Erika Hedblom är Malmöcenterns toppkandidat till kommun och riksdag. Idag har hon tillsammans med Ingemar Grimén (som också kandiderar till ovanstående) en debattartikel publicerad i Skånska Dagbladet där de går till hårt angrepp mot Ilmar Reepalus miljöpolitik och säger att utnämningen till årets miljökommun är ett skämt.
Hösten 2009 startade man det naturgaseldade Öresundsverket i Malmö hamn, detta har lett till en fördubbling av koldioxidutsläppen i kommunen vilket man inte angett i den undersökning som lett till utnämningen.
[...]
Ändå tar Reepalu glatt emot utmärkelsen utan några invändningar. Antingen saknar han logisk slutledningsförmåga och då är han olämplig för jobbet, eller så struntar han medvetet i situationen och då är det en skandal varav han således även då är han olämplig för jobbet.
Efter att ha försovit mej en halvtimme i morse, verkade det som jag ännu drömde efter att jag kommit upp ur sängen; Thomas Bodström, den rödgröna justitieministerkandidaten, villintedelta i ett frivilligt drogtest?!?
Detta är naturligtvis en field day för både journalister och alliansvänliga bloggare. Som inläggsrubriken antyder; för bra för att vara sant. Så här mitt i valrörelsen och allt.
Johan Hedin lyfter också fram en viktig aspekt av ”frivilliga” drogtest som nu drabbat även den före detta justitieministern: all vägran kommer alltid att tolkas som ett försök att dölja drogbruk. Det är detta som är så försåtligt med argument av typen ”rent mjöl i påsen”.
Huruvida det var mjöl, amfetamin eller koks i Thomas Bodströms påse avstår jag från att spekulera i, men konstaterar att tajmingen för detta är sällsynt olycklig för sossarna. Detta kommer troligen sätta en påtaglig prägel på den resterande valrörelsen. Thomas Bodström är inte dum – han vet hur detta tolkas av väljarna. En politiker, en offentlig person, som trots att han är medveten om vilka signaler det skickar väljer att inte låta drogtesta sig när frågan kommer upp, kommer av allmänheten förmodas vara skyldig. Det är inte bra PR.
Saken är såhär: Jag respekterar Bodströms integritetsargument. Det är bara det att med tanke på vem han är, borde han – om detta verkligen var skälet – ha tvingat sig själv till att genomgå testet ändå, trots det obehag han sade sig ha känt. För han vet vilka signaler det skickar om han inte gör det. Och det obehag som följer på detta är betydligt värre.
För vilken icke-offentlig person som helst hade det i mitt tycke inte varit märkligt att vägra, men Thomas Bodström söker folkets förtroende i det kommande valet. Om han inte har tagit några droger borde han alltså ha gjort testet – för att upprätthålla den allmänna bilden av sig själv. Spekulationerna kommer fortsätta tills så sker – och under tiden hjälper detta knappast de rödgrönas redan knackiga valrörelse.
Sedan några dagar tillbaka, som flera av er säkerligen uppmärksammat, har min nya blogg varit online. Med en dryg månad kvar till valet gör jag nu därför en storstilad invigning. Somutlovat. Äntligen.
Utöver bloggen finns en kort presentation av mig, mina politiska åsikter (ett avsnitt som kommer utvecklas inom snar framtid) samt lite information om min kampanj för det kommande valet.
Jag vill passa på att tacka min bror Daniel Olsvenne som byggt designen!
Den gamla bloggen, som jag startade 2007, kommer jag inte längre uppdatera. Ni som länkar till den på era egna sajter får förstås gärna länka om hit istället, om ni fortfarande anser det jag skriver är läsvärt. Den som tycker att jag missat just hans eller hennes blogg i min länklista, är förstås välkommen att i sedvanlig ordning upplysa mig därom.
Vänsterpartiet hatar som bekant RUT-avdraget, eller ”pig-avdraget” som de ofta kallat det. Ibland blir dock motståndet något bättre formulerat än så, men de har likväl fel. Ett exempel är detta intressanta uttalande som kommer från (v):s nya jämställdhetspolitiska talesperson, Josefin Brink som idag intervjuas i Dagens Industri.
Men varför behålla rot men inte rut? ”Rotavdraget är en konjunkturåtgärd och inte en permanent subvention, det är vi överens med Socialdemokraterna och Miljöpartiet om. Byggbranschen klarar sig vanligtvis alldeles utmärkt men drabbas oerhört hårt i konjunkturnedgångar och då måste vi hjälpa till. Det är något helt annat än marknaden för städning och poolskötning som bara kan hållas vid liv genom konstgjord andning.”
Hmm, lustigt. Uttrycket ”konstgjord andning” alltså. Man skulle ju annars kunna hävda att man äntligen har släppt in lite luft efter att i åratal ha kvävt branschen, när man minskat skattebördan genom att tillåta avdrag för tjänsterna ifråga. Men jag antar att vänsterpartister inte ser saken på det sättet. Företag har ju bara överlevnadspotential om de får statsstöd, liksom.
Så för att sammanfatta: Om jag stryper dig, och sen slutar strypa dig – då har jag därmed gett dig något. Socialistisk logik.
När resten av Europas städer var sönderslagna av krig, ödelade vi svenskar – som besparats krigets fasor – våra städer på egen hand. Varje stadskärna skulle ha kommunhus, Konsum och Domus centralt belägna. Fanns det inte plats, skapade man plats. Bland annat genom att riva gamla kulturbyggnader som inte bedömdes uppfylla den nya tidens standard. På grund av vilja att centralstyra viktiga ekonomiska skeenden i strävan att erbjuda medborgarna service, dras vi idag med fula betongkolosser i snart sagt varje stor eller liten svensk stad.
Jag vet inte om man bör dra alltför långtgående paralleller mellan detta och dagens förslag om att erbjuda olika slags ”livspusselservice” till dem som till vardags benyttjar Stockholms tunnelbana, men det illustrerar varför politiker bör hålla sig ifrån ekonomin. Som Johan Hedin uttrycker saken på Peace, Love & Capitalism, bör politiker antingen hålla sig ifrån att leka företagare – eller ge upp sina politiska ambitioner och förverkliga sina entreprenörsdrömmar istället.
Det är tydligt att sossarna försöker föra bort uppmärksamheten från sitt enfaldiga beslut att vilja avskaffa RUT-avdraget om de kommer till makten, men i detta fall misslyckas de. Och inte stärker de sina sympatier i någon väljargrupp heller. Problemformuleringen är förvisso berömvärd – människor har svårt att få tiden att räcka till och därför är tjänster som denna viktiga. Men staten – eller i detta fall landstinget – sköter dem så mycket sämre än när människor får välja dem själva.
Istället bör politiken underlätta för fler människor att ha råd att själva välja vilka tjänster de upplever underlättar deras vardag mest – och det är precis det RUT-avdraget gör. Och därtill skapar det artontusen jobb. Jobb som socialdemokraterna inte tycks ha några som helst problem att förstöra för att istället få chansen att slänga skattepengar på att lägga ännu fler uppgifter på en redan dåligt fungerande lokaltrafik och infrastruktur.
Och kom inte och säg att infrastrukturen redan finns där. Det är ganska talande för socialdemokraternas bristande verklighetskontakt att de lägger fram ett förslag som detta, men å andra sidan kan man inte vänta sig mycket annat av Carin Jämtin, som tidigare gjort sig känd genom att föra fram könsneutrala kommunala toaletter som en central valfråga (hur många skulle detta beröra kontra kostnaden och förvirringen?).
Sossarna har problem och just nu tycks de jobba mer för alliansen än för sig själva.
Under talet blev applåderna bara riktigt höga två gånger: när Mona Sahlin klargjorde att Socialdemokraterna aldrig kommer ge Sverigedemokraterna inflytande över politiken och lite senare när hon lovade skattesänkningar för pensionärerna. När socialdemokrater hyllar sin partiledare för att hon lovar skattesänkningar blir det tydligt var det politiska initiativtagandet finns någonstans. Alliansregeringen agerar; de rödgröna reagerar.
Ja, det känns som att alla Monas Sahlins försök att sätta agendan har misslyckats, och hon har förtvivlat svårt att framstå som visionär.
Men jag tycker de känns som ett uppfriskande grepp, de rapar inte samma trötta plattityder, och snygga är de dessutom. Deras politik är inte min, men någon måste ju rösta kristdemokratiskt för att vi ska ha en borgerlig regering efter valet så detta lilla beröm kostar jag på mig
Återigen… kan inte hålla mig från att skriva om detta eftersom det är ett så engagerande ämne. Vill bara tipsa om David Heibrandts artikel här.
Han har för evigt blivit stämplad som pedofil, ett av de värsta stigman den moderne mannen kan drabbas av. Allt på grund av vad man hoppas är en obetänksam lucka i lagen, men som sannolikt inte är det utan snarare en högst medveten glidning mot ett generellt tankeförbud.
Att ingen från regeringshåll, med FRA-debaclet i färskt minne, ännu gått ut och bett om ursäkt och förklarat att det här inte alls blev som det var avsett är för mig fullkomligt oförståeligt. Valet kommer att avgöras av marginalväljarna, så det absolut viktigaste för bägge sidorna i det här läget måste vara att skapa en stark plattform för att motivera befintliga väljargrupper till att gå och rösta. När regeringen som nu istället väljer att återigen attackera yttrandefriheten och den personliga integriteten på den digitala arenan så visar man att man inget förstått. Genom det så driver man också unga liberaler i riktning mot Piratpartiet, vilka till skillnad från vänsteralliansen är ett valbart alternativ för denna målgrupp.
David tar upp två aspekter som jag själv berört. Dels regeringens tystnad i frågan, som jag skrev om här.
Dels pedofilstigmat.
Och det var det sistnämnda som fick mig att skriva denna kommentar, för jag vet inte om det framgick tillräckligt; Jag hyser den djupaste respekt för Simon Lundströms mod. De flesta som anklagats för pedofilbrott skulle – trots att de var oskyldiga – hålla tyst av skam. Skam för stigmat det ger att anklagas för det fulaste brott man kan föreställa sig. De flesta skulle gömma sig och till varje pris försöka förhindra att omvärlden fick höra anklagelserna.
Men Simon vet att han är oskyldig. Han ser igenom stigmat och säger: ”Varför ska jag ta hänsyn till det? Varför ska jag skämmas för anklagelser som är falska?” Han träder fram – inför hela svenska folket – och förkunnar sin oskuld. Med bravur därtill.
Det kräver en enorm integritet. Det kräver karaktär. Det kräver mod. I en omfattning som jag tror mycket få besitter.
Jag tror inte det finns något jag älskar mer än människor som vägrar skämmas.
Det var otroligt starkt att se den för barnporrsinnehav dömde Simon Lundström låta sig intervjuas i rapport igår. Jag får väl avslöja att jag är personligen bekant med Simon, även om det var ett par år sen vi sågs sist. På grund av detta, har jag vetat bakgrunden till anklagelserna innan de blev allmänt kända, och vetat att de var falska. Naturligtvis är domen mot honom också löjlig (om än helt enligt lagboken vad det verkar), och de flesta normalbegåvade människor kan snabbt räkna ut att det här inte rörde sig om någon pedofil, bara en kille som älskar japanska serier. Simon är, som framkommit i nyhetsrapporteringen, en av Sveriges mest framstående översättare av japanska serier (kanske den mest framstående) och det ingår naturligtvis i hans arbete – liksom hans personliga intresse – att ta del av stora mängder japansk seriekonst. Att det smyger sig in en handfull teckningar av erotisk karaktär som alltså av somliga kan tolkas som avbildande minderåriga, tja, det är kanske inte så konstigt med tanke på de enorma mängder serier som Simon äger.
De som trots allt detta inte varit säkra på Simons oskuld borde därför kunna förvissa sig om denna, då han låter sig intervjuas i Svt:s Rapport, och frivilligt, lugnt och med högt buret huvud förklarar hur saken ligger till. Reportaget ligger nu på youtube:
Jag tycker att Simon gör en lysande insats i intervjun och han gör en fantastisk insats för att väcka debatt i denna fråga. Det kan inte vara lätt, särskilt med tanke på bakgrunden, att visa upp sig för hela Sverige som ”den barnporrsinnehavsdömde”, även i ett uppenbart galet case som detta, men han gjorde det riktigt bra – både det han sade – och det faktum att han faktiskt ställde upp.
Vilken integritet.
Jag efterlyste här att någon regeringspolitiker skulle protestera mot detta justitiemord och den galna lagstiftning som ligger bakom det. Detta har naturligtvis inte hänt. Men jag noterar med glädje att Piratpartiet – helt opopulistiskt – tar sig an den otacksamma uppgiften att se över barnpornografilagstiftningen i syfte att göra den mer rättsäker. Men det är inte utan att man frågar sig – är pp det enda parti som värnar om rättsäkerheten?
Här är i alla fall en centerpartist som säger Nej.
_________________________________
Även HAX skriver.
Uppdatering 14.40: Sophia har liknande reflektioner.
RFSL önskar tvärtom mer politik, enligt den gamla vänsterdevisen om att ”det privata är politiskt”, vilket reducerar oss alla till att bara vara vår läggning. Och titta på organisationens val av fiender: det bråkas med KD i tid och otid, men när Lars Vilks angrips för att ha visat en film i vilken profeten Muhammed avbildas i en homoerotisk kontext, och när Vilks själv ”anklagas” för att vara bög, ja då tiger RFSL som muren. För det är ju den normativa borgerligheten som är fienden.
Vissa tycks sannerligen mer intresserade av att trycka ner dem som de själva en gång blev nertryckta av, än att ingen skall tryckas ned alls – i Sverige eller utomlands.
Igår skrev jag om serieöversättaren som dömts för barnporrsinnehav trots att det enda innehav som fanns var av tecknadart. Det är ett exempel på Beatrice Asks och Cecilia Malmströms Sverige. Vårt land har under flera år genomgått en gradvis förvanskning av rättsamhället, vilket det inte kan råda något tvivel om längre.
Låt mig säga, för att ingen skall missförstå, att barnövergrepp naturligtvis är ett vidrigt brott som skall beivras strängt och förebyggas kraftigt.
Med det sagt, får inte denna strävan användas för att motivera ingrepp i grundläggande mänskliga rättigheter, såsom rättigheten att säga, skriva eller för den delen teckna vad man vill.
Det är absurdt att man i Sverige kan dömas för att inneha fiktiva teckningar som ingen människa kommit till skada av. Återigen ser vi vad som händer när man inte har någon författningsdomstol. Rättighetsskyddet i detta land är ett skämt. Detta måste rimligen strida mot grundlagen och det finns således anledning att ifrågasätta huruvida Sverige fortfarande kan göra anspråk på att kalla sig rättstat. Överdrift? Verkligen? Jag tycker inte det.
Det finns flera kopplingar till yttrandefrihetsdebatten i allmänhet och Muhammedteckningsdebatten i synnerhet. Jag hoppas personligen att vi nu får en rejäl diskussion om detta. Vem blir först i regeringen att protestera? Någon?
Apropå den för barnporrsinnehav dömde serieöversättaren, där ”barnporren” var tecknade japanska serier, är det angeläget att läsa hans egen version av historien på hans nystartade blogg.
Sverige gör i mina ögon inte längre skäl för att kalla sig rättstat i detta avseende. Det är verkligen upprörande. Läs!
Musik har en stark påverkan på våra känslor. Starkare än många av oss kanske vill inse eller erkänna. I årtusenden har den använts för att påverka våra känslor i religiösa och politiska sammanhang – allt från att knyta stammen tätare tillsammans, till att få soldaterna villiga att offra sina liv eller medborgarna att utan att klaga offra sina egna egoistiska impulser för att istället tjäna en gud genom kroppsnedbrytande arbete.
Musik kan vara ett sätt att argumentera (vilket jag skrev om här). Musik kan också vara ett sätt att ljuga.
Trots att ha konverterat till kristendomen från judendomen på 70-talet, erkände Bob Dylan att han aldrig känt Guds närvaro – annat än genom musik.
Så hur vet han att det var Guds närvaro han kände?
Som sagt: Musik är kraftfulla saker. Jag älskar Bobs album Slow Train Coming – ett av de album där han ger musikaliskt uttryck för sina religiösa känslor, inte minst den fantastiska Precious Angel, en låt som tyvärrsom varken finns på youtube eller spotify.
Fan. Och jag som så gärna vill visa er. Jag älskar ju den låten – trots att jag inte är troende. Bob målar genom musiken upp sina känslor för någonting större än honom själv, och det är svårt att vara oberörd av detta.
Men denna känsla behöver inte mötas av en ”gud”. Människan har hittills bara inte varit tillräckligt utvecklad för att finna nya saker att uttrycka denna vördnad för. Men kanske är detta på väg att ändras.
Jag är för religionsfrihet, men gillar egentligen inte religioner, i alla fall inte som de sett ut historiskt då de i många fall kvävt människors frihetstörst och individualism. Dessutom har de ofta stått i vägen för utveckling.
Därför är det befriande att se ett konstnäriskt alster som sätter den mänskliga utvecklingen i fokus.
Texten är befriande osentimental gentemot eventuella gudomar (dessa nämns aldrig, men insinuationen av en dikotomi med en vetenskaplig världsuppfattning är glasklar), men desto mer inspirerande är synen på mänsklighetens potential:
Science is the best tool ever devised For understanding how the world works Science is a very human form of knowledge We are always at the brink of the known
…och jag blir nästan tårögd när den visionäre astronomen Carl Sagan sammanfattar:
Science is a collaborative enterprise Spanning the generations We remember those who prepared the way Seeing for them also
Människan är det enda djur som förbättrar sig självt generation efter generation, som en del av sin egen natur. Och, som SETI-chefen Jill Tarter konstaterar:
The story of humans is the story of ideas That shine light into dark corners
Mänsklighetens historia är historien om en organism, som likt Adam och Eva i Edens lustgård, inte nöjer sig med den kunskap om världen som de redan besitter, utan alltid vill ha mer.
Jag tycker om när musik används för att förmedla idéer som dessa. Mänsklighetens potential är enorm, och vi fortsätter bara att utvecklas. Vi är själva mer fantastiska än de gudomar som våra sinnen en gång i tiden uppfunnit.
There’s real poetry in the real world Science is the poetry of reality
Vi behöver inte hitta på något övernaturligt för att förundras över oss själva och vår värld. Verkligheten duger fint och är mer fantastiskt än något vi kan fantisera ihop.
__________________________-
Uppdatering: Precious Angel av Bob Dylan finns på Spotify! Verkar som flera av hans skivor är tillbaka efter att tidigare ha tagits bort.
Det är något av ett återkommande problem. Lättuppretade islamska ungdomar som tar till handgripåligheter. För nog måste man säga att detta är liiitestingsligt: Den populära danska popsångerskan Medina utsattes i lördags för äggkastning då hon uppträdde på en gratiskoncert i Ishøj, invandrartät kommun söder om Köpenhamn. Bakgrunden till äggkastningen är tydligen hennes artistnamn, som också är namnet på en av Islams heliga städer, tillika platsen där profeten ligger begraven. Vissa upplever sångerskan som provokativ i sin scenklädsel, sina sångtexter och inte minst musikvideor såsom denna lättklädda historia:
Lättklätt, fine. Jag har svårt att provoceras av artisten Medina, även om jag inte ska påstå att jag är överdrivet instuderad på hennes repertoar. Vissa kanske ser henne som provokativ, vad vet jag. Men det må vara hur det vill med den saken, för Medinas artistnamn har inget att göra med Islam:
Medina, der har sat sig solidt på den danske poptrone, er ikke selv muslim, men derimod af chilensk afstamning. Hendes navn er resultatet af et besøg hos en numerolog, og har altså intet med hverken islam eller Saudi-Arabien at gøre. Ifølge hendes manager er Medina tilmed et ganske udbredt navn i Chile.
Således: Det håller på att bli VM i sårade känslor i Danmark och Sverige efter Muhammedteckningarna i respektive land. Visst får man lov att bli upprörd om man upplever att ens religion kränkts, men påfallande ofta på senare tid utmynnar denna upprördhet i våld och trakasserier. Lyckligtvis gjorde Medina det enda rätt och skällde ut snorvalparna efter noter (vilket man också kan se i klippet).
»Der er nogle, der er blevet dårligt opdraget derhjemme. Og jeg synes, at det er rigtig rigtig respektløs over for dem, der er kommet for at have det godt, og at I så fucker det op på den måde. Det er fair, at I ikke kan lide min musik, og at I er kommet for at kaste med fucking rådne æg, eller hvad det er for noget. Men de forældre, der har jer, de skulle skamme sig! I skal ikke ødelægge det for os, der har det godt og er glade. Det er en fucked- up opførsel!«
Till publikens jubel. Och nej, det är inte acceptabelt att utsätta sina medmänniskor för våld och trakasserier för att man känner sig kränkt. Dessa känslor kan ha djupa orsaker, men som Naser Khader (som nuförtiden annars är en smula irriterande) så riktigt påpekar är det fortfarande inte OK att med religionen som vapen eller ursäkt angripa sina medmänniskor. Detta visar extra tydligt att yttrandefriheten måste försvaras och att dem som vågar kritisera totalitarism inom religioner – inkllusive Islam – måste stöttas.
Det værste er, at man i virkeligheden er begyndt at vænne sig til, at sådan er det bare. Som en koncertgænger, Sara El Masti, udtalte i BT efter koncerten: ‘Jeg tror ikke, at det kun skyldes hendes tøj, men ligeså meget fordi hun sang om at strippe. Det er, hvad der sker, når man gør ‘sådan noget’ herude i Ishøj’. Hvad! Så er det i orden? Så er hun selv uden om det? Den holdning skal vi simpelthen ikke acceptere? Helt ærligt! Der burde have lydt et ramaskrig!
Kanske ska man sätta det i sammanhang med hur denne unge man uttrycker saken:
B.T. har talt med flere kilder i Ishøj, der bekræfter, at religion er baggrunden for de meget omtalte æggekast mod sangerinden. – Når hun har et navn, der er så betydningsfuldt for islam, og laver en video, hvor hun viser røv til publikum, så viser hun religionen lort, siger en 16-årig Ishøj-dreng, der ønsker at være anonym.
Så man får inte kalla sig ett namn som är mycket vanligt runt i världen och sjunga popsånger utan att kränka religionen Islam, ens när hennes namnval bevisligen är helt orelaterat till religionen som sådan?
Detta är, som jag ser det, något nytt. Muhammedteckningar kan för all del upplevas som provocerande och kränkande – det kan jag förstå på något plan. Men här går man ut och mer eller mindre letar efter något att provoceras av. Det är denna utveckling man får, när man inte tillräckligt tydligt kommunicerar (såsom Lars Vilks hindrades från häromveckan) att Islam i många länder används för att legitimera förtryck. Förtryck av homosexuella, av kvinnor, av oliktänkande. Och allt detta helt fristående från hur utsatta och alienerade ungdomarna i Ishøj må vara eller inte vara.
Mer effektiv kommunikation. Tydlig kommunikation, för att undvika polemisering och polarisering. Det är som jag ser det den enda lösningen. Jag lär få återkomma i frågan.
Om sossarna skall försöka matcha Borg i trovärdighet, så bör de lära sig att även kunna ge vår finansminister beröm då och då, framförallt när varenda oberoende ekonomisk bedömare, utom och inom landet gör det. Östros klagande är som att försöka tillskriva Söderling segern i Franska Öppna genom att upprepa gång på gång med en galnings envishet att Nadal är urusel. Det hjälper föga när verkligheten finns där på näthinnan.
Ni vet den där killen som alltid ska ha ”det senaste”? Den senaste mojängen, klockan, kameran, mobiltelefonen, datorn, den senaste you name it, kort sagt. Han som är så besatt av högteknologiska gadgets att det gränsar till det smått irriterande? Som många av mina läsare säkert inser, är det väldigt dumt att irritera sig på honom, för utan honom hade ingen köpt de där första svindyra mobiltelefonerna, laptopparna, bredbilds-HD-teven osv, som gemene man idag oftast har råd med – och dessa produkter hade således aldrig kommit ner i pris därför att ingen effektivitet i massproduktion hade gått att uppnå, om ingen köpte prylarna till att börja med. Kort sagt: Dessa ”maniska” människor banar vägen för den teknologiska utveckling som i framtiden gagnar oss alla.
Utan early adopters och teknikfreaks – ingen utveckling. Denna princip gäller inte bara ”vanliga” konsumtionsartiklar, utan även så högteknologiska områden som, tja, ”rocket science”.
Det finns nämligen en gryende marknad för privat rymdturism*. Den privata rymdfärden passerade i dagarna en historisk milstolpe, då den första helt privatfinansierade rymdfarkosten Falcon 9 (dvs varken NASA, ESA eller någon annan statlig rymdorganisation var inblandad) framgångsriktskjöts upp i omloppsbana. Konstruktör var företaget SpaceX, en framstående privat entreprenör inom rymdområdet.
Än så länge innehöll farkosten vare sig astronauter eller rymdturister, men det är förstås bara en tidsfråga. Kanske är det därför som den amerikanske presidenten Barack Obama i årets budget beslutade att kraftigt omstöpa NASA:s förutsättningar, slopa vissa projekt såsom exempelvis George W Bush’s Constellation Program (som var tänkt att ta Amerika tillbaka till månen) till förmån för en mer forskningsbaserad approach och större fokus på privat rymdfart. I Obamas målsättning ingick även att landsätta människan på någon av solsystemets asteroider inom 20 år och att beträda planeten Mars iskalla, karga yta inom 30 (men strunta i månen).
Många var upprörda vid annonseringen av Constellationprogrammets i januari, men projektet var försenat, föråldrat och underfinansierat och i praktiken således inte realistiskt. Frågan om varför människan tog sig till månen för att därefter inte återkomma på flera decennier är något paradoxal med tanke på den tekniska utveckling som skett under tiden. Svaret, starkt förenklat, står att finna i att senare amerikanska presidenter inte haft den motivation och långsiktighet som krävs för projekt av exempelvis Appolloprojektets magnitud.
Personligen tror jag att privata initiativ, som på så många andra områden, kommer driva utvecklingen framåt. Visst, idag kan endast mångmiljonärer drömma om att själva finansiera en dylik resa, men om rymdresor någonsin skall kunna bli tillgängligt för den – någorlunda – vanlige medborgaren (en verklighet som förvisso ligger långt fram i tiden), är det den vägen vi måste ta. Dessa resor kommer ge privata rymdföretag som SpaceX möjlighet att forska fram effektivare och säkrare lösningar inom rymdfart (även om man får förmoda att de första resorna kommer innefatta allehanda klausuler om ansvarsfrihet för bolaget ifråga i händelse av eventuella olyckor).
Även i framtiden kommer nationer ha ett stort ansvar för utforskningen av solsystemet och vår galax. Men samarbetet med privata entreprenörer kommer vara avgörande, och precis som i fallet med ”simpla” glättiga, högteknologiska konsumentattiraljer, är privata lösningar vägen till utveckling även här.
* ”Rymdturism” är för övrigt ett begrepp som rynkas på näsan åt av dem som haft förmånen att ägna sig åt det, då många av dem snarare anser sig vara pionjärer inom rymd(ut)forskningen, och inte bara passiva ”turister”.
Det är fullkomligt bedrövligt, och jag utgår ifrån att de flesta av mina läsare redan vet vad som hänt. Lars Vilks attackeras under en föreläsning när han börjar visa en film som upprör några muslimska åhörare. I filmen nedan kan man beskåda hur radikala muslimer, som anser att deras känslor för sin religion står över det demokratiska samtalet, skanderar som en hop fotbollshuliganer och jublar när föreläsningen stoppas.
Uppsala universitet bestämmer sig sedan för att inte hålla föreläsningen igen vid ett senare tillfälle utan ställer in den helt.
Jag säger som Christopher Aqurette; jag är inget fan av Vilks provokationer. Men Voltaire lär ha sagt ”jag må avsky dina åsikter (vilket väl kanske är att ta i, i detta fall men ändå) men är beredd att dö för din rätt att uttrycka dem (för Lars Vilks? Tja… Dito, men ni hajar)”. Varje gång som yttrandefrihetsmotståndarna skördar framgångar som dessa, kommer de fördubbla sitt raseri och därigenom inskränka allas vår yttrandefrihet. Därför måste deras aggressioner inte löna sig.
Det är därför jag skrivit på denna namninsamling för att låta Vilks genomföra sin föreläsning. Gör det du också.
Min gode vän Niklas Lindgren gör ett intressant tillägg till toblerone-debatten.
För min del tycker jag att det var hårt och fyndigt, men knappast särskilt anmärkningsvärt i negative campaining, ens för att vara Sverige. Enda orsaken varför det överhuvudtaget har någon slagkraft mot Sahlin, är ju att Toblerone är det enda hon egentligen är känd för trots att hon varit minister inte mindre än 5 gånger.
Det är riktigt. Tobleroneskandalen kommer även i fortsättningen färga Mona Sahlins redan bleka politiska gärning. Och det är på sätt och vis synd, och samtidigt symptomatiskt, för svensk politisk rapportering. För det som borde lyftas fram – snarare än Monas handel och vandel med kreditkort – är just det: Hennes obefintliga politiska gärning. För den är en större black om foten för en kvinna som vill bli statsminister än ”Tobleroneaffären”. Denna har dock tyvärr skapat en genre för politiska ”avslöjanden”. Journalister i Sverige är i allmänhet ca tjugo gånger mer benägna att rapportera om:
Taxiresor
Obetald tv-licens
Svart barnpassning
”Onödigt” användande av regeringsplanet (vilket enligt medierna är i stort sett allt användande utom statsbesök)
Hederligt förvärvade men ”höga” inkomster (ungefär som om det vore brottsligt eller onormalt för en riksdagsledamot eller andra politiker)
Och så vidare…
…än de är att rapportera om vad politikerna faktiskt gör. I sitt dagliga arbete, alltså.
Minns att det var bloggarna som lyfte fram FRA-frågan. Hade det inte varit för bloggosfären hade majoriteten av svenska folket sannolikt ännu varit ovetande om denna kränkning. Svensk traditionell journalistik bjuder, med få undantag, inte på något annat än lättsmälta låtsasskandaler, och mycket sällan något av reellt politiskt intresse. Ska man försöka sig på en analys får man väl säga att man får den journalistik man förtjänar, och folk gillar väl på något märkligt sätt att uppröras över vad makteliten ägnar sig åt. ”De är inte som vi” säger man och går vidare. Ännu en poäng till politikerföraktet, och aldrig en djupare analys.
För egen del har jag svårt att finna tid för att blogga nuförtiden, och hoppas att läsarna har överseende med detta. Men jag följer likväl med i debattflödet, även om jag inte kommenterar det lika ofta just nu som jag gjorde tidigare. Det verkliga nyhetsvärdet finner man oftare i bloggosfären än i de traditionella kanalerna, upplever jag. Det man finner där må vara ofta subjektivt eller vinklat, men jag vet i alla fall att det jag får läsa är intressant. Det upplever jag inte lika ofta i gammelmedia, där man alltför ofta fokuserar på oväsentliga trivialiteter. Och oväsentliga trivialiteter är vad folk vill läsa om tydligen, så det blir det enda de får läsa om de inte söker sina nyheter någon annanstans ifrån.
Sverige är ganska tragiskt detta perspektiv. Glad Valborg!
Det är nog inte Göran Greider själv som fått sätta rubriken ”Inför en social värnpliktsarmé”. Han borde om inte annat begripa bättre. Men framför allt handlar inledningen i krönikan om helt andra saker. Men sen kommer det:
Finge jag drömma skulle vi om ett kvartssekel ha avskaffat all militär verksamhet i det här landet och istället upprättat en social värnpliktsarmé. Varje ung människa måste där göra minst ett års tjänstegöring i vård, skola och omsorg eller något annat område där det kan behövas mycket folk. Till exempel i det ekologiska jordbruket, eller med bärplockning. Och sedan följer de vanliga repmånaderna. Jag tror att det vore ett bra sätt att skapa samhällelig gemenskap och samtidigt ge mänskliga resurser till de stora omsorgsområdena.
Ja, det är väl inte så överraskande att toksocialisten Göran Greider inte håller människors frihet att leva sina egna liv högre än så. Men han hade kanske bort låta bli att skriva det. Vissa säger kanske att man inte ska ta sån’t där så bokstavligt. Jag anser att de har fel.
Det är när folk säger saker lite sådär i förbigående, sådär apropå ingenting, som de säger vad de verkligen menar. Då utövar de nämligen ingen självcensur. Lite som när vår högsta juridiska auktoritet säger att vi borde införa skamstraff för människor som inte blivit dömda för något.
_________
Uppdatering: Maria Eriksson kommenterar i SvD.
Verkar som flera av hans skivor är tillbaka efter att tidigare ha tagits bort.
