Det är svårt att vara ödmjuk, när man har rätt

Dansk Folkeparti är för dansk politik som Kalmar FF är för allsvenskan – svåra att slå på hemmaplan och förbannat tråkiga att behöva titta på.

Jag spekulerade härförleden att Dansk Folkepartis ställning i dansk politik var hotad, att vi kanske nu kan skönja början av en ny politisk era, där Pia Kjaersgaard inte längre är den dominerande kraften – den som styr den politiska diskursen.

Personligen tror jag att danskarna i gemen tycker att det har varit lite väl mycket på sistone av invandringskritiska utspel. Det börjar kännas fantasilöst att beskriva det som Danmarks huvudproblem, efter alla åtgärder som redan har genomförts genom åren.

Kanske var det symptomatiskt att Helle Torning-Schmidt (s) och Pia Kjaersgaard möttes i en debatt just ikväll, samma dag som det meddelas att ”det er strammet nok” i invandingspolitiken, dvs. danskarna menar att de åtstramningar som genomförts hittills på det invandringspolitiska området är tillräckliga, enligt en undersökning. Detta efter att Helle själv hade satt ner foten och indikerat att det är nog. Det skall sägas, att Helle knappast kan sägas ha varit den fria invandringens fanbärare under senare år, tvärtom. Däremot är hon en skicklig politiker som känner av vart opinionsvinden blåser. Och att vinden har vänt har jag själv observerat flera tecken på.

Först var det Pias huvudlösa utspel om parabolförbud i invandrartäta bostadsområden. Därpå följde förhandlingarna om den danska statsbudgeten, finansloven.

Detta är ett klassisk återkommande inslag under den regering som letts av Venstre och Konservative; för att som stödparti rösta för finansloven, kräver Dansk Folkeparti alltid något för besväret. Detta något är alltid ytterligare åtstramningar i invandringspolitiken av olika slag. Denna arbetsmetod har varit extremt framgångsrik. Inte bara har den lett till att DF:s förslag gått igenom, men också till att de andra partierna hakat på deras problembeskrivning.

Debatten börjar som regel någon månad innan det är dags för själva budgeten att diskuteras, genom att Pia – som är en ypperligt skicklig politiker – låter starta debatt om något invandringsrelaterat samhällsproblem som hon upplever måste åtgärdas. Senast kom som sagt parabolförbudet upp som en testballong. Men testballonger i politiska sammanhang skall helst hissas upp av en mindre viktig person än partiledaren, utifall dess popularitet är osäker innan lanseringen. Först därefter kan den så berömmas av partiledaren om testballongen är framgångsrik. Nu var det som vanligt Pia själv som lade fram förslaget och det var där det brast, eftersom förslaget som sagt inte föll i så god jord. Danskarna lägger trots allt vikt vid yttrandefriheten på riktigt, inte bara för att trakassera muslimer.

Personligen tror jag att Pia efter alla år med framgångar har fått hybris. Det visar inte minst den efterföljande debatten till det förslag till ändringar i utlänningslagen som DF i år krävde som villkor för sitt stöd till regeringens finanslov. Mer specifikt gick dessa nämligen ut på förändringar i den ökända så kallade 24-årsregeln, den regel som säger att gifta makar måste vara över 24 år för att en utländsk maka eller maka ska beviljas uppehållstillstånd i landet (unga förälskade göra sig icke besvär utan får flytta till Sverige istället). Förändringarna har populärt fått namnet ”poängsystemet” eftersom de kort går ut på att det utöver åldersgränsen skall införas ett poängsystem för uppehållstillstånd, baserat på bland annat akademisk utbildning och kunskaper i det danska språket.

I debatten har ståndpunkter framkommit som att det förvisso kan vara rimligt att ställa krav på invandrare som söker uppehållstillstånd (en vanlig ståndpunkt i Danmark), men att få menar att det är rimligt att kräva att man bara ska få lov att ta den man eller kvinna man älskar till Danmark om man har råkat haft turen att förälska sig i någon som läst på universitet.

Det kan nämnas i sammanhanget att ett tidigare testförslag, som kom under sommaren, gick ut på att ersätta 24-årsregeln med en 28-årsregel, som alltså skulle kräva att man fick vänta tills sin man eller fru var 28 innan han eller hon fick uppehållstillstånd. Då 24-årsregeln ursprungligen infördes under förevändningen att förhindra tvångsäktenskap, blir man milt sagt tvivlande om huruvida detta är det egentliga bakomliggande skälet, när denna typ av förslag kommer, då tvångsäktenskap för snart trettioåriga ju inte hör till vanligheterna någonstans i världen. Snarare framstod syftet som att förhindra invandring i sig. Detta förslag dog också innan debatten ens hunnit börja.

Ett annat förslag var att tvinga danskar med examen som väljer att arbeta utomlands att betala tillbaka sitt studiebidrag till staten som ”straff”. Knappast ett recept för den öppenhet mot omvärlden som den lilla exportberoende nationen såväl kommer behöva i framtiden.

Pia Kjaersgaards hela agenda är att ständigt strama åt dansk invandringspolitik ytterligare. Eftersom hon alltid fått igenom sina förslag, dominerat debatten och inte minst haft opinionsmässiga framgångar, verkar hon ha fått för sig att ovanstående recept för politiskt inflytade kan upprepas i oändlighet. Jag ifrågasatte detta i mitt tidigare inlägg och ovanstående artikel signalerar att jag mycket väl kan få rätt.

Invandringspolitiken är inte Danmarks stora problem, det är bristen på nödvändiga reformer. Jag är skeptisk till mycket av den retorik som kommer från det utmanande regeringsalternativet S+SF. Kanske inte så konstigt eftersom jag är liberal. Men samtidigt kan man inte bortse ifrån att den sittande liberalkonservativa regeringen i princip inte har åstadkommit ett smack på snart ett decennium vad gäller liberala reformer, tvärtom. Vi liberaler i Sverige klagar emellanåt på vår egen borgerliga alliansregering, men då ska man veta hur mycket värre det kunde ha varit. Danmark har under VK-regeringen fått högre skatter, större offentlig sektor, mer regleringar och – framför allt – en mer omvärldsfrånvänd politik i allmänhet.

För att återvända till fotbollsanalogierna, brukar man ibland säga att ett lag kan behöva en tur ner till andraserien för att kunna komma tillbaka med nytt fokus.  Efter ett decennium med borgerligt styre har Danmark högst skatter i världen och inga visioner för att undvika framtida stagnation. Det är en insats som danskarna rimligen bör underkänna.

Positioneringen inför nästa val till folketinget har börjat. Jag tror personligen att Helle Torning-Schmidt är taktiskt smart som börjar markera avstånd gentemot Pias retorik. Det naturliga har annars varit för de stora partiledarna (V, K, S och till och med SF) att följa hennes på många håll populära retorik, och lägga sig i ”slipstreamen”. En skicklig politiker märker när opinionen vänder och det har Helle Torning-Schmidt tydligen gjort. Det kan mycket väl göra henne till Danmarks första kvinnliga statsminister 2011.

Publicerat i Danmark, Dansk Folkeparti, Pia Kjærsgaard | Lämna en kommentar

Se till Stureplanscentern, partivänner!

Ja, jag är pucktrea som vanligt. Men långsamhet är ingen anledning att inte blogga om saker som förtjänar uppmärksamhet.

Det gick väl inget vidare för Centern i valet. Även om ”katastrof” vore att ta i, kan vi som parti inte vara nöjda med det totala resultatet. Här i Malmö har vi fortfarande inga mandat i kommunfullmäktige. Det är trist.

Desto roligare är dock att Centerpartiet i Stockholm stärker sina posititioner och erövrar hela tre mandat. Dessutom är numera Stureplanscentern representerade i flera kommunala bolag, nämnder och styrelser. Man blir nästan lite rörd här nere i Malmö av att dessa ideologiska själsfränder får reellt inflytande över huvudstaden. Allra roligast är att ideologisk tydlighet tycks belöna sig, för finns det någon partiavdelning i Sverige som är tydligt och uttalat liberal i detta land så är det dem.

Socialdemokraterna brukar ofta klanka ner på Stureplanscentern, och påstå att de är ett tecken på att partiet förlorat anknytningen till sitt landsbygdsursprung. Varför sossarna har sådan ”omtanke” om ett annat parti övergår mitt förstånd – men frågar ni mig, framstår det snarare som att Stureplanscentern är ett föredöme för resten av partiet att lära sig av.

Grattis Stureplanscentern och kör hårt!

Publicerat i Stureplanscentern | 2 kommentar

Vi står op for den danske ytringsfrihed… men kun for at udmyge muslimer

Ja, så skulle man ju kunna sammanfatta Pia Kjærsgaards syn på yttrandefrihet; den är i allra högsta grad villkorlig.

Man får många gliringar från de danska kollegorna nuförtiden; är det inte svart humor angående de många invandrarrelaterade skjutningarna i Malmö, är det kritik av den svenska behandlingen av Sverigedemokraterna i allmänhet – eller TV4:s censur av dem i synnerhet.

Men allt är inte frid och fröjd hemma i The State of Denmark heller. Pia, som förmodligen känner att det gått lite väl lång tid sedan hon fick göra ett utspel mot muslimer i danska medier, går nu ut med förslaget om att förbjuda parabolantenner i invandrartäta bostadsområden såsom Vollsmose i Odense. Detta med anledning av, som Pia uttrycker det, att kanaler som Al Jazeera og al Arabiya ”indoktrinerar till hat”.

»Skal det f.eks være tilladt, at Vollsmose er plastret til med parabol-antenner, som peger mod den mellemøstlige verden? Jeg ved godt, det er meget forbud, men det er nødvendigt. Fjern parabolerne«, siger Pia Kjærsgaard.

Jaha, ja. Partiet, som säger sig stå upp för yttrandefriheten i Danmark, visar sig alltså till sist bara förespråka en mycket selektiv form av yttrandefrihet; friheten att hetsa mot muslimer (som jag rent principiellt förvisso stödjer även om ”hetsande” inte är något jag uppmuntrar). Men det slutar inte där. Om det inte går att förbjuda parabolantennerna – vilket det såklart inte gör – så tycker Pia att man istället ska förbjuda kanalerna.

Dansk Folkeparti glemmer den ytringsfrihed, som partiets ellers ofte fremhæver som en vigtig dansk værdi, når formand Pia Kjærsgaard foreslår et forbud mod parabolantenner i eksempelvis Vollsmose.

Det vurderer chefjurist i den liberale tænketank Cepos, Jacob Mchangama.

Det Pia ägnar sig åt är skrämselpropaganda och populism i dess yttersta form. De hon appelerar till har nog knappast sett på de nämnda TV-kanalerna, som i det stora hela är seriösa och professionella produktionsbolag.

»I hele den arabiske verden bliver vi ofte beskyldt for at være provestlige. At få kritik fra begge sider får os til at tænke, at vi må gøre noget rigtigt«, siger [lederen af Al Aravbiya].

Ja, att påstå att de skulle driva någon slags islamistisk indoktrineringskampanj mot sina tittare är något som förmodligen bara Jeppe från Sydjylland kan instämma i utan ifrågasättande. Men så är det ju också honom som Pia siktar på. Så som hon alltid gjort, och det har än så länge alltid belönat sig – aldrig straffat sig. Och däri ligger den stora svagheten i det danska debattklimatet.

Det ska sägas, och det glädjer mig, att det i alla fall finns några DF:are som tagit ovanstående principer på allvar, och reagerar på utspelet med att lämna partiet.

Dansk Folkeparti er blevet for ekstremt, for fremmedhadsk og for udemokratisk.

Det mener Henrik Soloy, som derfor nu har meldt sig ud af partiet i protest efter ni år som byrådsmedlem for Dansk Folkeparti i Albertslund.

Afgørende for hans beslutning er Pia Kjærsgaards forslag om at forbyde først paraboler og senere arabiske nyhedskanaler, som har været heftigt debatteret de seneste dage.

»Jeg vil ikke bestemme, hvad min nabo skal modtage af nyheder. Jeg tror, min nabo er så intelligent, at han godt kan sortere skidt fra kanel«, siger Henrik Soloy og fortsætter:

»Jeg kan ikke se mig selv i et samfund, hvor magthavere bestemmer, hvad jeg ser af nyheder«.

Starkt! Pia har varit en realitet så länge i dansk politik att det känns som att man tar hennes position för given, och kanske gör hon det själv också. Har hon fått hybris, månne? Någonstans måste det gå att bryta det dödläge som den danska debatten hamnat i. Handlingar som dessa och intern kritik borde förhoppningsvis kunna danska folket att ställa sig själva frågan om det maniska tonläge som plågat Danmark i ett decennium, och kulminerade med Muhammedteckningarna, kanske kan övergå i en mer sansad och konstruktiv debatt. Och det skulle behövas. Fundamentalistisk islamism skall debatteras, fördömas och bekämpas – men det gör man inte genom att, såsom Pia Kjærsgaard gör, utmåla alla muslimer som potentiella extremister.

Till och med Naser Khader tar sig i kragen och väljer för en gångs skull inte den populistiska diskursen -redan det ett trendbrott, banne mig!

Jeg troede, at det var en aprilsnar, siger de konservatives ordfører, Naser Khader.

Kanske har Pia trampat i klaveret på riktigt den här gången. Jag gör ingen hemlighet av att jag verkligen hoppas att detta är början till slutet för Danmarks mäktigaste kvinna.

Yttrandefrihet är mer än bara religionskritik

Publicerat i Danmark, Dansk Folkeparti, Malmö, Naser Khader, Pia Kjærsgaard, Yttrandefrihet | 1 kommentar

Missa inte…

… polaren Niklas Lindgrens inlägg om liberalers tendens att fördöma andra liberaler, vars åsikter de egentligen delar i stort. Niklas delar med sig av flera tankvärda poänger kring hur liberaler behandlar varandra.

Självklart kan man tycka att avståndet mellan Alliansen och exempelvis miljöpartiet är försumbart, om man envisas med att betrakta svensk politik från månen.

Finns såklart att läsa hos Prärietankar.

Självklart kan man tycka att avståndet mellan Alliansen och exempelvis miljöpartiet är försumbart, om man envisas med att betrakta svensk politik från månen.
Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Den svenska politiska journalistiken är en sorglig ursäkt för ett skämt

Moderaternas nytillträdda partisekreterare Sofia Arkelsten anklagas för att ha åkt på en ”mutresa”. Jag tänker inte gå in på fallet i fråga här, men konstaterar att journalister gillar att rapportera om sån’t. Varför – om vi pausar ett ögonblick för att ska dissekera fenomenet – anser vi det generellt vara problematiskt med bjudresor av denna sort?

Jo, naturligtvis för att mutor av olika slag kan förmå politiker att fatta beslut som i slutänden inte ligger i väljarnas intresse, utan i ett särintresses – i brist på bättre ord – intresse.

Mutor är av ondo, eftersom de kan få effekten att politikers beslut tar hänsyn till särskilda intressen snarare än väljarnas intressen.

Det vore mig fjärran att antyda att journalister bryr sig mer om politikerns inkomster och fritidsintressen, än vad de gör när de är på jobbet – men man kan man hursomhelst rätteligen fråga sig, varför de som ondgör sig över risker för åsidosättande av väljarnas intressen, inte i samma upprörda ton rapporterar när sådant åsidosättande faktiskt sker.

Publicerat i Datalagringsdirektivet, Svensk politisk journalistik | Lämna en kommentar

Vad som skapar galningar

Med anledning av att en (gissningsvis) ensam galning härjar i Malmö och skjuter oskyldiga människor som om det vore en lek – finner jag det lämpligt att väcka diskussionen om vad som gör människor våldsamma. En jämförelse med skolskjutningarna i Finland på senare år känns mer aktuella än kopplingar till Malmös problem som stad, även om dessa säkerligen har inverkan också till att detta har hänt just här.

Poängen jag försöker göra är att gänguppgörelser och oprovocerade vansinnesdåd är två helt olika saker.

Malmö har stora problem med gängbildning och organiserad brottslighet, och detta har svärtat ner stans rykte. Men det rör sig här inte om organiserad kriminalitet utan om en störd psykopat, även om denne sannolikt varit i kontakt med brottslingar för att komma över de automatvapen (!) som använts vid dåden och sannolikt smugglats in i landet. Därför bör vi fråga oss vad som kan göras för att förebygga denna sorts vansinnesdåd. Sannolikt har dessa gärninar begåtts av en person som befinner sig, eller upplever sig vara, utanför gemenskapen. Ett starkt inkluderande civilsamhälle är därför den bästa medicinen mot att enskilda får lust att ”hämnas” på samhället.

Utöver detta är det i ett kortare perspektiv naturligtvis centralt att brottsbekämpning och psykvård får tillräckliga resurser.

Men jag ska inte babbla på. Läs mitt två år gamla inlägg om He-Man istället, det är en av mina favoriter.

Publicerat i "Videovåldet", Malmö | Lämna en kommentar

Ole Sohn har inte sonat sitt förflutna

Det kan mycket väl bli val igen i Danmark 2011. Här har de ju som bekant ett system liknande det brittiska, där val kan utlysas innan mandatperioden utlöpt. Fler och fler bedömare tror nu att före detta ledaren för Danmarks Kommunistiske Parti (nuvarande Socialistisk Folkeparti), Ole Sohn, skulle bli en belastning för en eventuell S+SF-regering. Detta då han avslöjats ha tagit emot pengar från Moskva, hyllat Erich Honecker m.m. under sin tid som ordförande på åttiotalet.

Sohns dementier, förklaringar och avböner har hittills inte imponerat på danskarna. Nuvarande partiordförande – högerreformisten, populisten, the man the myth the legend – Villy Søvndahl, har såvitt jag sett ännu inte uttalat sig i frågan.

Bilden är tagen från dagens Berlingske Tidende.

Publicerat i Danmark, Kommunism | Lämna en kommentar

And the tokigheter just keep coming

Som en liten uppföljning av vad jag skrev häromdagen, vill jag kommentera följande passage i Veckans Affärer:

”I grunden har de fristående a-kassorna fungerat väldigt bra och systemet får gärna fortsätta vara så. Det viktiga är att flertalet omfattas av a-kassan, inte vem som är huvudman för den”, säger [arbetsmarknadsminister Hillevi Engström].

A-kassornas koppling till facket tänker jag inte kommentera i detta inlägg utöver att konstatera att det finns olika sätt att samordna arbetslöshetsförsäkringen, alla med för- och nackdelar. Men vad gäller uttalandet om att det viktiga skulle vara att så många som möjligt ska vara anslutna, vänder jag mig mot detta. Det grundar sig på en missuppfattning. Trygghet är bra, men det kan se ut på olika sätt. A-kassa är bara en form. Eget sparande eller andra former för trygghet som bygger på att den enskilde själv väljer sin trygghet bör främjas.

En annan anmärkningsvärd passage är denna:

När ekonomin så tillåter vill hon även se att ersättningsnivåerna i a-kassan höjs, hon kan dock inte säga något om hur denna justering ska ske.

Så arbetsmarknadsministern är alltså beredd att göra det mindre lönsamt att gå från arbetslöshet till arbete? Jag kan förvisso ha invändningar emot supply-side economics också, och menar att den danska flexicurity-modellen med hög arbetslöshetsersättning men svagare anställningsskydd har sina poänger i jämförelse med den svenska regeringens linje med lägre ersättning och rigid arbetsmarknadslagstiftning – men det förvånar mig att arbetsmarknadsministern på detta sätt tycks implicera en eventuell tillbakagång till hur det var tidigare.

Men det är det väl bara jag som reagerat på… Eller har jag missat något? Återigen, liksom den tidigare intervjun i DI, får vi bara ana sossetendenserna bakom luddiga formuleringar – men det är desto mer anledning att kräva svar!

Publicerat i a-kassa, arbetslöshet, arbetsmarknad | Lämna en kommentar

Rimliga brottspåföljder för olika sorters brott

Förtroendet för rättsamhället bygger på att straffen någorlunda överensstämmer med det som brukar kallas ”det allmänna rättsmedvetandet”. Detta är min åsikt och det glädjer mig att Centerns rättspolitiske talesman Johan Linander återger den mer eller mindre ordagrant i Riksdag & Departement, med anledning av att man utreder förhållandet i straff mellan vålds- och narkotikabrott:

– Vi måste hitta ett utdömande av straff som ligger nära det allmänna rättsmedvetandet, och att det blir en rimlig avvägning mellan de olika brotten. Det handlar om förtroendet för rättsväsendet, säger Johan Linander, rättspolitisk talesman för Centern och vice ordförande i justitieutskottet.

Bra sagt! Det glädjer mig att man tar frågan om rimligheten i skillnaden mellan olika brottspåföljder på allvar.

Publicerat i Narkotikapolitik, rättsäkerhet, Rättssäkerhet | Lämna en kommentar

Reepalus judehets fördöms

Saxat från Svenskan:

Malmös socialdemokratiska kommunalråd Ilmar Reepalu fördöms av människorättsorganisationen Simon Wiesenthal Centre, som specialiserar sig på antisemitism.

Det är med anledning av tävlingen World Mayor, där världens bästa borgmästare koras, som Wiesenthal-centret ingripit. Ilmar Reepalu finns bland de nominerade, men Wisenthal-centret anser att Reepalu borde diskvalificeras.

I bakgrunden ligger Ilmar Reepalus uttalanden i pressen, vilka förringade den judiska minoritetens besvärliga situation i Malmö. När judar i Malmö har känt sig tvungna att fly staden på grund av grasserande antisemitism, har Reepalu kommenterat läget delvis överslätande, delvis närmast fientligt.

”En borgmästare som inte kan stå upp för sin stads invånare kan inte vara en förebild, och vad Reepalu har sagt och gjort mot Sveriges judar, speciellt i Malmö, borde diskvalificera hans kandidatur i World Mayor 2010”, skriver Simon Wiersenthal Centre.

Ja, nog har Reepalu skämt ut både sig själv och Malmö genom sina kommentarer.

Publicerat i Malmö | Lämna en kommentar

Totto kom tillbaka, allt är förlåtet!

(Nej, det är det verkligen inte, men nu när jag har er uppmärksamhet så kan ni väl läsa resten av inlägget också…)

I Dagens Industri (ej online) kan man idag läsa följande:

Sveriges nya arbetsmarknadsminister Hillevi Engsrtröm skärper kraven på företagen och vill att de tar större ansvar för att få ut folk i arbete.

Det ska bli betydligt svårare för näringslivet att neka långtidsarbetslösa jobb, säger hon och öppnar för att a-kassan blir obligatorisk redan under denna mandatperiod.

Galet, helt galet. Staten ska inte lägga sig i vem eller hur många ett företag anställer. Diskrimineringslagar ska naturligtvis följas, men man är knappast diskriminerad som ”långtidsarbetslös”. Näringsidkarna kan bäst själva avgöra vem som är mest lämplig för en position. Att då, som vår nye arbetsmarknadsminister gör, implicera att företag inte ska ha rätt att neka att anställa en viss person är helt fel väg att gå. Attidtyden att anställning är något man har rätt till – snarare än att någon uppskattar en tjänster tillräckligt för att vara villig att betala för dem – har aldrig någonsin lett till att fler kommer i arbete och det är en attityd som jag hoppas att arbetsmarknadsministern skyndsamt gör sig av med.

Partikompisen Johan Hedin skriver också om detta och är lika upprörd som jag.

Hon säger också att ”det ska bli betydligt svårare för näringslivet att neka långtidsarbetslösa jobb”. Hur då? LAS har tidigare kritiserats för att företagen inte har haft kontrollen över vilken personal man ska få behålla vid neddragningar… Lite som en retorisk finess har jag ställt frågan om Nya Moderaterna även vill ta ifrån företagarna rätten att avgöra vem de ska anställa. Dessa ord får jag nu äta upp; det är konsekvensen av Hillevi Engströms ansats.

Vad gäller idén att göra a-kassan obligatorisk, finns det nog få idéer inom den svenska ekonomiska debatten som jag har mer svårt för, och har tagit upp flera gånger, bland annat i ett längre inlägg här.

En borgerlig regering borde sträva efter att så många som möjligt inte ska behöva vara med i a-kassan – inte göra den obligatorisk för alla! Med en årslön ihopsparad på banken skulle detta kunna bli en realitet, men genom det höga svenska skattetrycket är det fortfarande väldigt många som lever från löning till löning utan några som helst egna marginaler utöver dem som väldfärdsstaten kan skjuta till.

Det är bra att välfärdsstaten kan hjälpa dem som behöver det när de behöver det, men en borgerlig utgångspunkt måste alltid vara att främja den enskildes förmåga att ta hand om sig själv i första hand, så länge han eller hon är kapabel att göra detta och först i andra hand komma till undsättning. Det handlar inte om att inskränka rätten till hjälp från välfärdsstaten – det handlar om att bedriva en politik som syftar till att så få som möjligt ska behöva den! Det uppnår man inte genom en högskattestat där människor inte har en chans att spara ihop någon som helst privat förmögenhet, oavsett hur liten. Och som jag skrev här, blir en obligatorisk a-kassa bara en ytterligare skatt för den som tvingas betala den.

Dessutom är det moraliskt fel att tvinga människor att betala för saker som de inte behöver, och inte vill ha. Om man har sparat en årslön på banken, eller snart skall gå i pension, eller helt enkelt känner att risken att bli arbetslös är noll och inte vill betala för en a-kassa man inte vill ha eller behöver – varför ska man då tvingas?

För det tredje är det inkonsekvent att göra arbetslöshetsförsäkringen obligatorisk. Regeringen införde nämligen strax efter regeringsskiftet 2006 en ökad andel egenfinansiering av a-kassan. Alltså: A-kassan blev inte, såsom LO med flera påstår ”dyrare”, det var bara en mindre del som finansierades via skattesedeln och en större del genom medlemmarnas egenavgifter. Alltså fick löntagarna genom denna reform mer makt över sina egna pengar att själva välja hur de ville använda dessa. Denna makt vill vår nye arbetsmarknadsministern – liksom den tidigare – alltså nu helt tillintetgöra, av statsfinansiella skäl.

Jag vill säga det så klart och tydligt jag kan: Det anstår inte en borgerlig minister att agera så. Den obligatoriska a-kassan är ett mycket dåligt påfund som måste överges! Regeringens tidigare agerande visar hur en borgerlig regering borde agera.

Låt mig sist men inte minst påpeka några saker: A-kassan kallas ibland för arbetslöshetsförsäkring – och därför borde den också fungera som en sådan. Om vi försäkrar vår bil eller vårt hus kommer inte staten till undsättning och subventionerar, och det ska man heller inte göra med a-kassan. För det andra är a-kassan, trots större andel egenfinansiering, fortfarande starkt subventionerad vilket alltså innebär att den enskildes skattepengar går till detta ändåmål oavsett om denne är med i a-kassan eller ej. I andra länder än Sverige hade detta setts som mycket orimligt.

Hillevi Engström talar i artikeln om olika metoder för att få in människor i arbete som har svårt att komma in, exempelvis människor med utländsk bakgrund. Men det är och förblir ofrånkomligt att den nuvarande arbetsmarknadslagstiftningen, där det är svårt att avskeda människor som inte passar för arbetet, innebär ett större risktagande för den potentiella arbetsgivaren. Detta drabbar i slutänden dem hårdast, som har sämst förankring på arbetsmarknaden till att börja med, såsom ungdomar och invandrare med flera. LAS är ett problem och behöver reformeras.

En borgerlig arbetsmarknadsminister måste inse att den enskildes bästa trygghet på arbetsmarknaden är dennes arbetsförmåga. Man kan inte lagstifta fram trygghet för människor som aldrig fått chansen att vara med.

Fredrik Reinfeldt utser, i mina ögon, bara ministrar som ställer upp på det nymoderata sosseriet, i alla fall bland de viktigaste posterna (Borg är bra men har bara statsfinanserna för ögonen, vilket försvårar viktiga reformer). Det verkar onekligen som vi blev av med mer än en kompetent journalist på SVT i och med den nya regeringen. Jag hoppas jag har fel. Mycket i artikeln är luddiga utfästelser om vad som kanske kan komma. Men det mesta av det känns riktigt sossigt, och absolut ingenting signalerar att Hillevi Engström har någon förståelse för varför Sverige hamnat i den arbetsmarknadsmässiga situation som vi befinner oss i.

Eller hur vi ska ta oss ur den.

_________________________________________________________

Uppdatering: Sanna Rayman skriver om intervjun i SvD.

Publicerat i Okategoriserade | 3 kommentar

Inte min bästa analys…

Ibland är det läge för lite självdistans. Även om jag inte minns att jag uttalade mig så som det står i Skånskan efter pep-rallyt dagen innan valet, måste jag väl ha sagt något i stil med det. Man kanske bara ska hålla käften och inte prata med journalister, men man får väl bjuda på tokigheter som dessa också:

När mötet var slut klev partiledarna på bussen igen och styrde färden mot Göteborg. Kvar fanns ett hundratal valarbetare som kommer ha mycket att göra ända tills dess att vallokalerna stänger.

–  Det var bra motivation, sedan är det också intressant att träffa andra valarbetare från de andra partierna, säger Maria Sigurdardottir från Centerpartiet.

Hennes kollega var dock inte enbart positiv över mötet.

–  Jan Björklund exempel från Danmark där bara drygt 170 röster avgjorde kändes lite som skrämseltaktik, säger Martin Olsvenne.

Taget ur kontext eller inte – Detta är som sagt kanske inte min skarpaste analys. Jag har visserligen varit utomlands sen dagen efter valet, men jag har ändå förstått så pass mycket som att endast ett fåtal röster för just Folkpartiet (i Göteborg respektive Värmland) kostade alliansen två mandat och majoriteten i riksdagen. Janne Björklund fick alltså helt rätt, tyvärr.

För övrigt finns det exempel på att journalisten drog lite väl mycket egna slutsatser. Maria är nämligen inte medlem i centerpartiet, och hon är inte min ”kollega”. Hon är min flickvän.

Ibland är det läge för lite självdistans. Även om jag inte minns att jag uttalade mig så som det står i Skånskan, måste jag väl ha sagt något i stil med det. Man kanske bara ska hålla käften när man pratar med journalister, men man får väl bjuda på tokigheter som dessa också:

När mötet var slut klev partiledarna på bussen igen och styrde färden mot Göteborg. Kvar fanns ett hundratal valarbetare som kommer ha mycket att göra ända tills dess att vallokalerna stänger.

–  Det var bra motivation, sedan är det också intressant att träffa andra valarbetare från de andra partierna, säger Maria Sigurdardottir från Centerpartiet.

Hennes kollega var dock inte enbart positiv över mötet.

–  Jan Björklund exempel från Danmark där bara drygt 170 röster avgjorde kändes lite som skrämseltaktik, säger Martin Olsvenne.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

En seger med besvikelse

Jag tänker inte ge mig in på några djupare valanalyser. Jag konstaterar bara att det är glädjande, bland väldigt många trista resultat (däribland Malmö och riket), att Centern stärks i Stockholm och att man gör det, som Per Ankersjö så fint analyserar, genom att hålla fast vid liberala kärnvärden.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Kakelmos

I morse samlades alliansnes valarbetare på träffpunkt Allians för att delta i ett pep rally.

Publicerat i Okategoriserade | 1 kommentar

Våld

Uppdaterat: Överfallet med inristandet av en svastika har visat sig vara påhittat. Nedanstående synpunkter gäller likväl.

————————————————————————————

Det är sent på kvällen, jag tänker gå och lägga mig och jag orkar inte sitta uppe och leta länkar till det här inlägget. Så det får vara, jag tror att de flesta redan hört ändå vad det går ut på.

En partikamrat till mig, riksdagsledamot Fredrick Federley har misshandlats utanför sitt hem i vad som rimligen bara kan vara politiskt våld. Jag har förstått att han mår efter omständigheterna bra nu, men det som hänt är hursomhelst helt oacceptabelt. Samhället måste skydda våra politiker och lagstiftare om de har en förhöjd hotbild såsom Fredrick haft. Jag inser att samtliga riksdagsledamöter inte kan ha personliga livvakter, men vi kanske kan börja med att inte klaga på några futtiga taxiresor till och från bostaden för Fredrick och andra politiker. Fredrick har misshandlats flera gånger tidigare och säpo vet sen tidigare att en hotbild mot honom existerar.

Men journalister är ju som bekant mer intresserade av att spä på politikerföraktet och utmåla våra politiker som själviska fifflare som bara vill utnyttja systemet för något slags vagt definiterad lyxtillvaro… Att faktiskt granska det politiska arbetet ger inte samma snaskiga rubriker som att ”granska” svart barnpassning, obetalda tv-licenser eller krogbesök.

Politikerna krävs ofta på ansvar men sällan journalister. Konsekvenserna av denna attityd mot politiker kan vi observera alltför tydligt. Det är inte roligt att tänka på, men vi kan bara vara glada att inget mord ännu skett med politiskt motiv i Sverige.

(tja, Palme vet vi förstås inte men jag gör ett vågat antagande)

Jag vill understryka att det är precis lika oacceptabelt med våld, politiskt motiverat eller annat, mot Sverigedemokratiska politiker såsom vi sett under denna valrörelse. Jag tänker dels på händelser här i Malmö där Gustav Adolfs torg fick utrymmas delvis då ett SD-möte attackerades av vänsterhuliganer, eller händelsen där en Sverigedemokrat anfölls i sitt hem av främlingar som bröt sig in och ristade ett hakkors i hans panna.

Våld som detta måste fördömas. Det får aldrig passivt accepteras. Dels för att våld naturligtvis är brottsligt. Men framför allt för att har alla rätt att uttrycka sina åsikter. Alla. Oavsett vilka åsikterna är, utan att behöva oroa sig för att någon ska försöka tysta dem. Det är samhällets ansvar att skydda dem som behöver det. Det är politikernas ansvar att ta ansvar avstånd från politiskt våld. Det är ett reellt samhällsproblem som kan drabba vem som helst i framtiden, även i mer etablerade partier. Det har vi fått se prov på. Låt oss slippa se det igen, i värre form.

Godnatt.

Publicerat i Våld, Yttrandefrihet | Lämna en kommentar

Det ser bra ut för C och alliansen

Det var ju en ovanligt trevlig rubriksättning hörni. 7,5 % för centern och egen majoritet för alliansen.

Inget inflytande för kommunister och sverigedemokrater!

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Opinionsbildning över landsgränserna!

Jag skrev nyligen om danska politikers populistiska och oinsatta försök att påverka den svenska valrörelsen. Nu är de igång igen, och denna gång är det Pia själv som inte bara pratar, utan handgripligen beger sig till Sverige och valarbetar, får man förmoda.

Som Sydsvenskan rapporterar, ska hon nämligen delta i ett valmöte med SD. Varför danska partier lägger sån möda på att försöka påverka valutgången i ett annat land – till förmån för ett fd nazistparti – är för mig en gåta, men misstänker att det snarare handlar om att plocka poäng i hemlandet, och danskar i gemen tror ju inte att det är någon skillnad mellan SD och DF, vilket är viktigt att komma ihåg (detsamma skulle för övrigt kunna sägas om en del svenskar).

Mycket riktigt skriver både Berlingern och Politiken om saken. Jag citerar Sydsvenskan:

STOCKHOLM. Kjärsgaard kritiserar Mona Sahlin (S) som i en valutfrågning varnade för en utveckling som i Danmark, där etablerade partier började samarbeta med främlingsfientliga DF.

Mona Sahlin borde sköta sin egen valkampanj och inte blanda sig i danska förhållanden, sade Kjärsgaard till dansk tv.

Ok…? Blanda sig i, var det ja…

Nåväl. Two can play at that game! Malmöcentern begav sig nämligen igår över öresundsbron för att kampanja för öresundspendlarna! Temat var naturligtvis vår öresundspolitik. Detta är mig veterligen första gången något svenskt parti bedrivit valrörelse i Danmark – och det gör mig stolt att det är centerpartiet som gjort det!

Niels Paarup-Pedersen intervjuas av dansk radio

Medieintresset var stort – tre olika radiostationer intervjuade!

Här kan man höra Malmöcenterns Niels Paarup-Pedersen intervjuas av dansk radio om kampanjandet (klicka ”programmer” – ”køter” – och hoppa ca en femtedel in i programmet. Halvmeckigt, men det går…)

En gång i tiden var Centerpartiet, och förstås inte minst Olof Johansson, negativa eller åtminstone skeptiska till Øresundsbron. Malmöcentern vill härigenom klargöra en gång för alla att dessa dagar för alltid är förbi! Malmöcentern går till val på miljö, mångfald och Öresund, och de två senare var förstås centrala för gårdagens kampanjidé.

Enbart det faktum att vi kampanjar i Danmark – liksom, för all del, att Pia Kjærsgaard gör det i Sverige – är ett bevis för hur mycket närmre varandra våra länder kommit genom den fasta förbindelsen.

Detta är något mycket positivt! Trettiotusen människor pendlar dagligen över sundet – det är inte något perifert fenomen utan i allra högsta grad något som verkligen präglar utvecklingen av regionen.

Jag själv delade också ut material till förbipasserande danskar och svenskar

Vår kampanj inriktade sig mot öresundspendlare, även om en och annan förvånad Danmarksboende också fick material utdelat till sig förstås. Det är viktigt att komma ihåg att danskar som bor i Sverige får rösta till kommun och landsting även om de inte är medborgare här. Detta är något jag uppmanar alla danskar att göra, särskilt eftersom ni som utlandsboende pga den danska grundlagen inte får lov att rösta i danska val (kom ihåg det när danskar kallar Sverige ”odemokratiskt”!).

Centern har alltså en gång i tiden varit skeptiska till bron. Men från en Centerpartist som varje dag med glädje färdas över bron vill jag att det ska framgå tydligt: Vi ska inte vara rädda för denna fantastiska utveckling, utan istället omfamna den!

Globaliseringen är god!

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Alliansrösta för välfärdens skull och för att beröva SD makten

Uppdaterad: Socialdemokratiske Björn Isberg håller med mig!

SD får 6% och kommer in i riksdagen enligt senaste mätningen, men alliansen får å andra sidan en statistiskt säkerställd ledning med hela 8,3%! Den nuvarande regeringen får således egen majoritet ännu en gång om detta blir verklighet.

Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet tappar alla i stöd, enligt mätningen, som publiceras i Dagens Nyheter och Sydsvenskan.

– De måste locka över borgerliga sympatisörer den sista veckan för att kunna vända det här, säger Synovates opinionsanalytiker Nicklas Källebring till Dagens Nyheter.

Vi kan nog mer eller mindre konstatera att det är kört för de rödgröna att få fler mandat än alliansen. Let’s face it, hörni.

Men denna mätning ger desto mer anledning för alliansvalarbetarna att lägga in högsta växeln inför slutrundan. Vad ska man då göra, om man är rödgrön supporter? Jag utgår ifrån att det finns många bland socialdemokraternas och miljöpartiets supportrar som avskyr SD och samtidigt inser att det nuvarande regeringssamarbetet trots allt fungerat ganska bra.

Exempelvis skrev den danska affärstidningen Børsen igår (ej online tyvärr men jag har scannat in lite av pappersartikeln) att Sverige vid årets slut beräknas ha EU:s lägsta budgetunderskott, och att landet redan har den högsta tillväxten.

Oavsett vad man tycker om alliansregeringen måste man inse att det är detta som skapar förutsättningar för välfärd och sysselsättning och det Sverige som vi alla vill ha. Det är resultatet av ansvarsfullt regeringsarbete.

Framgångar för alliansen är nu det enda sättet att beröva SD deras inflytande under nästa mandatperiod.

Därför, vänsterväljare, uppmanar jag er – rösta borgerligt i år!

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Världens mest förträffliga land

Apropå det jag skrev igår. Danske borgerliga bloggaren (fd Venstre, motsvarande fp, typ) Jarl Cordua skriver såhär:

”We in Sweden”. Sådan indledte en svensk EU-parlamentariker med noget begrænsede sprogkundskaber altid sine taler i den liberale ELDR-gruppe i slutningen af 90’erne. (På de møder, hvor tolkene ikke var til stede forstås)

Min daværende chef som selv repræsenterede de danske liberale i EU-parlamentet ironiserede stærkt over, hvad han opfattede som svenskernes aldrig svigtende evne til at glæde sig over egen fortræffelighed og politiske indretning, som derfor efter deres mening skyndsomt burde eksporteres til resten af verden. Det var i hans udlægning, at svenske politikere nærmest opfattede det, som at EU havde meldt sig ind i Sverige og ikke omvendt!

Och visst är det svårt att inte dra på smilbanden åt detta. Jag avgav en kritisk svada igår, men om jag får lov att nyansera en smula, så har mitt utlandsarbete fått mig att inse att Sveriges perspektiv på saker och ting kanske inte är det enda perspektivet. Sverige är inte världens bästa, mest perfekta, mest framstående och modernaste land. Och även jag upplever denna attityd som påtaglig, och mycket tröttsam.

Hursomhelst får jag medhåll:

Men er det en stor nok sag til, at Europarådet skal indblandes, som V-udenrigsordfører Michael Aastrup Jensen foreslår? Nej selvfølgelig ikke. Der er tale om politisk – og populistisk -drilleri og et “tak for sidst” til det i gennem mange år VKO-kritiske selvgode svenske meningsestablishment, som efter min vurdering er domineret af centrum-venstre-synspunkter. Jeg tror dog, at Venstre og de konservative står sig bedst ved i forhold til svenskerne ikke at overspille i sagen.

Så, som jag skrev igår, man ska komma ihåg att det är ett fåtal populister som ägnar sig åt denna typ av skadliga utspel. Låt oss hålla det i minnet när vi bemöter anklagelserna.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Danska populister ger sig in i den svenska valrörelsen

Saxat från DN:

Danmarks två regeringspartier, borgerliga Venstre (V) och De Konservative (K), anser att yttrandefriheten är i fara i Sverige sedan Sverigedemokraterna vägrades att visa sin valfilm i TV 4.

Låt mig inledningsvis klargöra två saker. För det första att jag inte tänker klaga på Dansk Folkeparti i detta inlägg. Det har jag redan gjort. För det andra att det inte är danska regeringsrepresentanter som nu ger sig ut och kampanjar åt Sverigedemokraterna. Det är representanter för regeringspartierna som går ut och gör det, men det är förstås är illa nog.

Det bör under alla omständigheter poängteras och understrykas att:

Udenrigsminister Lene Espersen (K) ønsker ikke at blande sig i den svenske valgkamp […]

… men den integrationspolitiske talesmannen från samma parti, Naser Khader, har inga såna betänkligheter.

Naser Khader, kalder Sverige for »et uland, når det gælder ytringsfrihed.«

»Der er nogen, som skal fortælle svenskerne, at der er tale om censur. Det hører ikke hjemme i et skandinavisk land i 2010,« siger Naser Khader.

Naser Khader är en populistisk nolla som borde veta bättre än att fälla uttalanden som dessa. Det är alltför vanligt, i bägge länderna, att dra förenklade jämförelser mellan Dansk Folkeparti och Sverigedemokraterna. Visst, de är nationalistiska bägge två, vilket om inte annat hörs på namnet – men deras respektive ursprung är helt olika.

Medan DF absurt nog har sitt ursprung i halvanarkistiska Mogens Glistrups Fremskridtspartiet, har Sverigedemokraterna en betydligt brunare upprinnelse i uniformerad nazism.

Att SD sannolikt producerat filmen i vetskapen om att dess provokativa innehåll sannolikt skulle bannlysas från airtime, och således än en gång skänka dem den eftertraktade outsiderrollen hindrar honom heller inte från att på detta vis hjälpa Sverigedemokraterna med detta. Det vore klädsamt om Naser Khader satte sig in i svensk politik istället för att fälla kategoriska uttalanden för att försöka scora billiga poäng på hemmaplan.

Även Venstres utrikespolitiske talesman Michael Aastrup Jensen uttalar sig:

»Det vil være på sin plads at sende observatører til det svenske valg. Jeg vil tage en diskussion med Europarådets medlemslande, om vi skal sætte Sverige under en eller anden form for overvågning, så vi sikrer demokratiet i fremtiden,« siger han.

Framförallt tror jag att han syftar på kontroversen med de svenska valsedlarna (se mitt ovan länkade inlägg). Återigen: Detta har varit uppe till diskussion tidigare. Det var populism då och det är populism nu.

Jag för min del skriver gärna under på att det hade varit bra om en gemensam lista sammanställdes för alla partier som ställer upp i valet – förslagsvis av valmyndigheten. Det fungerar bra i andra länder och skulle gynna små partier som har svårt att uppbåda mankraften (eller pengarna) för att få ut alla valsedlar själva.

Samtidigt styrs valrörelser i olika länder av traditioner och förändringar ska komma genom diskussion, inte genom populistiska påtryckningar från andra sidan sundet.

Det anstår inte så framträdande representanter för de danska regeringspartierna att bete sig på detta sätt. De är mer intresserade av sin hemmamarknad än om den svenska demokratin. Jag hade förväntat mig detta av Pia Kjærsgaard, som mycket riktigt också uttalat sig kritisk.

Men inte av regeringspartierna, så kom in i matchen!

Danmarks två regeringspartier, borgerliga Venstre (V) och De Konservative (K), anser att yttrandefriheten är i fara i Sverige sedan Sverigedemokraterna vägrades att visa sin valfilm i TV 4.
Publicerat i Okategoriserade | 2 kommentar