OLSVENNE

(Nej, det är det verkligen inte, men nu när jag har er uppmärksamhet så kan ni väl läsa resten av inlägget också…)

I Dagens Industri (ej online) kan man idag läsa följande:

Sveriges nya arbetsmarknadsminister Hillevi Engsrtröm skärper kraven på företagen och vill att de tar större ansvar för att få ut folk i arbete.

Det ska bli betydligt svårare för näringslivet att neka långtidsarbetslösa jobb, säger hon och öppnar för att a-kassan blir obligatorisk redan under denna mandatperiod.

Galet, helt galet. Staten ska inte lägga sig i vem eller hur många ett företag anställer. Diskrimineringslagar ska naturligtvis följas, men man är knappast diskriminerad som ”långtidsarbetslös”. Näringsidkarna kan bäst själva avgöra vem som är mest lämplig för en position. Att då, som vår nye arbetsmarknadsminister gör, implicera att företag inte ska ha rätt att neka att anställa en viss person är helt fel väg att gå. Attidtyden att anställning är något man har rätt till – snarare än att någon uppskattar en tjänster tillräckligt för att vara villig att betala för dem – har aldrig någonsin lett till att fler kommer i arbete och det är en attityd som jag hoppas att arbetsmarknadsministern skyndsamt gör sig av med.

Partikompisen Johan Hedin skriver också om detta och är lika upprörd som jag.

Hon säger också att ”det ska bli betydligt svårare för näringslivet att neka långtidsarbetslösa jobb”. Hur då? LAS har tidigare kritiserats för att företagen inte har haft kontrollen över vilken personal man ska få behålla vid neddragningar… Lite som en retorisk finess har jag ställt frågan om Nya Moderaterna även vill ta ifrån företagarna rätten att avgöra vem de ska anställa. Dessa ord får jag nu äta upp; det är konsekvensen av Hillevi Engströms ansats.

Vad gäller idén att göra a-kassan obligatorisk, finns det nog få idéer inom den svenska ekonomiska debatten som jag har mer svårt för, och har tagit upp flera gånger, bland annat i ett längre inlägg här.

En borgerlig regering borde sträva efter att så många som möjligt inte ska behöva vara med i a-kassan – inte göra den obligatorisk för alla! Med en årslön ihopsparad på banken skulle detta kunna bli en realitet, men genom det höga svenska skattetrycket är det fortfarande väldigt många som lever från löning till löning utan några som helst egna marginaler utöver dem som väldfärdsstaten kan skjuta till.

Det är bra att välfärdsstaten kan hjälpa dem som behöver det när de behöver det, men en borgerlig utgångspunkt måste alltid vara att främja den enskildes förmåga att ta hand om sig själv i första hand, så länge han eller hon är kapabel att göra detta och först i andra hand komma till undsättning. Det handlar inte om att inskränka rätten till hjälp från välfärdsstaten – det handlar om att bedriva en politik som syftar till att så få som möjligt ska behöva den! Det uppnår man inte genom en högskattestat där människor inte har en chans att spara ihop någon som helst privat förmögenhet, oavsett hur liten. Och som jag skrev här, blir en obligatorisk a-kassa bara en ytterligare skatt för den som tvingas betala den.

Dessutom är det moraliskt fel att tvinga människor att betala för saker som de inte behöver, och inte vill ha. Om man har sparat en årslön på banken, eller snart skall gå i pension, eller helt enkelt känner att risken att bli arbetslös är noll och inte vill betala för en a-kassa man inte vill ha eller behöver – varför ska man då tvingas?

För det tredje är det inkonsekvent att göra arbetslöshetsförsäkringen obligatorisk. Regeringen införde nämligen strax efter regeringsskiftet 2006 en ökad andel egenfinansiering av a-kassan. Alltså: A-kassan blev inte, såsom LO med flera påstår ”dyrare”, det var bara en mindre del som finansierades via skattesedeln och en större del genom medlemmarnas egenavgifter. Alltså fick löntagarna genom denna reform mer makt över sina egna pengar att själva välja hur de ville använda dessa. Denna makt vill vår nye arbetsmarknadsministern – liksom den tidigare – alltså nu helt tillintetgöra, av statsfinansiella skäl.

Jag vill säga det så klart och tydligt jag kan: Det anstår inte en borgerlig minister att agera så. Den obligatoriska a-kassan är ett mycket dåligt påfund som måste överges! Regeringens tidigare agerande visar hur en borgerlig regering borde agera.

Låt mig sist men inte minst påpeka några saker: A-kassan kallas ibland för arbetslöshetsförsäkring – och därför borde den också fungera som en sådan. Om vi försäkrar vår bil eller vårt hus kommer inte staten till undsättning och subventionerar, och det ska man heller inte göra med a-kassan. För det andra är a-kassan, trots större andel egenfinansiering, fortfarande starkt subventionerad vilket alltså innebär att den enskildes skattepengar går till detta ändåmål oavsett om denne är med i a-kassan eller ej. I andra länder än Sverige hade detta setts som mycket orimligt.

Hillevi Engström talar i artikeln om olika metoder för att få in människor i arbete som har svårt att komma in, exempelvis människor med utländsk bakgrund. Men det är och förblir ofrånkomligt att den nuvarande arbetsmarknadslagstiftningen, där det är svårt att avskeda människor som inte passar för arbetet, innebär ett större risktagande för den potentiella arbetsgivaren. Detta drabbar i slutänden dem hårdast, som har sämst förankring på arbetsmarknaden till att börja med, såsom ungdomar och invandrare med flera. LAS är ett problem och behöver reformeras.

En borgerlig arbetsmarknadsminister måste inse att den enskildes bästa trygghet på arbetsmarknaden är dennes arbetsförmåga. Man kan inte lagstifta fram trygghet för människor som aldrig fått chansen att vara med.

Fredrik Reinfeldt utser, i mina ögon, bara ministrar som ställer upp på det nymoderata sosseriet, i alla fall bland de viktigaste posterna (Borg är bra men har bara statsfinanserna för ögonen, vilket försvårar viktiga reformer). Det verkar onekligen som vi blev av med mer än en kompetent journalist på SVT i och med den nya regeringen. Jag hoppas jag har fel. Mycket i artikeln är luddiga utfästelser om vad som kanske kan komma. Men det mesta av det känns riktigt sossigt, och absolut ingenting signalerar att Hillevi Engström har någon förståelse för varför Sverige hamnat i den arbetsmarknadsmässiga situation som vi befinner oss i.

Eller hur vi ska ta oss ur den.

_________________________________________________________

Uppdatering: Sanna Rayman skriver om intervjun i SvD.

Ibland är det läge för lite självdistans. Även om jag inte minns att jag uttalade mig så som det står i Skånskan efter pep-rallyt dagen innan valet, måste jag väl ha sagt något i stil med det. Man kanske bara ska hålla käften och inte prata med journalister, men man får väl bjuda på tokigheter som dessa också:

När mötet var slut klev partiledarna på bussen igen och styrde färden mot Göteborg. Kvar fanns ett hundratal valarbetare som kommer ha mycket att göra ända tills dess att vallokalerna stänger.

–  Det var bra motivation, sedan är det också intressant att träffa andra valarbetare från de andra partierna, säger Maria Sigurdardottir från Centerpartiet.

Hennes kollega var dock inte enbart positiv över mötet.

–  Jan Björklund exempel från Danmark där bara drygt 170 röster avgjorde kändes lite som skrämseltaktik, säger Martin Olsvenne.

Taget ur kontext eller inte – Detta är som sagt kanske inte min skarpaste analys. Jag har visserligen varit utomlands sen dagen efter valet, men jag har ändå förstått så pass mycket som att endast ett fåtal röster för just Folkpartiet (i Göteborg respektive Värmland) kostade alliansen två mandat och majoriteten i riksdagen. Janne Björklund fick alltså helt rätt, tyvärr.

För övrigt finns det exempel på att journalisten drog lite väl mycket egna slutsatser. Maria är nämligen inte medlem i centerpartiet, och hon är inte min ”kollega”. Hon är min flickvän.

Jag tänker inte ge mig in på några djupare valanalyser. Jag konstaterar bara att det är glädjande, bland väldigt många trista resultat (däribland Malmö och riket), att Centern stärks i Stockholm och att man gör det, som Per Ankersjö så fint analyserar, genom att hålla fast vid liberala kärnvärden.

I morse samlades alliansnes valarbetare på träffpunkt Allians för att delta i ett pep rally.

Det var ju en ovanligt trevlig rubriksättning hörni. 7,5 % för centern och egen majoritet för alliansen.

Inget inflytande för kommunister och sverigedemokrater!

Jag skrev nyligen om danska politikers populistiska och oinsatta försök att påverka den svenska valrörelsen. Nu är de igång igen, och denna gång är det Pia själv som inte bara pratar, utan handgripligen beger sig till Sverige och valarbetar, får man förmoda.

Som Sydsvenskan rapporterar, ska hon nämligen delta i ett valmöte med SD. Varför danska partier lägger sån möda på att försöka påverka valutgången i ett annat land – till förmån för ett fd nazistparti – är för mig en gåta, men misstänker att det snarare handlar om att plocka poäng i hemlandet, och danskar i gemen tror ju inte att det är någon skillnad mellan SD och DF, vilket är viktigt att komma ihåg (detsamma skulle för övrigt kunna sägas om en del svenskar).

Mycket riktigt skriver både Berlingern och Politiken om saken. Jag citerar Sydsvenskan:

STOCKHOLM. Kjärsgaard kritiserar Mona Sahlin (S) som i en valutfrågning varnade för en utveckling som i Danmark, där etablerade partier började samarbeta med främlingsfientliga DF.

Mona Sahlin borde sköta sin egen valkampanj och inte blanda sig i danska förhållanden, sade Kjärsgaard till dansk tv.

Ok…? Blanda sig i, var det ja…

Nåväl. Two can play at that game! Malmöcentern begav sig nämligen igår över öresundsbron för att kampanja för öresundspendlarna! Temat var naturligtvis vår öresundspolitik. Detta är mig veterligen första gången något svenskt parti bedrivit valrörelse i Danmark – och det gör mig stolt att det är centerpartiet som gjort det!

Niels Paarup-Pedersen intervjuas av dansk radio

Medieintresset var stort – tre olika radiostationer intervjuade!

Här kan man höra Malmöcenterns Niels Paarup-Pedersen intervjuas av dansk radio om kampanjandet (klicka ”programmer” – ”køter” – och hoppa ca en femtedel in i programmet. Halvmeckigt, men det går…)

En gång i tiden var Centerpartiet, och förstås inte minst Olof Johansson, negativa eller åtminstone skeptiska till Øresundsbron. Malmöcentern vill härigenom klargöra en gång för alla att dessa dagar för alltid är förbi! Malmöcentern går till val på miljö, mångfald och Öresund, och de två senare var förstås centrala för gårdagens kampanjidé.

Enbart det faktum att vi kampanjar i Danmark – liksom, för all del, att Pia Kjærsgaard gör det i Sverige – är ett bevis för hur mycket närmre varandra våra länder kommit genom den fasta förbindelsen.

Detta är något mycket positivt! Trettiotusen människor pendlar dagligen över sundet – det är inte något perifert fenomen utan i allra högsta grad något som verkligen präglar utvecklingen av regionen.

Jag själv delade också ut material till förbipasserande danskar och svenskar

Vår kampanj inriktade sig mot öresundspendlare, även om en och annan förvånad Danmarksboende också fick material utdelat till sig förstås. Det är viktigt att komma ihåg att danskar som bor i Sverige får rösta till kommun och landsting även om de inte är medborgare här. Detta är något jag uppmanar alla danskar att göra, särskilt eftersom ni som utlandsboende pga den danska grundlagen inte får lov att rösta i danska val (kom ihåg det när danskar kallar Sverige ”odemokratiskt”!).

Centern har alltså en gång i tiden varit skeptiska till bron. Men från en Centerpartist som varje dag med glädje färdas över bron vill jag att det ska framgå tydligt: Vi ska inte vara rädda för denna fantastiska utveckling, utan istället omfamna den!

Globaliseringen är god!

Uppdaterad: Socialdemokratiske Björn Isberg håller med mig!

SD får 6% och kommer in i riksdagen enligt senaste mätningen, men alliansen får å andra sidan en statistiskt säkerställd ledning med hela 8,3%! Den nuvarande regeringen får således egen majoritet ännu en gång om detta blir verklighet.

Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet tappar alla i stöd, enligt mätningen, som publiceras i Dagens Nyheter och Sydsvenskan.

- De måste locka över borgerliga sympatisörer den sista veckan för att kunna vända det här, säger Synovates opinionsanalytiker Nicklas Källebring till Dagens Nyheter.

Vi kan nog mer eller mindre konstatera att det är kört för de rödgröna att få fler mandat än alliansen. Let’s face it, hörni.

Men denna mätning ger desto mer anledning för alliansvalarbetarna att lägga in högsta växeln inför slutrundan. Vad ska man då göra, om man är rödgrön supporter? Jag utgår ifrån att det finns många bland socialdemokraternas och miljöpartiets supportrar som avskyr SD och samtidigt inser att det nuvarande regeringssamarbetet trots allt fungerat ganska bra.

Exempelvis skrev den danska affärstidningen Børsen igår (ej online tyvärr men jag har scannat in lite av pappersartikeln) att Sverige vid årets slut beräknas ha EU:s lägsta budgetunderskott, och att landet redan har den högsta tillväxten.

Oavsett vad man tycker om alliansregeringen måste man inse att det är detta som skapar förutsättningar för välfärd och sysselsättning och det Sverige som vi alla vill ha. Det är resultatet av ansvarsfullt regeringsarbete.

Framgångar för alliansen är nu det enda sättet att beröva SD deras inflytande under nästa mandatperiod.

Därför, vänsterväljare, uppmanar jag er – rösta borgerligt i år!

Apropå det jag skrev igår. Danske borgerliga bloggaren (fd Venstre, motsvarande fp, typ) Jarl Cordua skriver såhär:

”We in Sweden”. Sådan indledte en svensk EU-parlamentariker med noget begrænsede sprogkundskaber altid sine taler i den liberale ELDR-gruppe i slutningen af 90’erne. (På de møder, hvor tolkene ikke var til stede forstås)

Min daværende chef som selv repræsenterede de danske liberale i EU-parlamentet ironiserede stærkt over, hvad han opfattede som svenskernes aldrig svigtende evne til at glæde sig over egen fortræffelighed og politiske indretning, som derfor efter deres mening skyndsomt burde eksporteres til resten af verden. Det var i hans udlægning, at svenske politikere nærmest opfattede det, som at EU havde meldt sig ind i Sverige og ikke omvendt!

Och visst är det svårt att inte dra på smilbanden åt detta. Jag avgav en kritisk svada igår, men om jag får lov att nyansera en smula, så har mitt utlandsarbete fått mig att inse att Sveriges perspektiv på saker och ting kanske inte är det enda perspektivet. Sverige är inte världens bästa, mest perfekta, mest framstående och modernaste land. Och även jag upplever denna attityd som påtaglig, och mycket tröttsam.

Hursomhelst får jag medhåll:

Men er det en stor nok sag til, at Europarådet skal indblandes, som V-udenrigsordfører Michael Aastrup Jensen foreslår? Nej selvfølgelig ikke. Der er tale om politisk – og populistisk -drilleri og et “tak for sidst” til det i gennem mange år VKO-kritiske selvgode svenske meningsestablishment, som efter min vurdering er domineret af centrum-venstre-synspunkter. Jeg tror dog, at Venstre og de konservative står sig bedst ved i forhold til svenskerne ikke at overspille i sagen.

Så, som jag skrev igår, man ska komma ihåg att det är ett fåtal populister som ägnar sig åt denna typ av skadliga utspel. Låt oss hålla det i minnet när vi bemöter anklagelserna.

Saxat från DN:

Danmarks två regeringspartier, borgerliga Venstre (V) och De Konservative (K), anser att yttrandefriheten är i fara i Sverige sedan Sverigedemokraterna vägrades att visa sin valfilm i TV 4.

Låt mig inledningsvis klargöra två saker. För det första att jag inte tänker klaga på Dansk Folkeparti i detta inlägg. Det har jag redan gjort. För det andra att det inte är danska regeringsrepresentanter som nu ger sig ut och kampanjar åt Sverigedemokraterna. Det är representanter för regeringspartierna som går ut och gör det, men det är förstås är illa nog.

Det bör under alla omständigheter poängteras och understrykas att:

Udenrigsminister Lene Espersen (K) ønsker ikke at blande sig i den svenske valgkamp [...]

… men den integrationspolitiske talesmannen från samma parti, Naser Khader, har inga såna betänkligheter.

Naser Khader, kalder Sverige for »et uland, når det gælder ytringsfrihed.«

»Der er nogen, som skal fortælle svenskerne, at der er tale om censur. Det hører ikke hjemme i et skandinavisk land i 2010,« siger Naser Khader.

Naser Khader är en populistisk nolla som borde veta bättre än att fälla uttalanden som dessa. Det är alltför vanligt, i bägge länderna, att dra förenklade jämförelser mellan Dansk Folkeparti och Sverigedemokraterna. Visst, de är nationalistiska bägge två, vilket om inte annat hörs på namnet – men deras respektive ursprung är helt olika.

Medan DF absurt nog har sitt ursprung i halvanarkistiska Mogens Glistrups Fremskridtspartiet, har Sverigedemokraterna en betydligt brunare upprinnelse i uniformerad nazism.

Att SD sannolikt producerat filmen i vetskapen om att dess provokativa innehåll sannolikt skulle bannlysas från airtime, och således än en gång skänka dem den eftertraktade outsiderrollen hindrar honom heller inte från att på detta vis hjälpa Sverigedemokraterna med detta. Det vore klädsamt om Naser Khader satte sig in i svensk politik istället för att fälla kategoriska uttalanden för att försöka scora billiga poäng på hemmaplan.

Även Venstres utrikespolitiske talesman Michael Aastrup Jensen uttalar sig:

»Det vil være på sin plads at sende observatører til det svenske valg. Jeg vil tage en diskussion med Europarådets medlemslande, om vi skal sætte Sverige under en eller anden form for overvågning, så vi sikrer demokratiet i fremtiden,« siger han.

Framförallt tror jag att han syftar på kontroversen med de svenska valsedlarna (se mitt ovan länkade inlägg). Återigen: Detta har varit uppe till diskussion tidigare. Det var populism då och det är populism nu.

Jag för min del skriver gärna under på att det hade varit bra om en gemensam lista sammanställdes för alla partier som ställer upp i valet – förslagsvis av valmyndigheten. Det fungerar bra i andra länder och skulle gynna små partier som har svårt att uppbåda mankraften (eller pengarna) för att få ut alla valsedlar själva.

Samtidigt styrs valrörelser i olika länder av traditioner och förändringar ska komma genom diskussion, inte genom populistiska påtryckningar från andra sidan sundet.

Det anstår inte så framträdande representanter för de danska regeringspartierna att bete sig på detta sätt. De är mer intresserade av sin hemmamarknad än om den svenska demokratin. Jag hade förväntat mig detta av Pia Kjærsgaard, som mycket riktigt också uttalat sig kritisk.

Men inte av regeringspartierna, så kom in i matchen!

Humorn i Centerpartiets reklamfilm har en ironisk ton som är ovanlig i Sverige, eftersom den i många sammanhang inte funkar. Här måste jag dock säga att den funkar klockrent. Inte minst är det modigt för ett parti i en valrörelse att vara så pass provokativa. Mycket bra jobbat!

En av mina favoriter bland opolitiska bloggare, astronomen Phil Plait*  ger här ett bra föredrag. Han är så kallad skeptiker, och föreläsningen går mycket ut på att bemöta religiösa bluffteorier som kanske är mer relevanta i USA än i Sverige – Men han ger en mycket god bild av hur man bör förhålla sig till sina föresatser och, inte minst, hur man bör behandla sina motståndare. Det innehåller en hel del goda poänger och one-liners och är nyttigt för alla som håller på med politik och debatt.

Phil Plait – Don’t Be A Dick from JREF on Vimeo.

_______________________________________________

Uppdatering 26/8: Hittade några citat från föredraget här.

Also, how do believers think of themselves? Many times, their self-identity is wrapped up in their belief. One of the most important things people use to define themselves is their religion or their belief. They might say, “I’m a UFO person” or whatever, doesn’t matter what the belief is.

Not only that, our society stresses faith. How many movies have as their final message something about faith? How many books, how many TV shows? The doubt in the movie is downplayed. The person who is doubting is shown as ineffectual, even bad. And the belief is the highest ideal. […]

So all of this is stacked against us. And this is a lot of stuff stacked against us. Why in the hell would you want to make it harder to deliver that message?

* Phil får mycket snart ett eget program på Discovery channel. Trailern gör mig dock lite besviken, men jag antar att Discovery väljer ut scenen med explosionen när de i sin bristande fantasi ska försöka sälja något – vilket är en självmotsägelse, för om man ska ”dumma ner” vetenskapsprogrammen för att locka tittare, tja, då har man nog valt fel målgrupp. Känner jag Phil rätt, kommer serien ändå vara högkvalititativ och sevärd.