I et brev til parlamentets formand, polakken Jerzy Buzak, beder han EU sende observatører til Sverige for at overvåge det kommende valg til Rigsdagen i 2010.

»Jeg ønsker ikke at miskreditere den generelle vilje til demokrati i Sverige«, skriver Morten Messerschmidt.

»Men efterhånden er billedet af Sveriges måde at håndtere mindre – og navnlig indvandringskritiske – partier på blevet så grumset, tvetydig og omgærdet af rygter, at det må være i Sveriges egen interesse at få systemet tjekket efter af uafhængige observatører«.

Vi svenskar vet ju förstås att detta dilemma enkelt kan kringgås genom att plocka på sig valsedlar för många olika partier (och kanske en blanksedel därtill) och på så vis sprida tvivel om ens valpreferenser för betraktarna. Har man masat sig till vallokalen torde de flesta kunna räkna ut att man antingen har tänkt rösta på ett av partierna eller, åtminstone, blankt. Få tomma kuvert lämnas in till valförrättarna, och skedde så torde det kvitta.

Kanske är Messerschmidt orolig över att potentiella väljare till SD får kalla fötter inför valförrättarnas dömande blickar. Det må så vara. Å andra sidan finns alla möjliga partier att rösta på som skulle kunna tänkas frambringa skamkänslor (inte minst vissa partier utanför riksdagen). I så fall kan man alltid, om ovanstående lösning inte förslår, ta en blank röst och skriva dit SD om man nu så gärna vill rösta på dem.  Messerschmidts kritik torde därmed kunna avfärdas som ett försök att ännu en gång spela offerkortet och därigenom sprida sin främlingsfientliga agenda till sitt grannland Sverige.

Nej, det är ingen rolig dag. En dag kanske vi kan göra något åt detta.

I stället för att vara de främsta beslutsfattarna i landet reduceras [riksdagens ledamöter] till att marknadsföra en politik som andra bestämt. Kalla oss gärna transportkompani. Det är visserligen i riksdagen som de formella besluten fattas, men i praktiken är det bara en kodifiering av överenskommelser som träffats i EU, i regeringskansliet eller i de centrala partikanslierna.

Via Aqurette.

Det var nämligen Anne-Marie Pålsson som – i skrift och öga mot öga – på allvar gav mig insikt i de djupa bristerna i svensk demokrati och rättighetsskydd. Hon är kort sagt en fantastisk kvinna.

Hon skräder inte orden, när hon idag skriver på Newsmill om sitt beslut att inte ställa upp till omval till riksdagen, vilket hennes parti ville tysta ner. Det känns nästan dumt att citera, läs hela istället.

Märkligt att detta kommer precis just nu när jag står och väger med mitt medlemskap. Man fylls ju inte av hopp och tillförsikt inför partiväsendet, direkt. Inte för att något som helst nytt framkommit egentligen, men det är ändå ett sammanträffande som liknar en tanke. I alla fall för mig.

Låt mig här upprepa vad jag just mejlade till Anne-Marie: Jag förstår och respekterar till hundra procent hennes beslut. Men hoppas att hon inte försvinner från debatten.

Två dagar efter FRA-omröstningen i riksdagen skrev jag:

Allt jag företar mig vad gäller politiskt arbete hädanefter kommer utgå från [att det undermåliga grundlagsmässiga rättighetsskyddet måste stärkas], och den politiska plattform jag väljer kommer inte vara något undantag från detta.

Detta står jag fast vid. Det är bra att bli påmind ibland.

Jag brukar ofta säga att danskarna är bättre än vi svenskar på att försvara yttrandefrihet och våga ta demokratidebatten med antidemokratiska islamister. Muhammedkrisen var ett tydligt exempel på det, där Anders Fogh Rasmussen vägrade att ens i ord erkänna någon legitimitet i extremisternas krav på censur – medan den svenska utrikesministern Laila Freivalds fick frispel, och på eget bevåg bestämde sig för att bedriva just censur (mot ett webhotell som huserade sverigedemokratiska publiceringar av samma teckningar) och följaktligen rätteligen miste sin post.

Det är därför det är så förvånande (på ett positivt sätt) att Sverige, där Durban II-debatten tog fart först för ett par veckor sedan, redan bestämt sig för att bojkotta konferensen (i alla fall vägrar man legitimera den genom att sända statsråd och andra höga representanter). I Danmark velar man fortfarande, och utrikesminister Per Stig Møller (KF) säger sig vilja avvakta med att bestämma sig till dagen innan (!) konferensen startar.

Man anar något av en (befogad) skamsenhet hos borgerliga nätavisen 180 grader, över att Sverige, USA och Tyskland och flera andra västländer alla väljer att ställa sig utanför. Inte minst med tanke på att Danmark gjort sig känt för hög profil i frågor som denna.

FN är en organisation belamrad med diktaturer. Att ens för ett ögonblick tillerkänna dessa diktaturer någon som helst rätt att sätta agendan för vad som skall utgöra mänskliga rättigheter vore en skam för varje demokratiskt land.

Jag kan bara säga: Starkt, Nyamko Sabuni! Svagt, Per Stig Møller!

Bojkotta Durban II!

Uppdatering 12.13: Møller meddelar att Danmark planerar att delta. CEPOS uttrycker besvikelse.

En video finns här där jag håller tal om hur viktigt det är att vi får en författningsdomstol.

Vad väntar du på?

SKRIV PÅ! SKRIV PÅ! SKRIV PÅ!

Kika samtidigt in på grundlagsutredningen och börja opinionsbilda!

Det råder knappast någon brist på självutnämnda progressiva rörelser eller personer genom historien som börjat sin karriär med att brännmärka sin omgivning för att vara förlegad och omoralisk. Men när det väl kommer till kritan så visar det sig att de själva inte är ett dugg bättre.

Den första jag kommer att tänka på är Frankrike efter revolutionen 1789 som gjorde sin proklamation om mänskliga rättigheter och förklarade krig mot den aristokratiska världsordningen. Men när väl landet kunde sätta villkoren vid freden 1797 var det gammeldags cynisk realpolitik där land och avträdelser kompenserades och kungar bytte område. Därefter har vi ju de gamla bolsjevikerna som kved något så förskräckligt att Första världskriget var ett imperialistiskt krig, vilket knappast hindrade dem att rita om Europas karta med Ribbentroppakten.

Nu är vi där igen. När Putins tanks har påvisat den ryska regimens syn på Georgiens självständighet så dyker åsikter direkt hämtade från 1700-talets realpolitik upp: Georgien ligger tydligen i Rysslands intressesfär, Genom att vara västvändlig och velat gå med i NATO så har Georgien provocerat Ryssland och genom att hjälpa lilleputt-landet Georgien att bygga upp sin armé så har USA provocerat Ryssland.

Alla dessa påståenden hade varit rationella – om de bara kommit från Pat Buchanan, den stock-konservativa , fascistoida, tokkristna och antisemitiska amerikanska politikern (som för övrigt också anser att Storbritannien provocerade fram Andra Världskriget). Men han är inte ensam. Personer som normalt påstår sig stå upp för demokrati och frihet, små staters självbestämmande och inte är sena med att beskylla USA för unken realpolitik kommer med rent identiska argument och i rent ut sagt samma formuleringar.

Förutom att de ovan uppradade argumenten lika väl skulle kunna användas imorgon för att ursäkta och legitimera rysk invasion av våra baltiska grannar, eller för delen Finland, så undrar jag: Är denna hållning progressiv och modern? Har ni inte kommit längre?

Uppdatering: Även Ingerö skriver på ämnet Buchanan.

Jag skrev:

Hej Anne-Marie,

och stort tack för senast, när vi möttes i Malmö! Det var mycket uppskattat av oss alla.

Som du säkert uppmärksammat, är det många som är upprörda över FRA-förslaget. Jag känner igen så mycket av det du har sagt och skrivit i det som nu utspelar sig, inte minst det övermänskliga tryck som riksdagsledamöterna nu utsätts för, när de tvingas av parti och regering att rösta ja till förslaget trots att de inte vill. Jag tänker bland annat på Fredrick Federley och Annie Johansson, men även på moderata och folkpartistiska riksdagsledamöter.

Som du själv påpekat, är det svårt för den enskilde riksdagsledamoten att förvalta det mandat som han/hon blivit vald på, eftersom vi inte har något riktigt personval i Sverige, och den enskilde riksdagsledamoten riskerar därför sin karriär. Jag är övertygad om att om fri röstning i riksdagen hade tillåtits, skulle förslaget falla. Det har varken tillräckligt stöd hos folket eller hos de enskilda riksdagsledamöterna. Det är min uppfattning.

Vidare är det min övertygelse att en sådan här lag heller aldrig skulle kunna antas med ett ordentligt grundlagsskydd och författningsdomstol, eftersom det strider mot både grundlag, europakonvention, PUL, och Gud vet vad.

Jag vet att personvalet och grundlagsskyddet är saker som du ser som problematiska i svensk demokrati. Eftersom bristerna i dessa nu riskerar leda till att en lag antas, som annars inte hade antagits, hoppas jag också innerligt att ditt samvete uppmanar dig att rösta nej. […]

Anne-Marie svarar mig imorse:

Martin,
Tack för ditt mail med många kloka ord.
Många har mailat till mig i denna fråga och jag kan lova att diskussionerna i Riksdagsgruppen har varit många och långa.
Jag har dock bestämt mig för att inte ta strid i denna fråga – av det enkla skälet att den inte synes framgångsrik. [...] Majoriteten har sagt ja till förslaget – och skulle jag och de andra i minoriteten frondera i denna fråga och i alla andra som vi ogillar, skulle inga beslut alls kunna tas. I värsta fall skulle oppositionens linje gå segrande ur varje strid.

Jag vill nog påstå att ett ja till detta förslag vore den största seger för (den socialdemokratiska) oppositionen, såsom Björn Pedersen och Ingerö båda har påpekat.

Möjligen illustrerar just denna frågan betydelsen av en författningsdomstol eller liknande möjlighet till ordentlig lagprövning av regeringens förslag. Vid en sådan strikt laglig bedlömning hade förslaget kanske kunnat stoppas.[…]

Alltså ger Anne-Marie mig rätt i min analys.

Möjligen kan du trösta dig med att inget är evigt. Skulle det visa sig att lagen ger orimliga bieffekter finns altid möjlighet att göra justeringar i den. Därtill kan man konstera att en lagreglering är bättre än ingen reglering alls.

På denna punkt köper jag inte riktigt resonemanget. Ska verkligen en utvärdering avslöja det som vi nu kritiserar i förslaget? Att det är integritetskränkande vet vi ju redan! Å andra sidan kommer vi kanske kunna peka på konkreta exempel (jag är den siste att bli förvånad om privata hemligheter förr eller senare skulle offentliggöras på nätet som resultat av detta) som kan hjälpa att slopa lagen, om den nu Gud förbjude skulle gå igenom på onsdag.

Kanske inte det svaret du hoppades – men dock ett svar ändå.

Nej, Anne-Marie, det var det förstås inte. Men jag är inte så förvånad.

Anne-Marie bibehåller min respekt trots detta. Hon är klok och pragmatisk och förstår mycket väl de mekanismer som fört Sverige hit. Synd att hon röstar ja, bara.

Uppdatering 12:25: Ingerö skriver om att FRA inte är den stora frågan, det är grundlagen och riksdagsledamöternas roll gentemot regeringen som är det.

För om staten utan vår vetskap kan dokumentera vår mobiltelefoni, läsa vår e-post, och övervaka all elektronisk kommunikation, ter det sig logiskt att vanliga medborgare också får begå övergrepp mot varandra.

Så länge det inte märks, alltså.