Valet av Annie Lööf som partiledare har gett en nystart för liberala krafter inom Centern. Vi ställer stort hopp till arbetet med det nya idéprogrammet som skall antas vid en extra framtidsstämma 2013. En brinnande fråga som vi anser partiet behöver utveckla är förhållandet till EU. Det pågår ett uppvaknande i den liberala och borgerliga opinionen att EU inte har utvecklats till vad vi ville. Istället för en frihandelsunion baserad på de fyra friheterna, har vi fått en dyr och ineffektiv bidragsunion med socialistiska förtecken. Men borgerlig kritik mot denna utveckling har i princip inte existerat inom partipolitiken. Istället har folkpartiets okritiska omfamnande av allt från Bryssel, i brist på alternativ, fört hela borgerlighetens talan i frågan. Vi ställer oss även frågande till vad centerns ja till eurozonens finanspakt egentligen innebär.

Vi hoppas att Centerpartiet kan bli liberala EU-skeptikers röst i Riksdagen och också i Bryssel. Det handlar alltså inte om att kräva ett utträde. Snarare om krav som borde vara självklarheter. Vi vill att Centern ställer sig bakom följande:

1. Att vi ställer exakt samma krav på effektivitet, sparsamhet och transparens på byråkrater och politiker i Bryssel och Strasbourg, som dem i Stockholm. Det är oacceptabelt att EU:s budget ökar mitt i en ekonomisk recession när det samtidigt ställs krav på effektivisering och nedskärningar inom statlig och landstingsfinansierad verksamhet. Det tyder på en slösande kultur i EU:s förvaltning som ingen skattebetalare borde tolerera. Vidare påvisar de återkrav av jordbruksstöd av åkermark som en hel del svenska bönder drabbats av hur svårt det är för vanliga medborgare att tolka och ekonomiskt förlita sig på EU-byråkraters vilja ibland den snårskog av regler vid ansökan av dylika bidrag. Men det handlar också om hur EU-beslut fattas inom EU. Att ACTA-förhandlingarna gömts undan i förhandlingar om jordbruks- och fiskefrågor, och att avtalet godtagits utan någon öppen debatt är förkastligt.

2. Försvara subsidiaritetsprincipen. Att vi kräver att alla beslut som kan fattas av lagstiftande församlingar i respektive medlemsland också skall fattas av dessa, utan EU:s inblandning. Under den rådande krisen har det uppstått enormt tryck att överföra vida befogenheter från medlemsstaternas parlament till EU och EU-kommissionen. Exempelvis försöker EU-kommissionen förhindra svenska myndigheter att ålägga svenska banker högre kapitalkrav. Vi ser ingen som helst vinst med att låta EU-kommissionen blanda sig i detta synnerligen nationella beslut. Det finns ingen mening med att ersätta våra folkvalda svenska politiker med EU-kommissionens kommissionärer tillsatta med stort demokratisk underskott. Vi längtar efter den första kommissionären Sverige skickar till Bryssel med det enda mandatet – att minska kommissionens makt.

3. Att vi börjar kämpa för ett EU som främst fungerar som en frihandelszon, istället för dagens bidragsunion. Vi har i media kunnat läsa om för vanliga människor främmande diskussioner, exempelvis huruvida Öland är en ö eller ej.  Men vad som döljer sig bakom denna Kafka-liknande strid om definitioner är ett enormt bidragsmaskineri från Bryssel som ger pengar till öar, till glesbygd, etableringsstöd åt företag och synnerligen nationella projekt som tex Atens tunnelbana. Om nu enskilda medlemsländer vill föra en sådan politik (som vi själva inte tror på) så bör det stå dem fritt, såvida det inte förhindrar de fyra friheterna. Men varför EU skall driva, bedöma och finansiera sådana projekt ser vi inget självändamål med. Snarare betyder det att skattebetalare i Rovaniemi betalar för infrastruktursatsningar på Sicilien, vilket innebär att det finns väldigt liten möjlighet för dessa skattebetalare att bedöma om det är väl använda pengar. Det föder den kultur av ineffektivitet och slöseri som blivit legio inom unionen.

Med dessa krav hoppas vi på att Sverige kan bli en kraft inom unionen som kämpar mot en allt mer makthungrig EU-kommission, som på senare tid presenterat det ena vansinniga förslaget efter det andra. Det behövs, för ju mer makt som koncentreras till Bryssel, ju mer impopulär blir unionen. Om vi vill ha EU kvar om tio år krävs en förändring.

Niklas Lindgren och Martin Olsvenne

Medlemmar i Centern Malmö

Brussels to unveil credit-rating clampdown

BRUSSELS – The European Commission on Tuesday (15 November) is to unveil proposals to clamp down on the credit-ratings industry, seen as one of the key villains in the eurozone debt crisis melodrama.

Internal market commissioner Michel Barnier is to propose a series of measures including a ‘blackout’ in the rating of troubled states in an attempt to limit the ratcheting up of market instability the EU executive accuses the sector of being responsible for when it has delivered downgrades to the credit ratings of countries.

The draft law would allow the EU to temporarily ban companies such as Standard & Poor’s, Fitch and Moody’s from issuing ratings changes if regulators assess that such moves would exacerbate market volatility.

[…]

Så med andra ord: Kreditsinstituten ska inte få lov att berätta för marknaden när de bedömer att ett land misskött sin ekonomi så kraftigt att deras kreditvärdighet försämrats?!? Låt oss skylla på kreditinstitutens istället för på de europeiska länder, som misskött sina ekonomier i årtionden. Shoot the messenger!

Fy fan. Censurera privata marknadsaktörer – sannolikt i strid med yttrandefriheten och europakonventionen – detta är vad europeiska makthavare ägnar sig åt när EU befinner sig i kris…?!? Man fylls inte direkt av hopp inför unionens framtid.

____

Missa inte Karl Sigfrids brännpunktare om’et.

Även HAX bloggar om’et.

Samtidigt ökar misstron. Misstro mellan nord och syd, mellan tyskar och greker, mellan folket och de folkvalda – i det fall de politiska byråkraterna i EU ens kan sägas vara det.

Kort sagt, fundamentet för hela det europeiska samarbetet skakar i sina grundvalar.

Detta är utomordentligt allvarligt. Jag vill vara tydlig med att påpeka, om det någonsin varit oklart, att jag är för ett samarbete mellan Europas länder, för att förebygga och förhindra framtida konflikter, som plågat kontinenten i hundratals år och kulminerade med andra världskriget. Detta var anledningen till samarbetets bildande, och det är det man bör hålla fast vid: Frihandelssamarbete och samröre länderna emellan. Men denna viktiga roll har förvanskats genom att generationer av europeiska karriärpolitiker med egenintresse av en stor, maktfullkomlig union tar mer och mer makt från de enskilda medlemsländerna. EU:s direktiv, som medlemsländerna är skyldiga att införa som nationell lag, berör skrämmande ofta områden som inte har något med frihandel eller fri rörlighet att göra. Samtidigt känner Europas väljare sig allt mer överkörda av de beslut som fattas i kommissionen och parlamentet. Därigenom minskar legitimiteten för hela projektet.

Politikerna har spelat ett högt spel, och nu ligger korten på bordet. EFSF höjer, och väljarna synar.

Det finns två vägar att gå: Rulla tillbaka överstatligheten eller öka den. Det senare alternativet vore förödande för demokratin i Europa och skulle sannolikt öka motsättningarna och misstron än mer. Likväl tycks det vara den enda lösning som EU-kramarna ser. ”Överstatligheten har misslyckats, låt oss lösa problemet med ännu mer överstatlighet”. De främsta företrädarna för detta perspektiv i Sverige är förstås folkpartiet. Jag tror att de menar väl och vill värna om Europasamarbetet, bland annat för fredens skull. Likväl anser jag att de är helt fel ute. Legitimiteten för unionen faller om folket inte känner sig hörda. Påtvingad överstatlighet är därmed dömd att misslyckas, och det kan få hela samarbetet att kollapsa.

Det är viktigt att utomordentligt viktigt att liberala krafter protesterar mot denna utveckling, vilket jag vid ett par tillfällen har efterlyst. Det har dock varit alldeles för tunnsått med den sortens kritik inifrån regeringen, och i synnerhet mitt eget parti, centerpartiet, som jag förväntar mig ska stå för federalism, principen (tillspetsat) att beslut ska fattas nära dem de berör. EU:s utveckling är raka motsatsen mot denna princip, och ändå har väldigt lite kritik yppats i den allmänna debatten.

Det glädjer mig därför mycket att riksdagsledamot Emil Källström skriver i Liberal Debatt: En riktig EU-vän säger ifrån.

En riktig vän ryter ifrån när någon slår in på fel väg. Ett EU och ett eurosamarbete som ska bestå även över nästa årsskifte och räntehöjning kräver oundvikligen bättre demokratisk förankring. Ett europeiskt samarbete med kurs mot centralstyrning, byråkratvälde och demokratiskt underskott kommer förr eller senare att haverera. Ett sådant haveri vore sannerligen en av de största olyckor Europa, och därmed Sverige, skulle kunna råka ut för.

Bra Emil! Läs hela!

EU:s legitimitet hos väljarna är rekordlågt – och sjunkande. Jag har sagt det tidigare och jag säger det igen: Om vi liberaler inte vågar kritisera EU, kommer vi ses som medlöpare i avdemokratiseringen och istället kommer kommunister och rasister belönas. Det vore en skam, och skulle i det långa loppet ytterligare spä på motsättningarna mellan Europas folk.

Läs till exempel Per Ankersjö: Början till slutet för EU? Eller början på EU-federationen? och Niklas Lindgren: Tobinskatt, ännu ett steg mot ett socialistiskt EU.

Dessutom är det bara att erkänna. Vi borgerliga hade fel när vi var EU-positiva. Detta tåls att säga nu när folkpartiet kör värsta kampanjen för EU och EMU. Visst, jämförelse med sossiga Sverige anno1986, så verkade EU vara en liberal dröm. Medborgarna i EU kunde handla öl på helgerna, behövde inte nöja sig med två socialist-TV-kanaler och hade inte ett dysfunktionellt statligt taximonopol. Men Sverige är idag ett helt annat land, som blivit så mycket bättre och liberalare sedan dess (även under socialdemokratiska regeringar), och det har framförallt skett utan EUs hjälp (undantaget spritfrågan). Det sätter också i EU i annat ljus. Unionen är inte ett liberalt bålverk mot en svensk socialistisk statsmakt. Tvärtom, EU är ett vänsterprojekt.

_________________________________________________

Uppdatering 12/9: Niklas lyfter ett angeläget problem. Liberaler är generellt alltför okritiska till den utveckling som sker inom EU. Grundtanken med EU, en frihandelsunion med syfte att förhindra upprustning och krig, är god. Det är därför alarmerande att unionen i mitt tycke är på väg att undergräva denna tanke genom att avvika från sitt grunduppdrag.

I grund och botten handlar det också om att föra en konstruktiv, hård men rättvis, kritik mot EU som institution, och inte bara en dogmatisk nej-till-EU-retorik. Efter att vänsterpartiet övergett utträdeskravet finns det nu bara ett EU-negativt parti i Sveriges riksdag, SD. Det vore ett slöseri om Centerpartiet skulle tappa röster till dem genom att inte stå upp för sina kärnvärderingar som maktdelning, och undlåta att kritisera EU där det behövs. Som Niklas skriver, finns det risk för att SD får monopol på EU-kritik.

Centern är ett parti i vars grundvärderingar ingår tanken att beslut skall fattas nära dem de berör. Det vore synd om denna tanke förvanskades, och chansen att bemöta folkets välbefogade farhågor med en liberal problemformulering förslösades.

Jag är övertygad om att Sveriges befolkning inom en snar framtid kommer att vända sig emot den parodi på demokrati som pågår inom EU. Det vore synd om de då bara hade ett parti att vända sig till.

Uppdatering 10.25: Annie Lööf kommenterar utspelet i Aftonbladet idag och tar avstånd ifrån kvoteringen, både på ideologiska och pragmatiska grunder. Bra! Dock är jag som sagt tveksam till ”morötter” men det är skönt att se Annie bestämt ta avstånd ifrån förmynderipolitiken!

————————————————————————————

Centerpartiet har problem. Partiet gick tillbaka i senaste riksdagsvalet, och opinionsmätningarna visar att partiet dansar runt 4-poängsstrecket. Undersökningar visar därtill att partiet uppfattas som det minst tydliga av samtliga riksdagspartier. Frågan som partiets medlemmar, och i synnerhet dess framtida ordförande, borde ställa sig är:

Varför skulle någon vilja rösta på ett parti som de inte vet vad det står för?

I det ljuset finner jag det som centerpartist en smula beklämmande att processen att utse nästa partiledare alltmer utvecklat sig till en tävling i att måla med vaga färger.

Även om Anders W Jonson efterlyser avskaffandet av värnskatten (vilket jag stödjer), Anna-Karin Hatt i viss mån tar avstånd ifrån den gemensamma valutan (vilket jag stödjer) och Annie Lööf förespråkar reformerad arbetsmarknadspolitik och förenklingar för entreprenörer (vilket jag stödjer) så önskar jag att någon kunde plocka fram den stora penseln – att någon kunde bemöta samhällsproblemen med något annat än en ny skattesubvention eller förbud.

Dick Erixon skriver:

Annie Lööf är den som når mer än till allmänna ambitioner. Hennes artikel är början till en programförklaring. Frihet och trygghet är ett ordpar som signalerar en tung värderingsmässig avvägning mellan dessa båda goda mål. Och det är genom att tydliggöra vad man menar med frihet och trygghet som man kan bli tydlig om hur man ställer dessa, i politisk debatt ofta motstridiga mål, emot varandra.

Men jag tror inte de väljare Lööf vill övertyga förstår vad hon menar. Budskapet formuleras på politikerspråk som få förstår och ännu färre är intresserade av.

Det känns tyvärr som att alla tre kandidaterna misslyckas med att peka ut en tydligare riktning för centerpartiet. Detta när partiet mer än någonting annat behöver tydlighet.

Även om det inte lär komma som en överraskning att jag stödjer Annie Lööf som ny partiordförande, och trots att det mesta just nu talar för att Annie faktiskt också väljs, är jag orolig. Orolig för att partiet inte förmår hitta en tydlig inriktning trots partiledarbyte. Det fick jag anledning att betvivla idag (även om artikeln publicerades online redan igår), när partiets förnyelsegrupp för jämställdhet – med Annika Qarlsson samt (tragiskt nog) Fredrick Federley i spetsen – gjorde sitt bästa för att reducera centern till en dålig kopia av folkpartiet genom att förespråka kvoterad föräldraförsäkring. De gamla vanliga argumenten idisslades.

För att återkoppla: Centern ska föreställa ett liberalt parti. Kvotering är inte liberalt, då ett förbud aldrig kan främja frihet. Låt mig förklara varför jag anser att kvotering av föräldraförsäkringen är fel.

För det första: De som hävdar att man har rätt att ställa krav som dessa för föräldraförsäkringen, ignorerar det faktum att det rör sig om medborgarnas genom våldsmonopol avtvingade skattepengar, som de får tillbaka – och implicerar således dels att skattepengarna egentligen tillhör staten, inte skattebetalaren, dels att politiker har rätt att ”uppfostra” föräldrar som anser sig ha rätt att sköta sin familj såsom de själva vill.

Det sistnämnda är i förlängningen inte förenligt med ett demokrati samhälle som bygger på att de folkvalda skall representera väljarnas åsikter, inte påtvinga dem sina egna. Det är det liberala synsättet!

För det andra: De som hävdar att att bara rör sig om en ”individualisering” av föräldraförsäkringen, ignorerar faktumet att föräldraförsäkringen är knuten till barnet, inte föräldrarna, och således redan är individualiserad.

Jag skulle kunna fortsätta rada upp argument, men låt mig istället påminna om något: Av ovanstående resonemang – om skattepengar som avtvingats medborgarna med (implicerat) hot om våld, och att politiker inte äger rätt att uppfostra medborgarnas i hur de styr sina familjer – följer att så kallade positiva ekonomiska incitament för frivilligt uttagande av föräldraförsäkring inte heller är liberalt eller önskvärt. Eftersom skattebetalarna redan avtvingats sina pengar, blir morot en piska hur man än gör.

Med förslag som dessa gräver centerpartiet sin egen grav inför 2014. Ingen vill rösta på ett parti som är som Folkpartiet, fast mindre tydligt. Det räcker inte med att vara tydlig – man måste vara tydligast – och ha sin egen nisch. Annie Lööf vet detta – det var hon som höll Centerns eftervalsanalys, som kom fram till att de liberala tongångarna lönade sig, där de fick chansen komma fram.

Tur att det finns frihetsvänner kvar i partiet, som vågar visa det. Dessa liberala krafter måste övervinna återvändsgränder som förmynderi, klåfingrighet och misstro mot medborgarna, och de som företräder dessa. Jag hoppas att Annie Lööf kan återknyta partiet till dessa värden. Annars är det kört 2014.

Självklart kan man tycka att avståndet mellan Alliansen och exempelvis miljöpartiet är försumbart, om man envisas med att betrakta svensk politik från månen.

Finns såklart att läsa hos Prärietankar.

I Dagens Industri (ej online) kan man idag läsa följande:

Sveriges nya arbetsmarknadsminister Hillevi Engsrtröm skärper kraven på företagen och vill att de tar större ansvar för att få ut folk i arbete.

Det ska bli betydligt svårare för näringslivet att neka långtidsarbetslösa jobb, säger hon och öppnar för att a-kassan blir obligatorisk redan under denna mandatperiod.

Galet, helt galet. Staten ska inte lägga sig i vem eller hur många ett företag anställer. Diskrimineringslagar ska naturligtvis följas, men man är knappast diskriminerad som ”långtidsarbetslös”. Näringsidkarna kan bäst själva avgöra vem som är mest lämplig för en position. Att då, som vår nye arbetsmarknadsminister gör, implicera att företag inte ska ha rätt att neka att anställa en viss person är helt fel väg att gå. Attidtyden att anställning är något man har rätt till – snarare än att någon uppskattar en tjänster tillräckligt för att vara villig att betala för dem – har aldrig någonsin lett till att fler kommer i arbete och det är en attityd som jag hoppas att arbetsmarknadsministern skyndsamt gör sig av med.

Partikompisen Johan Hedin skriver också om detta och är lika upprörd som jag.

Hon säger också att ”det ska bli betydligt svårare för näringslivet att neka långtidsarbetslösa jobb”. Hur då? LAS har tidigare kritiserats för att företagen inte har haft kontrollen över vilken personal man ska få behålla vid neddragningar… Lite som en retorisk finess har jag ställt frågan om Nya Moderaterna även vill ta ifrån företagarna rätten att avgöra vem de ska anställa. Dessa ord får jag nu äta upp; det är konsekvensen av Hillevi Engströms ansats.

Vad gäller idén att göra a-kassan obligatorisk, finns det nog få idéer inom den svenska ekonomiska debatten som jag har mer svårt för, och har tagit upp flera gånger, bland annat i ett längre inlägg här.

En borgerlig regering borde sträva efter att så många som möjligt inte ska behöva vara med i a-kassan – inte göra den obligatorisk för alla! Med en årslön ihopsparad på banken skulle detta kunna bli en realitet, men genom det höga svenska skattetrycket är det fortfarande väldigt många som lever från löning till löning utan några som helst egna marginaler utöver dem som väldfärdsstaten kan skjuta till.

Det är bra att välfärdsstaten kan hjälpa dem som behöver det när de behöver det, men en borgerlig utgångspunkt måste alltid vara att främja den enskildes förmåga att ta hand om sig själv i första hand, så länge han eller hon är kapabel att göra detta och först i andra hand komma till undsättning. Det handlar inte om att inskränka rätten till hjälp från välfärdsstaten – det handlar om att bedriva en politik som syftar till att så få som möjligt ska behöva den! Det uppnår man inte genom en högskattestat där människor inte har en chans att spara ihop någon som helst privat förmögenhet, oavsett hur liten. Och som jag skrev här, blir en obligatorisk a-kassa bara en ytterligare skatt för den som tvingas betala den.

Dessutom är det moraliskt fel att tvinga människor att betala för saker som de inte behöver, och inte vill ha. Om man har sparat en årslön på banken, eller snart skall gå i pension, eller helt enkelt känner att risken att bli arbetslös är noll och inte vill betala för en a-kassa man inte vill ha eller behöver – varför ska man då tvingas?

För det tredje är det inkonsekvent att göra arbetslöshetsförsäkringen obligatorisk. Regeringen införde nämligen strax efter regeringsskiftet 2006 en ökad andel egenfinansiering av a-kassan. Alltså: A-kassan blev inte, såsom LO med flera påstår ”dyrare”, det var bara en mindre del som finansierades via skattesedeln och en större del genom medlemmarnas egenavgifter. Alltså fick löntagarna genom denna reform mer makt över sina egna pengar att själva välja hur de ville använda dessa. Denna makt vill vår nye arbetsmarknadsministern – liksom den tidigare – alltså nu helt tillintetgöra, av statsfinansiella skäl.

Jag vill säga det så klart och tydligt jag kan: Det anstår inte en borgerlig minister att agera så. Den obligatoriska a-kassan är ett mycket dåligt påfund som måste överges! Regeringens tidigare agerande visar hur en borgerlig regering borde agera.

Låt mig sist men inte minst påpeka några saker: A-kassan kallas ibland för arbetslöshetsförsäkring – och därför borde den också fungera som en sådan. Om vi försäkrar vår bil eller vårt hus kommer inte staten till undsättning och subventionerar, och det ska man heller inte göra med a-kassan. För det andra är a-kassan, trots större andel egenfinansiering, fortfarande starkt subventionerad vilket alltså innebär att den enskildes skattepengar går till detta ändåmål oavsett om denne är med i a-kassan eller ej. I andra länder än Sverige hade detta setts som mycket orimligt.

Hillevi Engström talar i artikeln om olika metoder för att få in människor i arbete som har svårt att komma in, exempelvis människor med utländsk bakgrund. Men det är och förblir ofrånkomligt att den nuvarande arbetsmarknadslagstiftningen, där det är svårt att avskeda människor som inte passar för arbetet, innebär ett större risktagande för den potentiella arbetsgivaren. Detta drabbar i slutänden dem hårdast, som har sämst förankring på arbetsmarknaden till att börja med, såsom ungdomar och invandrare med flera. LAS är ett problem och behöver reformeras.

En borgerlig arbetsmarknadsminister måste inse att den enskildes bästa trygghet på arbetsmarknaden är dennes arbetsförmåga. Man kan inte lagstifta fram trygghet för människor som aldrig fått chansen att vara med.

Fredrik Reinfeldt utser, i mina ögon, bara ministrar som ställer upp på det nymoderata sosseriet, i alla fall bland de viktigaste posterna (Borg är bra men har bara statsfinanserna för ögonen, vilket försvårar viktiga reformer). Det verkar onekligen som vi blev av med mer än en kompetent journalist på SVT i och med den nya regeringen. Jag hoppas jag har fel. Mycket i artikeln är luddiga utfästelser om vad som kanske kan komma. Men det mesta av det känns riktigt sossigt, och absolut ingenting signalerar att Hillevi Engström har någon förståelse för varför Sverige hamnat i den arbetsmarknadsmässiga situation som vi befinner oss i.

Eller hur vi ska ta oss ur den.

_________________________________________________________

Uppdatering: Sanna Rayman skriver om intervjun i SvD.

När mötet var slut klev partiledarna på bussen igen och styrde färden mot Göteborg. Kvar fanns ett hundratal valarbetare som kommer ha mycket att göra ända tills dess att vallokalerna stänger.

–  Det var bra motivation, sedan är det också intressant att träffa andra valarbetare från de andra partierna, säger Maria Sigurdardottir från Centerpartiet.

Hennes kollega var dock inte enbart positiv över mötet.

–  Jan Björklund exempel från Danmark där bara drygt 170 röster avgjorde kändes lite som skrämseltaktik, säger Martin Olsvenne.

Taget ur kontext eller inte – Detta är som sagt kanske inte min skarpaste analys. Jag har visserligen varit utomlands sen dagen efter valet, men jag har ändå förstått så pass mycket som att endast ett fåtal röster för just Folkpartiet (i Göteborg respektive Värmland) kostade alliansen två mandat och majoriteten i riksdagen. Janne Björklund fick alltså helt rätt, tyvärr.

För övrigt finns det exempel på att journalisten drog lite väl mycket egna slutsatser. Maria är nämligen inte medlem i centerpartiet, och hon är inte min ”kollega”. Hon är min flickvän.