Jag gillar Piratpartiet, men detta är en del av deras politik jag är mindre förtjust i. Niklas är kunnig i ämnet och tar med outsinlig energi debatten i en fråga som förtjänar att diskuteras.

[A]tt Sahlin och Sulan Karlsson kräver korten på bordet av Guillou är ren taktik. Så här visar nya socialdemokraterna att de tar i med hårdhandskar mot kommunister för ambivalenta högersossar som avskyr tanken på att samregera med Ohly. Det är ju bättre att leda ett innehållslöst 35 år gammalt gräl med en pösmunk till journalist, än att ta en seriös diskussion med de Castrokramare och gammelkommunister i vänsterpartiet som Sahlin tänker släppa in i Rosenbad.

Via Prärietankar.

Idag skriver han om djurförsök och dess betydelse för den medicinska forskningen.

Vad betyder det här med att “bjudas in det demokratiska samtalet”? Vad döljer sig bakom ett flummigt begrepp som “att ha existensberättigande som politisk människa”?

Enligt socialdemokraten Cattis Ullström betyder det att sossar skall gå armkrok i demonstrationer med personer som kramar Fidel Castro och Kim Jong Il. Det betyder att LO och SAP (och malmöitiska skattebetalare) skall sponsra stalinister, trotskister och allsköns revolutionära vänster som hyllar massmord med gratis lokaler och reklam. Det betyder tydligen också att Cattis upplåter plats på sin egen blogg till personer aktiva inom parti som hyllar mord på oliktänkande och arbetare i Sovjet och även vill införa en planekonomi som per definition leder till fattigdom, miljöförstöring och svält. Det är tydligen vad som krävs enligt socialdemokraten Cattis för att dessa stackars antidemokrater och diktaturhyllare skall ha existensberättigande. Annars är dessa personer, vars politiska åsikt går ut på att andra människor förtrycks och mördas, på något sätt utan demokratiska rättigheter

Detta föranleder mig att ställa en del frågor till Cattis och andra sossar:

Tycker Cattis Ullström att andra antidemokrater och hyllare av massmördare, som inte råkar ha röd stjärna på rockuppslaget är värda samma gräddfil? Tänker Cattis låta någon nationaldemokrat skriva på hennes blogg snart? Skulle Cattis gå i samma demonstrationståg med en organisation som hyllar Burmas militärdiktatur? Eller tycker Cattis att LO och ABF skall upplåta lokal och reklam till någon som påstår att Mussolinis fascist-Italien var höjden av demokrati och välstånd? Och hur skulle Cattis reagera om något annat politiskt parti, säg ett borgerligt ungdomsförbund, följde SAPs exempel och genomförde något av mina uppräknade exempel? Låt mig gissa att Cattis hade varit rätt upprörd då och skrivit arga inlägg om borgerligt diktaturkramande?

Jag tycker visst att antidemokrater och diktaturhyllare har rätt till samma åsiktsfrihet och yttrandefrihet som oss andra. Vad jag inte kan förstå är varför socialdemokraterna envisas med att skita ner händerna med att associera sig med dem. För att någon skall vara del i det demokratiska samtalet kräver inte att man bjuder in dem att skriva i sin egen blogg, tidning eller på något annat sätt upplåter en plattform som de kan propagera från. Det innebär inte att man måste sponsra dem, associera, fraternisera med dem eller på något annat sätt underlätta för dem att föra ut sitt budskap. Då hjälper man och legitimiserar antidemokraterna, och det gör socialdemokraterna och Cattis.

Jaha då var European social Forum över. Även denna gång betydde ett socialistiskt jippo att socialdemokraterna, ABF, LO, och även Vänsterpartiet har legitimiserat, fraterniserat och även ekonomiskt stött diktaturkramare och diktaturförespråkare. Det är nu en ren naturlag när vänsterns samlas. Sossepampar som Ilmar Reepalu vandrar utan minsta tvekan i samma tåg som, trotskister, stalinister, Castro-kramare och Kim Jong Il-kramare, Dessa grupperingar håller även diskussioner och föredrag utan kostnad i ABF- och partilokaler. Denna gång har Ilmar Reepalu dessutom varit så frikostig att han sett till att alla skattebetalare i Malmö har fått vara med och sponsra spektaklet.

Jag har alltid undrat hur socialdemokrater har försvarat deras demokratiska draksådd. Jag är inte ensam. Folkisen Fredrik Malm har länge och enträget ställt samma frågor. Av någon anledning brukar sossar ducka i fråga. Men nu har han fått svar. Det kommer från sossebloggen alliansfritt, som förövrigt är ett symptom på samma företeelse av att sossar gärna fraterniserar med revolutionära kommunister. På bloggen devalverar en stycke ssu-ordföranden och andra aktiva sossar värdet av demokrati genom att trängas med bla en trotskist. Så här skriver alliansfritt (och får stöd av bla sossebloggen Arvid Falk)

” De odemokratiska seminarierna är lite mer oklart vilka som åsyftas men det får antas vara svensk-kubanska vänföreningen och deras koreanska motsvarighet. Det tål att sägas- de är två demokratiska föreningar, som dessvärre lider av den tråkiga uppfattningen att Kuba och Nordkorea är lika demokratiska. Så är det naturligtvis inte, men det betyder ju inte att dessa två föreningar vill ha vare sig diktatur eller stöveltramp.”

Det här må jag saga är ett försvar som är direkt huvudlöst av tre orsaker:

1 Nej det är inte bara svensk-kubanska och svensk-koreanska föreningen som är antidemokratiska. Varken ett trotskistparti eller ett stalinistparti är demokratiskt. Så mycket historiekunskap borde man kunna kräva av aktiva socialdemokrater.

2 Om en förening anser att en totalitär diktatur är himmelen på jorden, varför i hela fridens namn skulle de inte vilja införa samma diktatur här i Sverige?

3 Om nu alliansfritt har rätt så innebär det att dessa två föreningar tycker att just koreaner och kubaner, av någon anledning, skall dömas till förtryck och svält medan vi svenskar skall få njuta av frukterna av demokrati. Är det på något sätt bättre? Är det en mer human människosyn?

Var är egentligen socialdemokraterna på väg, när så många aktiva sossar inte gör någon skillnad på demokrati och diktatur?

För inte så länge sedan skrev jag här ett inlägg om hur borgerlig kritik borde inriktas på sossarna, istället för en sekt- och kulturvänster utan markkontakt.

Detta aktualiserades i veckan i och med att sossarna gjorde en mängd utspel. Ja lets face it, det var ju knappast nationalisering av privata företag som de föreslog. Nej det var höjda hyror i eftertraktade områden, ökad ombildning till bostadsrätter, någon form av krav på arbetslösa, att Sverige skall kunna delta i krigsoperationer som inte är sanktionerade av diktaturklubben FN, samt att SAP skall släppa bolsjevikerna i vänsterpartiet och söka samarbete högerut. Med andra ord: förslag i rätt riktning i alla fall.

Detta har orsakat vilda proteststormar från vänstersossar (med sedvanligt ackompanjemang från panelhönorna i sektvänstern). Detta visar SAPs enorma bredd, med allt ifrån rätt vettiga personer som lika gärna hade kunnat rösta borgerligt, till drömmare som vill införa GOSPLAN och totalnationalisering av produktionsmedlen på fredlig väg. Dessa grupper vilka borde vara oförenliga likt olja och vatten, hålls samman med något som liknar trollkraft i form av gamla slagord och historiemysticism med bysantinska proportioner. Men när de väl börjar diskutera politiska sakfrågor intern, då blir det rallarsvingar. Därför diskuterar de inte sossar politik med varandra. Skillnaderna är för stora. Istället blir det överslätande ord om enighet inom rörelsen, hänvisningar till några historiska figurer och slagord.

Det skulle därför förvåna mig väldigt mycket om den vänsterkritik som nu tornat upp kommer att leda till en riktig debatt inom partiet. Det är synd. En öppen sossedebatt skulle påvisa hur totalt verklighetsfrämmande vänsterfallangen är och oskadliggöra en hel av vänsterkritiken mot alliansen, då exakt samma kritik kan riktas mot högersossar.

På tal om det: För er som nu skulle vilja ha argument mot de sossar och vänsterpartister som vill återgå till 70-talets politik, så gav programmet Top gear er det i tisdags. De tre programledarna fick köpa varsin engelskproducerad bil från 70-talet. Därefter testades bilarna på olika sätt och fick även tävla mot en av de riskokare som konkurrerade med dem på 70-talet. De engelska bilar var rent ut sagt usla och hade, precis som i verkligheten, inte en chans mot japanen.

Nu var de brittiska bilproducenterna nationaliserade företag. De gick även med massiv förlust trots protektionistiska tullar, vilket staten år för år kompenserade med nya skattepengar. Det är exakt vad som väntar i vänsterpartiets framtidssamhälle, där jobb blir som rena rama statliga AMS-projekt vars slutprodukt är oviktig och fullständigt värdelös för konsumenten. Så vill ni välja mellan en usel mobiltelefon eller ingen alls som ni hur som helst betalar via skatten, rösta rött.

I och med Putins planerade konflikt med Georgien visade det sig att det fanns en viss förståelse för Rysslands agerande, framförallt inom svensk vänster. Men hur kommer det sig? Initialt var vänstern drivande i kritiken mot Putin. Ser man på reaktionerna i början av 2000-talet mot de flagranta övergreppen Tjetjenienkriget så var både Ung Vänster och moderpartiet med på noterna. Det var vänsterbokförlaget Ordfront som gav ut Anna Politkovskajas böcker och de fick bländande recensioner på kultursidorna.

Sedan dess har det knappast blivit bättre i Ryssland. Vi har försöket att giftmörda den ukrainska presidentkandidaten 2004. Raden av ryska oppositionella journalister som mördades under oklara omständigheter har fortsatt att växa och 2006 blev även Anna Politovskaja ett offer. Kort därefter mördades exilryssen Litvinenko i London vilket med all sannolikhet var ett verk av rysk underrättelsetjänst. Och så nu de senaste åren, hot, handelskrig och militärt ingripande mot grannländer.

Hur har då vänstern reagerat på denna utveckling? Sorligt nog så har kritik från många försvunnit i takt med att Putin har blivigt allt mer anti-västlig. Se exempelvis på Ali Esbati som skrev under Putin-kritiska artiklar 2002, och berömde Politkovskaja. Men valet i Ukraina och kravallerna i Estland började han vackla och nu i somras var tydligen georgierna CIA-lakejer och landet har provocerat Ryssland med att ansöka om medlemskap i Nato. Andra som tidigare påstod att Bildt var styrd av Ryssland då han hade aktier i Vostok Nafta skriver nu att utrikesministern drivs av ett USA-sanktionerat rysshat. Man skulle kunna säga att vänsterns upprördhet över Putins despotism och fruktansvärda brott i Tjetjenien väger otroligt lätt i jämförelse med behovet att alltid hata USA mest. Eller så är det den självspäkande anti-västliga fetischen inom vänstern, där utmanare av den västliga demokratin sätts på piedestal.

Men är inte det här bara ett nytt fenomen av diktaturkryperi från en högljudd sektvänster? Nej inte bara. Dessa åsikter är väl utbredda inom Västerpartiet, ja kanske till och med dominerande. Detta parti har SAP tänkt sig samarbeta med vid en eventuell valseger 2010, och åsikterna finns förövrigt även representerade inom SAP. Vidare är frågan om den andra samarbetspartner, Miljöpartiet, kan ställa realiteter framför romantisk pacifism och uppfatta ett ökat ryskt hot mot Baltikum och Sverige. Deras tidigare partiledare klarar i alla fall inte av det. Det är därför högts logiskt att Putin blir en valfråga i Sverige. Vi har ju nu något så ovanligt som en svensk utrikesminister som står upp för Rysslands demokratiska men hotade grannar, samt är drivande i dessa frågor inom EU. Men hur kommer en eventuell socialdemokratisk regering 2010 agera? Kommer den likt dagens Sahlin köra samma spår som Bildt, eller blir den försiktigt som Tyskland, eller kanske som Berlusconi, fullfjädrade Putin-fans?

Läs mer av Niklas här.

En polare till mig frågade i somras varför liberaler bränner så mycket krut på sektvänstern. Och det stämmer ju. Visst, att mäta sina argument med dem som har diametralt motsatta åsikter än en själv är stimulerande och även rent ideologiskt viktigt. Men det är ju knappast så att syndikalister eller trotskister är i närheten av Riksdagen.

Konkurrensen om väljare och förd politik sker ju framförallt med sossarna. Men de håller sig i stort borta från de värsta debatterna. Varför? Förlorar sossarna på sin låga profil? Knappast, låt mig förklara med ett exempel:

Dan Josefsson, kulturvänsterns nestor, skrev en artikel i DN för en månad sedan där han hävdade att regeringen utsätter oss för en nyliberal statskupp. Hela 57 bloggar kommenterade artikeln, varav en hel del var liberaler. Men är någon förvånad över att Josefsson inte gillar alliansen? Mannen står ju långt, långt lååångt ut på vänsterkanten. Faktum är att Reinfeldt är en bifigur i Josefssons vilda konspirationsteorier.

För att ge en snabb bakgrund: Josefsson har länge försökt förklarar orsaken till att SAP som tidigare bedrev en ekonomisk politik vars främsta ingredienser var devalvering och löntagarfonder, bytte riktning under 80-talet genom att sälja Telia, bekämpa inflationen och införa budgettak. För en liberal är förklaringen enkel, nämligen att sossarna bedrev en politik under 70-talet som var så pass usel att de tvingades överge den. Josefsson har en mints lika enkel förklaring: Det var inget fel på politiken, men SAP:s elit från Kjell-Olov Feldt och Ingvar Carlsson fram till dagens ledargarnityr är nyliberaler och därmed förrädare mot väljarna och rörelsen. SAP är alltså Josefssons måltavla, vilket vissa borde upplysas om. Josefsson är med andra ord typisk för svensk sektvänster vars kritik mot den förda ekonomiska politiken görs med så breda penseldrag att även sossarna dras med ner i skiten.

Detta borde utnyttjas. Det finns ingen mening med att liberaler skall försvara SAP. Däremot har vi mycket att vinna på om sossarna tvingas bemöta sina vänsterkritiker. Det skulle (1) belysa hur långt bort från sansad politik personer som Josefsson står, (2) det hade synliggjort sprickan inom oppositionen, samtidigt som (3) s-kritik mot borgerlig politik tvingas bli mer nyanserad.

Det går ju liksom inte att anklaga regeringen för att vara korrupta skurkar för de sålde Vin&sprit, om man samtidigt tvingas försvara Björn Rosengrens utförsäljning av Telia. På förekommen anledning skyr däremot sossar kritik från vänster. Ett exempel är ju hur Luciano Astudillo bemöter Roy Anderssons ventilerade tossigheter om SD, SAP och Putin. Det är inte ”kontroversiellt”, Men skam den som ger sig. Antingen får vi vända oss direkt till sossar och fråga vad de tycker om vänsteranklagelserna mot dem. Alternativt kan vi ju gotta ner oss i sektvänsterns (s)-konspirationsteorier tills det att ingen sosse kan vara tyst. Exempelvis kan man ju fråga Josefsson när Ingvar Carlsson blev nyliberal, eller om han varit det hela tiden.

Det råder knappast någon brist på självutnämnda progressiva rörelser eller personer genom historien som börjat sin karriär med att brännmärka sin omgivning för att vara förlegad och omoralisk. Men när det väl kommer till kritan så visar det sig att de själva inte är ett dugg bättre.

Den första jag kommer att tänka på är Frankrike efter revolutionen 1789 som gjorde sin proklamation om mänskliga rättigheter och förklarade krig mot den aristokratiska världsordningen. Men när väl landet kunde sätta villkoren vid freden 1797 var det gammeldags cynisk realpolitik där land och avträdelser kompenserades och kungar bytte område. Därefter har vi ju de gamla bolsjevikerna som kved något så förskräckligt att Första världskriget var ett imperialistiskt krig, vilket knappast hindrade dem att rita om Europas karta med Ribbentroppakten.

Nu är vi där igen. När Putins tanks har påvisat den ryska regimens syn på Georgiens självständighet så dyker åsikter direkt hämtade från 1700-talets realpolitik upp: Georgien ligger tydligen i Rysslands intressesfär, Genom att vara västvändlig och velat gå med i NATO så har Georgien provocerat Ryssland och genom att hjälpa lilleputt-landet Georgien att bygga upp sin armé så har USA provocerat Ryssland.

Alla dessa påståenden hade varit rationella – om de bara kommit från Pat Buchanan, den stock-konservativa , fascistoida, tokkristna och antisemitiska amerikanska politikern (som för övrigt också anser att Storbritannien provocerade fram Andra Världskriget). Men han är inte ensam. Personer som normalt påstår sig stå upp för demokrati och frihet, små staters självbestämmande och inte är sena med att beskylla USA för unken realpolitik kommer med rent identiska argument och i rent ut sagt samma formuleringar.

Förutom att de ovan uppradade argumenten lika väl skulle kunna användas imorgon för att ursäkta och legitimera rysk invasion av våra baltiska grannar, eller för delen Finland, så undrar jag: Är denna hållning progressiv och modern? Har ni inte kommit längre?

Uppdatering: Även Ingerö skriver på ämnet Buchanan.