen.

Det skall egentligen inte behöva sägas: Statliga påbud och förbud om vad människor skall, respektive inte skall, bära för slags kläder hör inte hemma i ett fritt samhälle. För övrigt kan sägas, i de fall det förekommer patriarkalt förtryck i muslimska äktenskap, att denna situation knappast förbättras av ett förbud. Då är det inte otänkbart att föreställa sig att en förtryckande äktaman (för det är ju förtryck vi snackar om här) helt enkelt skulle förbjuda sin fru att gå utomhus. Vidare skulle naturligtvis ett förbud försämra integrationen, och vidga klyftan mellan invandrare och danskar, särskilt då många kommer från länder där olika former av förtryck faktiskt är vanliga. Att danska staten bedriver snarlikt förtryck övertygar dem knappast om demokratins förtjänster! För att inte tala om de kvinnor som faktiskt gillar sin burka (ska inte de respekteras?).

Är burkan ett stort problem i Danmark?

Nej. Uppskattningar säger att endast omkring 50-100 kvinnor i landet ens benyttjar plagget ifråga. Det är således en antifråga.

Vill Naser Khader med detta förslag lösa ett viktigt integrationsproblem?

Nej. Som jag redan påpekat, skulle förslaget snarast få motsatt effekt om det genomfördes. Förslaget skall ses i ljuset av demagogisk positionering i det politiska landskapet. K vill ta röster från DF, och därför gör de detta utspel och låter ”perkern” (blatten) Khader stå för det och undviker på så vis att få rasismens hårda dom över sig. Återigen, vi snackar om dagar sen karl’n tillträdde på posten som integrationspolitisk talesman. Därefter har många konservativa, som traditionellt varit emot förslag som detta, offentligt omfamnat idén – Inte minst Lene Espersen.

Men priset tar nog justitieminister Brian Mikkelsen, också han konservativ, när han kovänder i frågan och för fram som argument att burkan utgör en trafikfara (!)…

…då den skymmer sikten åt sidorna.

Detta kan man förstås skratta åt (eller sucka, eller gråta, eller dunka huvudet mot väggen). Mindre lustigt är att detta konservativa förslag riskerar bli verklighet, då det backas upp av DF (förstås) och sossarna, och det skulle inte förvåna mig om Socialistisk Folkeparti – med populistiske Villy Søvndal i spetsen – snart också ger sitt stöd åt förslaget.

Mest avgörande är förstås vad det andra regeringspartiet, Venstre, tycker. Statsminister Lars Løkke Rasmussen än så länge avstått från kommentar, medan hans partikamrat, folketingsmedlemmen Søren Pind sågar förslaget. Partiet har tidigare avvisat förbud mot burka och således kan det vara upplagt för konflikt inom regeringen. Därför säger Dansk Folkeparti nu att de kommer lägga fram förslaget om inte K gör det (vilket är fullt möjligt då Lene Espersen stött på – från hennes perspektiv – oväntat mycket problem).

Faktum kvarstår att en Folketingsmajoritet troligtvis stödjer eländet (och sorgligt nog även den allmänna opinionen). Snart kan därför Danmark ha ett förbud mot något som inte ens är ett riktigt problem i landet, ett förbud som därtill innebär en kränkning av den personliga friheten. Hur det står till med kränkningen av den danska grundlagen blir jag tvungen att återkomma till, men vi kan ju alltid hoppas att förslaget skulle falla där (vissa tror det).

Hursomhelst. Jag blir inte klok på danskarna. Jag uppskattar att de står upp för yttrandefriheten under exempelvis Muhammedkrisen, men varför envisas de med att problematisera saker som inte ens är ”problem” (åtminstone inte i jämförelse med större problem)?. Som sagt är burkabärarna försvinnande få, och statistiken visar att invandrare i Danmark integreras i arbetslivet i mycket snabbare grad än invandrare i Sverige, ja, de arbetar i nästan samma utsträckning som etniska danskar.

Det enkla svaret är att det är Dansk Folkepartis fel, och deras retorik.

Men det mer djupgående svaret kanske kan vara att det beror på den konflikt som obönhörligen uppstår, mellan ett folk som definierar sig utifrån sin kärlek till att äta fläskkött, och en religion som förbjuder det…

Jag återkommer med uppdatering om händelseutvecklingen.