I et brev til parlamentets formand, polakken Jerzy Buzak, beder han EU sende observatører til Sverige for at overvåge det kommende valg til Rigsdagen i 2010.

»Jeg ønsker ikke at miskreditere den generelle vilje til demokrati i Sverige«, skriver Morten Messerschmidt.

»Men efterhånden er billedet af Sveriges måde at håndtere mindre – og navnlig indvandringskritiske – partier på blevet så grumset, tvetydig og omgærdet af rygter, at det må være i Sveriges egen interesse at få systemet tjekket efter af uafhængige observatører«.

Vi svenskar vet ju förstås att detta dilemma enkelt kan kringgås genom att plocka på sig valsedlar för många olika partier (och kanske en blanksedel därtill) och på så vis sprida tvivel om ens valpreferenser för betraktarna. Har man masat sig till vallokalen torde de flesta kunna räkna ut att man antingen har tänkt rösta på ett av partierna eller, åtminstone, blankt. Få tomma kuvert lämnas in till valförrättarna, och skedde så torde det kvitta.

Kanske är Messerschmidt orolig över att potentiella väljare till SD får kalla fötter inför valförrättarnas dömande blickar. Det må så vara. Å andra sidan finns alla möjliga partier att rösta på som skulle kunna tänkas frambringa skamkänslor (inte minst vissa partier utanför riksdagen). I så fall kan man alltid, om ovanstående lösning inte förslår, ta en blank röst och skriva dit SD om man nu så gärna vill rösta på dem.  Messerschmidts kritik torde därmed kunna avfärdas som ett försök att ännu en gång spela offerkortet och därigenom sprida sin främlingsfientliga agenda till sitt grannland Sverige.

Det är en bok om hur Danmark ändrats som nation de senaste decennierna, från en frihetligare version av Sverige till en nation där det största problemet ständigt tycks vara islamiseringen. Detta fascinerar även mig, så jag tycker det ska bli spännande att ta del av Sundströms analys på temat, även om jag tycker att hon ofta kan vara lite småsossig för min smak.

Jag ska försöka ge min kommentar till boken när jag läst den. Vet ej när detta blir, jag har lite annat som skall läsas först. Men jag tror att jag ska kunna ta itu med den ganska snabbt.

En kollega tipsade mig om denna bok innan den hade kommit ut, eftersom den hade kommenterats i dansk press, och han visste att jag har intresse för dansk politik i allmänhet, och det främlingsfientliga inslaget i synnerhet.

En sammanfattande kommentar av de olika recensioner som boken mött i Sverige finns hos integrationsbloggen.

Jag tänkte ta en annan vinkel istället:

Arbetslösa måste de uppenbarligen vara. Eller bara sysslolösa. För Kungsholmscenterns Oscar Fredrikssons blogginlägg bemöttes nämligen i det närmaste omgående med en veritabel störtflod av snarlika anonyma kommentarer.

Om man inte fattar att SD och deras oupplysta bonnläppar till anhängare tar chansen för att få detta att framstå som de stora massornas legitima åsikter är man naiv. Detta kallas för något på engelska som jag inte kan komma ihåg just nu (tips, någon?). Poängen är i alla fall att det är en medveten och systematisk strategi. Och sossarna spelar dem rakt i händerna.

Varför tycks alla debatter – i synnerhet på nätet – förr eller senare utmynna i diskussion om invandring? Jag ifrågasätter inte att det är en viktig fråga, tvärtom. Det är en mycket viktig fråga. Men varför ser vi aldrig dessa människor i debatter om skatter, om skolans eller vårdens organisation? Varför styrs debatter in på detta ämne, som inte hade med det att göra från början? Varför engagerar denna fråga så många människor, som i övrigt är fullständigt ointresserade av allt vad politik heter?

Så kom så turen till Dansk Folkeparti. Svaret blev minst sagt svävande; Ord som frihet, demokrati och gemenskap slängdes in i medelmåttigt sammansatta resonemang. Det blev med ens fullkomligt uppenbart, om det inte var det tidigare; Dansk Folkeparti har ingen ideologi. Deras enda värderingar är rädsla och deras enda utopi är återgången till en idealiserad forntid som aldrig funnits. Någon slags leverpastej- och smørrebrødsversion av Sverigedemokraternas tolkning av det svenska folkhemmet. Uttrycket ”yttrandefrihet” slängdes in där någonstans också. Men vad menar Dansk Folkeparti med yttrandefrihet? Är det en liberal grund de har tagit för det ställningstagandet? Kommer det tillsammans med värden såsom åsiktsfrihet, rättsäkerhet och skydd för den personliga integriteten? Ni förstår givetvis att frågan är retorisk. Dansk Folkeparti kan inte stava till dessa ord.

Ett av de senaste förslagen från DF var att slänga ut ur Danmark personer som sympatiserar med islamistiska terrorister. Låt oss bortse från såna enkla fakta som att det vore omöjligt att finna dessa människor, och att åsiktsregistrering är förbjuden enligt dansk lag. Då kvarstår ändå det faktum att de alltså vill slänga ut folk bara för deras åsikter.

I min värld är det ganska konstigt att hylla yttrandefriheten, men spotta på åsiktsfriheten. Deras påstådda vurm för yttrandefriheten kommer inte av respekt för medborgerliga rättigheter. Den kommer av en vilja att alienera de människor de vill ha ut ur Danmark.

Flemming Rose, kulturredaktör på Jyllandsposten, är en vettig karl. För några månader sen intervjuades han av Lars Adaktusson och gav ett sympatiskt intryck. Hans val att publicera Muhammedteckningarna var inte lagt på främlingsfientlig grund (Roses fru är från Sovjet och är således invandrare). Nej, mitt intryck var att denne man hyser en genuin respekt för yttrandefrihet och liberala värderingar. Till skillnad från DF som använder ”yttandefrihet” som en ursäkt för sin strävan att splittra Danmark itu.

Det finns ett obestridbart samband mellan ideologiernas övergivande och partiernas rörelse mot mitten. I ett djupare sammanhang så är jag övertygad om att det obefintliga fokuset på ideologi är det som har drivit fram den utveckling som gett Dansk Folkeparti och Sverigedemokraterna framgångar. Detta eftersom:

- Mindre ideologi, enligt min övertygelse, leder till lägre intresse för politik vilket är en förutsättning för att någon ska kunna tänka sig att rösta in SD i riksdagen, eller att gå på DF:s argument.
- Eftersom de främlingsfientliga partierna inte har några ideologier, kan de inte längre utge sig för att vara ett parti som alla andra. Det är övergivandet av ideologierna som ger missnöjespartierna chansen att smälta in.

Låt oss i den allmänna diskussionen fokusera på våra övertygelser, på medborgarnas rättigheter, och på hur samhället ska utformas utifrån dessa , inte bara billig pragmatism. Kanske kan vi därigenom återupprätta anseendet för politiken. När man frågar Dansk Folkeparti eller Sverigedemokraterna var deras sanna värderingar, deras djupaste övertygelse ligger, får man bara rappakalja till svar.

Anders Fogh säger nu dels att han vill ha in värderingar i valkampen, dels att han inte utesluter ett samarbete med Ny Alliance och Radikale Venstre. Jag hoppas innerligt att det blir så.